Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket
Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket
Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
hörnen som uppspytt lördagsgodis), nu när klockan är mycket<br />
och deadline är i morgon.<br />
Fan vet hur jag tänkte. Läsa böcker? Är jag dum i huvudet?<br />
Jag menar, det måste verkligen finnas mer konstruktiva ting<br />
att förslösa sitt liv på.<br />
Eller åtminstone mindre skräpiga.<br />
Sanningen är att jag måste. Jag läser inte för att jag besjälas av<br />
en slipprig passion för Boken (och för övrigt avskyr jag ordet<br />
läslust eftersom det låter som något obestämbart dallrigt som<br />
man tvångsserverar elever i en skolmatsal), eller för att jag försörjer<br />
mig på litteratur (mina uppdragsgivare betalar mig ändå<br />
i hasselnötter) eller för att jag vill verka bildad och elegant (den<br />
illusionen tar min kiss- och bajshumor effektivt död på).<br />
Nej, jag blev och förblir en läsare av en helt annan orsak.<br />
Jag läser för att jag måste vara trygg.<br />
För jag minns ju. Jag minns att jag är två år, tre år, fyra år. Jag<br />
minns att jag är liten, <strong>till</strong> och med för min ålder, att jag är den<br />
minsta och blondaste lilla puman i tegelhuset på Kardvägen 13,<br />
att källaren är mörk och gräsmattan nyklippt och att finrummet<br />
är som en slottssal, med parkettgolv och porslinsfigurer<br />
och de vackraste vita skinnsoffor jag sett. Jag minns att mina<br />
storasystrar har bröst och att cigarrettfimparna ligger i vasken<br />
och är spännande att klämma på, precis som tamponger. Och<br />
så minns jag hur jag leker med mina smurfar bakom en gardin<br />
och att jeansen skaver mot höftbenet när jag hukar. Jag minns<br />
att de dumma jeansen gör ondare för varje sekund, svider, och<br />
att jag tänker: i mammas huvud svider det likadant. (rättelse av<br />
Glasögonsmurf: I mammas smurf svider det likadant).<br />
Fan vet. Pappas ord, allt han får ur sig vid köksbordet. Som om<br />
rädslan, all rädsla och ilska kapslats in i en mur där de två <strong>orden</strong><br />
står målade med rödfärg.<br />
»Men hur ska du hindra mig! Jag säger ju att jag tar ungen<br />
och sätter mig i bilen och kör åt ihjäl mig! Du kan inte hindra<br />
mig! Hur ska du hindra mig?« Tystnad.<br />
»Fan vet.«<br />
Sen gråten när provokationen inte biter, när vreden studsar<br />
mot den andres uppresta försvar. Dödläge, deadline, cigaretttändarljud,<br />
snor. Jag hukar. Minuterna går. Men snart: glädjen!<br />
Glädjen när hans huvud syns under gardinen!<br />
»Tjena puman. Ska vi läsa en Kalle Anka?«<br />
Så blev jag en läsare 105
Change language