KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

94
skillnader som inte kan kopplas till kronologiska förklaringar. Maria Cinthio
har kopplat skillnaderna till att det rört sig om olika grupper av människor
knutna till någon av de kyrkor som hittats inom kyrkogårdsområdet. För
denna artikel är gravarna kring den västra kyrkan intressanta. Det faktum att
de innehåller stora mängder träkol kan tyda på att de som gravlagts här varit
av engelskt ursprung, något Cinthio argumenterat för på ett spännande sätt.
Fenomenet med träkol i högre status gravar är känt härifrån. Kyrkogårdens
engelska drag fortsätter även efter det att nya sockenkyrkor och kyrkogårdar
skapats. Kanske har platsen därför fortsatt som sockenkyrka och begravningsplats
för ett engelskt skikt av stadens befolkning. Andra engelska drag är den
efterföljande kyrkans namn (Drotten / Trinitatis) samt arkitektoniska detaljer.
På kyrkogården har dessutom ett antal skiftesverksbrunnar (1060-tal) hittats
med utseenden och lägen som indikerar dopfunktion. Dop fick endast förrättas
av biskopar vid denna tid (Cinthio 1992; 1999a; 1999b).
Den äldsta kyrkliga sfären i Lund uppvisar många drag från England, något
som stämmer väl med den historiska kontexten. Missionen från England
var stark vid denna tid (Andrén & Carelli 1998, s. 28). Både Sven Tveskägg
och Knut den Store drev en kyrkopolitik under inflytande av den engelska
kyrkan, vilket missgynnade Hamburg-Bremen-stiftet. Möjligen tvingades Knut
ändra på detta efter sitt besök i Rom år 1027. En påtaglig influens från England
kan vara Lunds väldiga samling av medeltida kyrkor, där majoriteten
uppförts mellan 1050 och 1150. De engelska medeltida städerna, i synnerhet
de som var betydelsefulla redan under den anglo-saxiska perioden, utmärks
av många kyrkor och socknar. Exempelvis hade London vid 1000-talets slut
över 100 kyrkor och Winchester 50 stycken. I England fanns vidare en särskild
typ av sockenuppdelning i städerna, en uppdelning som möjligen också
går igen i Lund (Biddle 1976, s. 133; Andrén 1985, s. 37ff).
Den engelska traditionen i den kyrkliga sfären fortsätter under den tidiga
medeltidens gång, exempelvis har starka anglo-saxiska drag påvisats i nuvarande
domkyrkans föregångare (Cinthio 1957). Maria Cinthio har påpekat
det märkliga faktum att det skapas biskopssäten i både Lund och Dalby kan
ha sin bakgrund i att Sven Estridsen tvingats tillgodose både inflytelserika
engelska intressen och mäktiga tyska (Cinthio 1999b). Med Dalbys komplex
av kungsgård och biskopskyrka från mitten av 1000-talet skapas ännu
en kunglig manifestering i landskapet. Platsens speciella status i landskapet
manifesteras senare av att en dansk kung begravs här och anläggandet av en
sannolik kunglig jaktpark i närheten (Andrén 1997).
Förutom den kyrkliga funktionen på den nya platsen så har en annan
funktion fått mycket stor uppmärksamhet, nämligen myntningen. ’Sven Rex
ad Dener’ berättar Sven Tveskäggs första mynt slagna omkring år 995. De
var starkt påverkade av den engelska kungen Æthelred II´s samtida mynttyp
(Crux) och var i sig en betydande symbolhandling (Jonsson 1994, s. 223;
Malmer 1997). Det är konstaterat att myntningen i Lund var omfattande