KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

Västra Skåne är ett av Skandinaviens arkeologiskt sett mest välundersökta
områden. Arkeologin har här genererat ett mycket omfattande material, som
gör det möjligt att rekonstruera olika typer av landskap. Med landskap avses
här det rum där människan och omgivningarna interagerat och genom
tiderna format och omformat varandra.
Källmaterialet visar att det skett omfattande förändringar i området under
sen vikingatid och tidig medeltid, förändringar som fått långtgående
konsekvenser för den historiska utvecklingen i Skåne. Många av dessa förändringar
blir som mest tydliga i anslutning till lämningar knutna till eliten.
Genom att försöka skapa sammanhang och sätta samman olika förändringar
med varandra och med sin samtida politiska kontext vill jag söka förklaringarna
till vad som egentligen skett i ’maktens landskap’.
Under sen vikingatid och tidig medeltid förde de danska kungarna en
offensiv politik. Den så kallade andra vikingatiden, då vikingatågens mål
övergått från plundring till erövring, inleddes och kulminerade. Genom erövringen
av England kom detta rike och Danmark periodvis under samma
kung. Vid samma tid skedde omfattande förändringar i de danska områdena.
Städer växte fram, kyrkor byggdes och runstenarnas texter är indirekta
vittnesbörd om förändringar i landskapet. Skatter grävdes ned och
byar börjar bli stationära. Kristendomen fick sitt slutgiltiga fäste och begravningstraditionerna
ändrades.
Med landskapet som följeslagare vill jag försöka diskutera västra Skånes
väg från vikingatid till medeltid. Förändringarna har gett avtryck på en mängd
platser och i många olika material. I området finner vi numera berömda
platser som Lomma, Borgeby, Uppåkra och Lund, men också ett mycket
stort antal byar och kyrkor. Artikeln kommer att fokusera på förändringar
utifrån elitens eller maktens landskap. Mycket forskning kring yngre järnålder
och tidig medeltid kan, med fog, kritiseras för att fokusera på fenomen
som makt och eliter. Det går dock inte att finna gränser mellan ett maktens
landskap och ett landskap befolkat av de ’vanliga’ människorna. Man har
rört sig i samma geografi, haft olika typer av förhållanden sinsemellan och
påverkat varandra. Utan förståelse för hur makten utvecklats under en viss
tid är det svårt att följa förändringar på andra plan i samhället. Det är inte
möjligt att i diskussioner göra skiljetecken mellan ’makten’ och ’de vanliga
människorna’.
Sökandet efter relationer och sammanhang i landskapet är landskapsarkeologins
grundvalar. För de människor som levde i det förflutna landskapet,
var detta rummet där livet gestaltade sig, det var verkligheten. Man var
hänvisad till landskapet för att söka möjligheter, utnyttja förutsättningar
och försöka överleva. Detta ska inte tolkas som deterministiska tankegångar,
tvärtom vill jag framhålla att man bör se människan – både då och nu – som
en dynamisk och rationell varelse, förmögen till strävanden och målsättningar
och till försök att realisera sina drömmar i praktiken. Genom att inse
73