Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket

När vi skulle åka på semester fanns det alltid en väska som
ingen ville bära men alla ville packa upp. Böckerna radades
upp på en särskild hylla i sommarstugan och jag kunde gå dit
och välja vem jag ville vara den dagen. Jag låg oftast inne på
soffan med ett täcke och en katt, jag ville inte att vinden eller
sanden eller solen skulle lägga sig i vad jag gjorde. Gräset fick
växa bäst det ville. Det rörde oss inte i ryggen. Hos oss följde
böckerna med till frukostbordet, till badkaret, till vinden, till
länderna och städerna.
Varje kväll tog våra föräldrar oss i handen och ledde oss
genom garderoben till Narnia, in i Kulla-Gullas torp och
till tåget på plattform nio och trekvart. När jag lärt mig att
dechiffrera trycksvärtan hittade jag dit själv och det gick undan.
Jag läste varenda bok om tvillingarna i Sweet Valley som
fanns. Liftarens guide till galaxen, Skuggan över stenbänken,
Janne, min vän. Woolf, Kafka, Tranströmer. På julaftonsmorgon
fick jag och min syster alltid varsin bok så att vi skulle
hålla oss lugna under dagen. Lugna på utsidan.
Men böcker är inte alltid så himla roliga. I en månad efter
att Harry Potters gudfar Sirius hade dött gick jag runt som i
dvala, och sorgen känns lika stark de fem dagar om året när
jag stänger av telefonen och sjunker ner i den förtrollade
bokserien. Och jag kan fortfarande ligga i Raskolnikovs säng
och yra om blod och pengar.
Och det finns perioder när jag inte kan läsa alls. Det gör
inget. De väntar på mig. De vet att jag inte kan hålla mig borta
särskilt länge. Med poesin är jag en periodare. Ibland är det
det enda språket som lyckas nå in i mig, ibland känns det bara
väldigt fånigt alltihop. De livsviktigaste texterna har varit
musiken som i omläsning och omvälvning lagt sig runt mig
som ett skyddande täcke. Ibland låtsas jag ha läst en bok,
ibland låtsas jag att jag inte har läst. Ofta släpar jag tillbaka
böcker till biblioteket som har legat fel i min hand.
Det är myten. Låter det som fiktion?
113