KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

kombinerade England och Danmark med Norge och sannolikt också med
överherravälde över ytterligare områden. Han var delaktig i sin samtids politik
på dess högsta plan. Under ett besök i Rom år 1027 bevittnade han Konrad
II´s kröning och trolovade sin dotter med dennes son och tronföljare (Lawson
1993, s. 115, 214f; Lund 1994, s. 41; Sawyer, P. 1994, s. 18).
Det finns inga tecken på att Knuts makt i England någonsin var hotad. I
Skandinavien kan man däremot se en hel del missnöje under hans regeringstid.
För Sydskandinavisk del kulminerade motståndet i slaget vid Helgeå
1026, ett slag vars utgång är höljd i dunkel. I Norge skedde det då hans son
Sven och dennes mor Ælfgifu of Northhampton fördrevs och norrmännen
hävdade sin självständighet.
Även för senare danska kungar har det engelska riket hägrat. Sven
Estridsen utnyttjade upproret mot Vilhelm Erövraren (1068–1070) för att
försöka vinna landet, vilket misslyckades. Knut 4 skaffade sig allianser med
Vilhelm Erövrarens fiender och planerade ett Englandståg 1085. Planerna
stördes av inhemska problem i Danmark (Williams 1995 s. 37, 69).
Rex Dei Grata – den nya kristna kungarollen
Perioden under Harald Blåtands, Sven Tveskäggs och Knut den Stores
regeringstider är avgörande för den danska kungamaktens utveckling. De
gick vägen från hövdingar till kungar. Med dem skapades – eller utvecklades
– en ny form för ’kungavarande’, kingship, i Danmark. Betydelsen av begreppet
kung förändrades från att ha inneburit exempelvis tributsamlare eller
krigsledare till uttryck för den nya, kristna kungamakten. De tre kungarna,
i synnerhet Knut den Store, var på ett för danska kungar helt nytt sätt delaktiga
i en omgivande världs förlopp. Genom att de personer som beträdde
kungarollen involverades i ett annat system för maktutövning än det danska
kunde de genom inspiration från detta genomdriva viktiga förändringar och
igångsätta viktiga förlopp även i det danska området.
Lars Hermanson har i en undersökning av makt, elit och politiska strategier
i Danmarks 1100-tal kunnat visa att den äldre synen på två, ibland tre,
tämligen anonyma strukturer ’kungamakten’, ’kyrkan’ och ibland även ’den
äldre bondemenigheten’ inte stämmer särskilt väl. Det rörde sig istället om
rationella och självständiga individer som genom börd eller jordinnehav kunde
betecknas tillhöra ’en elit’ och därmed hade fått tillträde till en speciell del av
samhället. Detta var ingen garanti för framgång, utan det var sedan upp till
dessa individer att själva genom olika strategier skapa sig ett namn och en
status. Samhället på denna nivå präglades inte av ’kungamakt’ och ’kyrka’
utan av olika nätverk (Hermanson 2000). Detta har med all sannolikhet varit
fallet även under tidigare perioder. Det är inte sannolikt att den sena vikingatidens
och 1000-talets kungar haft mer resurser och varit bättre organiserad än
sina efterföljare ett sekel eller mera senare. I de tidigare anglo-saxiska
85