Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket

i golvet med en duns. Eftersom jag hade konstant tråkigt var
jag också först på plats i skolan och innan smartphonens inträde
fanns det bara en sak att göra i väntan på att något skulle
hända: man bläddrade i något.
Vad jag läste minns jag inte riktigt. Serier först, Kalle
Anka, sedan ungdomsserier som Hemliga sjuan och Dojjorna.
I skrivande stund ligger Stepen Kings Varsel på skrivbordet
och när jag går igenom bibliografin som finns återgiven i
boken upptäcker jag förvånat att jag kan relatera till samtliga
titlar fram till Lida (1988) – med andra ord läste jag mycket
Stephen King (aldrig precis innan insomning dock).
En av mina starkare läsupplevelser är från högstadietiden
då jag erhöll sexuell tillfredställelse av en bok där en viss
agent John Stake spelade huvudrollen. När jag nu bildgooglar
namnet känner jag igen volymen direkt: John Stake – greppet
direkt på franskt sätt. Det kändes tryggt att ha sexfantasierna
inrymda mellan pärmarna i en bok – det fanns ingenting
genant med att ha en bok på rummet och ändå var den rena
dynamiten i jämförelse med alla porrtidningar som låg i gömmor
i skogen.
Parallellt med detta »Okej« som jag prenumererade på och
Expressen som jag varje helg köpte åt min mor. Också mängder
av texter på skivkonvolut. Det senare en underskattad
form av läsning av lyrik som ofta förbises när man diskuterar
läsande. Vissa låttexter minns jag glasklart 30 år senare. Jag
minns dock ingenting av Hemliga sjuan.
Vi var ingen läsande familj, böcker i bokhyllorna förvisso,
men det fördes aldrig ett samtal om böckerna som stod där.
Eftersom ingen hade bett mig läsa tog jag läsandet på stort
allvar. Det var en aktiv handling att plocka upp en bok – ingenting
som serverades och ingenting som förväntades av mig.
Jag tror att min läsart tidigt blev att försöka hitta samband,
referenser och se helheter. Kritik, samtal, insändare och
tv-inslag, ja, i stort sett allt som är citeringar av ett verk läser
jag som en del av verket. Läsning utan samtalet skulle för mig
vara en stympad läsning.
Under hela min akademiska karriär har jag förvånats över
den grupp människor som läser roman efter roman utan att
dessa så att säga tar fäste. För att ge ett exempel: jag har alltid
ansett att snubben som hävdar att han har läst hela Bibeln och
med en axelryckning avfärdar den som »inte särskilt märkvärdig«
egentligen inte har läst hela Bibeln.
Så blev jag en läsare 107