KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

80
En annan liknande, men ändå skild, aspekt är viljan att bli sedd i landskapet.
Detta ska inte förväxlas. Att se är att på något sätt övervaka och kontrollera,
att bli sedd är att på ett annat sätt påverka sitt landskap. Platsens
närvaro är ständigt påtaglig för andra som rör sig i landskapet. Genom olika
slags manifesteringar blir man en del av landskapet på sätt som samtidigt
kan legitimera och öka ens roll i landskapet. Stefan Bergh har studerat megalitgravar
och visat att man kan se att gravarnas läge och utformning använder
det fysiska landskapet för att uttrycka sina syften, transformerar landskapet
till ett rituellt rum (Bergh 1995). Utplånandet av bronsåldershögarna
och omformandet av kulturlagren i Uppåkra kan kanske ses i ett sådant
perspektiv. Det är möjligt att man använt dem för att knyta landskapet till
sig och visa att man är mäktig till förändringar. Det kan till och med vara så
att berättelser och mytologier varit knutna till högarna och att man på detta
sätt inverkat både på det fysiska och det mentala landskapet (jämför med
Lindell & Thomasson i denna volym).
Alla samhällen omformar, påverkar samt bygger in mening och betydelse
i sitt landskap. Man har påverkat landskapet i avsikt att det skulle påverka
de som rörde sig i det på vissa sätt. Upplevelsen av ett landskap och av
rörelsen i detsamma är därför mycket betydelsefullt (jmfr. Tilley 1994).
Vad har då Uppåkra representerat i landskapet? Platsen har haft ett läge i
landskapet som gett möjlighet till full uppsikt över det och dessutom har det
monumentala läget gjort att hela regionen ständigt varit medveten om platsen.
Att de viktigare vägarna i området går genom eller intill platsen har naturligtvis
förstärkt detta ytterligare. Det är otvetydigt att platsen, även om
spåren efter detta delvis suddats ut under senare förändringar, satt en mycket
stor prägel på landskapet. Genom sin samling av viktiga funktioner har man
också tvingat människor att röra sig på ett speciellt sätt i landskapet, något
som i sig kan generera kommunikationsleder. En centralitet av detta slag är
inte konstant, utan måste hela tiden befästas och återskapas. Detta har till
exempel skett genom ritualer, de funktioner som varit knutna till platsen och
den prestige man kunde ge uttryck för genom ovanliga och exklusiva föremål.
Järnålderns Uppåkra var centralt i sitt landskap, både med hänsyn till
funktioner och till läge. Vad gäller faktorer som kommunikation, synlighet
och kontroll har platsen ett utmärkt läge. Materialet visar också att man på
denna plats har haft möjlighet till en mycket hög materiell standard och
materiellt överflöd.
Under medeltiden möter oss Uppåkra, liksom exempelvis Lejre och
Järrestad, som en vanlig by, en bland alla andra medeltida kyrkbyar.
Utifrån hypoteserna om ett gods och om en genomgripande påverkan på
landskapets funktion och organisation under järnåldern, är landskapet mycket
förändrat. Nya platser möter oss, till exempel Lund och Borgeby. Kyrkor
berättar om en ny religion. Byarna runt omkring den gamla Uppåkra-platsen
bär nästan undantagslöst unga ortnamn. Vad har hänt i landskapet?