Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket

Men saken ändå ordnad blev, tack vare Tuppens lakansväv.
Som jag spände upp på en planka.
Sen fick vi se på Kalle Anka.
Vad tuppens tyg är bra. Hurra! Hurra!
Det var i skolan jag lärde mig att läsa själv. Vi fick en bok med
många plastfickor med en mängs små och stora bokstäver var
alfabetiskt sorterade som vi skulle bilda ord med. Vi fick även
blå vattenfyllda plastmuggar och en tjock pensel att träna
bokstäver med på den stora gröna tavlan framme vid frökens
plats. Jag älskade att rita och jag älskade också att skriva bokstäver.
Så fina bokstäver som möjligt, formen var viktig. Så
knäckte även jag koden: far ror och mor är rar.
På skolan fanns ett välfyllt skolbibliotek. Som jag minns
det var det Wahlströms flickböcker som lockade mig till
egen läsning. De fanns inte på mitt folkbibliotek, men i mitt
skolbibliotek fanns de. Böckerna hade glatt röda pärmar och
färgstarka omslagsbilder. Ingen grå och hudnära socialrealism
där inte, även om det var gott om den genren även på
skolbiblioteket. Mamma hade också en egen samling med
Wahlströms flickböcker. Jag läste alla. Böckerna förmedlade
ofta en romantisk bild från en svunnen tid i bondesamhället
eller storstaden där unga flickor med spännande namn som
Sprakfåle, Puck och Lotta rörde sig hemtamt. Mamma hade
numrerat sina böcker och skrivit upp alla i en liten anteckningsbok,
som ett eget litet bibliotek med en egen ordning.
Det kändes fint och högtidligt på något sätt. Böckerna var
värdefulla för henne och blev det också för mig.
Bibliotekets betydelse var odiskutabel för mig under
stora delar av min uppväxt. Alla fantastiska berättelser, den
välkomnande miljön och kvinnorna som arbetade där. De såg
mig och bemötte mig på ett fantastiskt sätt. Där fanns tryggheten.
Där fanns värmen. Där fanns orden.