Översiktsplanen, lågupplöst (14 MB) - Älvkarleby kommun

8
hela kommunen från söder till norr.
Uppsalaåsen är tydligast i trakten
kring Marma skjutfält där den söder
om Marma läger når ca 55 möh och
utgör kommunens högsta punkt.
I övrigt är landskapet flackt och i
nordöstra delen finns stora inslag av
sankmarker.
Stenålder (10 000 – 1800 f Kr)
Älvkarleby kommun är ett geologiskt
sett mycket ungt landskap. Efter inlandsisens
avsmältning låg det under
några tusen år täckt av havet och först
för ca 4500 år sedan började landet
höja sig som öar ur havet. Idag höjs
landet med ungefär 60-70 cm per
hundra år. Landhöjningen medför en
ständig förändring av kustlinjen och
är mest påtaglig på Billudden, Uppsalaåsens
utlöpare i havet. Hela kuststräckan
är av mycket stort geologiskt
intresse genom sin tydliga karaktär av
landhöjningsstrand.
Under yngre stenåldern låg större
delen av kommunen under vatten
och Dalälvens mynning låg i trakten
av nuvarande Älvkarleö. De tidigast
blottlagda markerna blev troligtvis bevuxna
av tall, björk, alm, ek och hassel.
Fisket var sannolikt den viktigaste
näringskällan då kommunen i huvudsak,
förutom av hav, bestod av otaliga
flikiga vikar och mängder av öar.
Bronsålder och järnålder
(1800 f Kr – 1050 e Kr)
En stor del av kommunens östra och
nordöstra delar torrlades. Dalälven
bröt igenom Uppsalaåsen och fallen
vid Lanforsen och Älvkarleby bildades.
Älvens mynning försköts successivt
längre norrut tills den nått dagens
läge i Skutskär. Ädellövträd har under
perioden, på grund av klimatförändringar,
i stor utsträckning fått ge vika för
björk och barrskogar av tall och gran.
Tiden utgör troligen en övergångsperiod
mellan fångstkultur och jordbruks-
eller handelsbosättningar. Boskapsskötsel
kombinerades med jakt och
fiske. De lätta sandiga jordarna kring
i första hand åsen odlades medan de
fuktiga markerna kring älven användes
som fodermarker. Människor blev
bofasta på några platser i kommunen,
främst kring älven som gav de bästa
förutsättningarna till försörjning med
fiske och relativt goda jordar.
Människan börjar förändra landskapet
Under järnåldern börjar människan
sätta mer varaktiga spår i landskapet.
Upptäckten om järnframställning
innebar att man började utvinna såväl
myr- och sjömalm som bergsmalm.
Samtidigt intensifierades odlingen och
åkrarna blev mer permanenta. I kommunen
har dock förutsättningarna för
spannmålsodling varit begränsade och
det var boskapsskötseln som var den
mest betydelsefulla delen av jordbruket.
När djuren började hållas inne under
vintern samlades gräs till foder och
därmed föddes ängsbruket. Stallningen
av djuren innebar även att gödseln
kunde tas tillvara och spridas på åkrarna,
som då gav bättre avkastning.
Odlingsmarkerna lokaliserades i första
hand kring åsen och älven, men även
kring Gårdskär, medan de flacka regelbundet
översvämmade älvängarna
fungerade som fodermarker.
Fäbodväsendet var väl utvecklat i
kommunen och fäbodar har främst
funnits kring älven, myrmarker och
småsjöar i de ört- och gräsrika skogarna.
Fäbodarna kunde ligga långt
ifrån byn och för att inte förstöra den
uppodlade marken drevs djuren till
och från gården på fägator. Vissa av
dagens vägar har sitt ursprung som
fägator, exempelvis vägen österut
från Östanå gamla bytomt. Flera
ortnamn i kommunen, exempelvis
de som innehåller -säter som i Kronsäter,
Valsäter och Carlsäter, och -
översiktsplan älvkarleby kommun 2009 - utställningshandling
boda som i Överboda, Ytterboda och
Upplandsbodarna, skvallrar om att
gården eller byn ursprungligen kan
ha varit en fäbod.
Älven skogen bruken
Redan på 1500-talet anlades flera
vattendrivna sågar i kommunen. På
1600-talet etablerades järnbruksnäringen.
Förutsättningarna var tillgång
till vattenkraft, skog och malm från
Danemora gruvor. Bruksnäringen
påverkade såväl landskapet som bebyggelsen
under lång tid. Från skogarna
togs enorma kvantiteter träkol
som behövdes för bruksdriften, och
under 1600- och 1700-talen var stora
områden helt skoglösa.
På 1800- och början av 1900-talet
byggdes tre rännor för flottning av
timmer till olika sågverk i kommunen.
Idag finns endast Korsnäsrännan
kvar. Rester av de andra två rännorna
finns, mellan Älvkarleö och
Skutskär och från Marma och österut.
Flottningsrännorna bryter av
och skapar karaktär i de storskaliga
produktionsskogarna.
När kraftverk byggdes i början på
1900-talet förändrades landskapet
kraftigt. Älvens naturliga vattenflöde
förändrades med högre vattenstånd
uppströms verken och lägre nedströms.
De omfattande ängsmarkerna
med stora uppvuxna ekar kring
Storfjärden dränktes i Lanforsens regleringsmagasin
och fallen vid Älvkarleby
är efter anläggningen av kraftverken
i stort sett torrlagda större delen
av året. Förändringarna i vattennivån
har även påverkat vegetationen längs
älvstränderna. Kraftverksutbyggnaden
har också inneburit att ett flertal stora
kraftledningar dragits genom kommunen.
Kraftledningsgatorna utgör,
tillsammans med vägar, järnvägar och
hyggen, de visuellt mest påtagliga ingreppen
i skogslandskapet.
Under den så kallade nyodlingsperio-