KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

der var ham en huld herre. Han flygtede ikke ved Uppsala, ’drenge’ satte
efter deres ’broder’ stenen på højen, ’støt’ (d v s som står fast) ved (el. med)
runer. De gik Gorms Toke nærmest”, (2) ”Asgot rejste denne sten efter Ærre
sin broder. Og han var Tokes hirdmand. Nu skal stenen stå på højen” och
slutligen (3) ”Esbern, Tokes hirdmand, satte denne sten efter Toke sin broder”
(Jacobsen & Moltke 1942, s. 347–350).
Här kan man alltså, i linje med föregående diskussion se en grupp män
som vill framhäva sin egenskap av hirdmän, stridskamrater eller dylikt med
Toke. Toke är för övrigt det vanligaste namnet som finns på runstenarna i
Lundaområdet. Den enda stenen som avviker från den traditionella inskriftsformeln
är den sten som hittats i Lund som berättar att ”Toke lod kirke
bygge” (Jacobsen & Moltke 1942 sp. 363f), men om det rör sig om samme
man är omöjligt att besvara. Namnet Gorms son i Torna Hällestad har också
varit föremål för diskussion, då detta tycks ha varit ett ovanligt namn. I
detta har även kopplingar till Gorm den Gamle gjorts.
Speciell uppmärksamhet bör också riktas mot den så kallade Lundagårdsstenen
vars inskrift, ”Troels søn af Esge Bjørns søn, rejste disse stene efter
sine to brødre Olav og Ottar, velbyrdige ”landmænd’ ” (Jacobsen & Moltke
1942, s. 360–363) genom hänvisning i flera släktled lyfter fram resarens
betydelse. Lundagårdsstenen har intressanta likheter med en jylländsk runsten.
Sammanfattningsvis tycks det vara gemensamt för majoriteten av stenarna
i Lund-området att de berättar något om den döde. Det framstår som
viktigt att framhäva den dödes status och att man som resare haft något
slags förhållande till densamme. Kanske ska man här inte söka efter ett
materiellt arv, ett befästande av rätt till materiell egendom, utan snarare ett
åberopande av arv av den status som ’den döde’ haft i egenskap av individ.
Kanske har resarna själva åtnjutit status i kraft av sitt förhållande till denne
när den var i livet, en status man inte ville förlora genom döden?
Detta kan också återkopplas till tankarna om landscaping. Ute i landskapet
har stenarna varit påtagliga budskap om speciella individer. De har varit
betydande företag och är medvetet placerade i landskapet för att påminna
om resarnas status, betydelse och rikedom. Runstenarna tycks ofta ha varit
placerade där det varit mycket folk i rörelse, vid vägar och nära kyrkor. De
är utslag av en status man ville markera och skriva in i landskapet. Några av
de titlar, thegn och dreng, som nämns på runstenar i Skandinavien tycks
vara inlån från England, men vad de verkligen inneburit är fortfarande oklart.
För det mesta har det sannolikt haft betydelsen av en person i kunglig tjänst.
I England kan man i Knuts lagar se en treskalig uppdelning av thegnarna i
England i earls, king´s thegns och median thegns. I Northumbria kan man
dessutom se en ytterligare uppdelning av kungens thegnar i ”he who was his
soke” och ”he who has a closer relationsship with the king” (Williams 1995,
s. 72).
103