Slutrapport Välkommen till orden - Kungliga biblioteket

Som trettiotreåring kan jag förstås undra varför en pappa dag
efter dag väljer att fly till sitt lilla barn istället för att använda
sin fullvuxna mognad och bredaxlade pondus för att på så sätt
tala sin psykiskt sjuka och mycket ledsna hustru tillrätta. Som
liten tänkte jag aldrig så. Jag jublade.
»Läs högt!«
Så vi smyger. Dörren stängs, kuddar fluffas och nallar och
smurfar spetsar öron. Hur beskriver man känslan då skrattet
övermannar rädslan och spränger den i bitar? När Kalle Anka
blir sådär arg och hoppar rakt upp i luften med plattfötterna
åt alla håll? Vi kiknar. Vi skrattar så mycket att pappa tappar
fotfästet en stund och tvingas hämta andan, och då hörs
ljuden från köket på nytt.
»Läs fortare!»
Min läsning är ett skyddsrum, en vapenarsenal, en flykt. Min
läsning är en mjuk gardin: när jag läser hukar jag mig därbakom
men det jag verkligen vill är att bli upptäckt.
Så: kommer jag att läsa de där recensionstitlarna tills i morgon?
Fan vet.
Kommer jag att städa upp i den förbaskade pocketröran?
Fan vet.
Kommer jag, om jag får egna barn, läsa för dem så som min
pappa läste för mig, i ett rum så tryggt att rädslan sprängs i
bitar?
Ja.
leo
Som enda barnet hade jag ofta sjukt långtråkigt. Jag var
dessutom mörkrädd och hade väldigt svårt att somna. En
konsekvens av detta blev att jag läste. För att slå ihjäl tid. För
att kunna somna (då bara rolig läsning – ingenting som gav liv
åt mörkare tankar).
I dag kan jag se att min tidiga läsning var en sorts flykt, ja,
ibland ren och skär insomningsteknik, och åtskilliga kvällar
vaknade jag av att boken som glidit ur min sovande hand föll