KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

edan under perioden 1000-1020. Produktionens engelska drag är framträdande
och visar sig exempelvis i myntmästarnamn, hantverkstraditioner och
myntstampar. Viss förvirring finns i det faktum att kvalitetsskillnader gjorde
att engelska stampar föredrogs, och därför har använts också i Lund (Malmer
1997).
Tillverkningen av mynt var, oberoende av de vinster ett eventuellt lyckat
införande av ett monetärt system av engelsk modell skulle kunna ge kungamakten,
en viktig symbolhandling. Anders Andrén och Peter Carelli menar
att en huvudanledning till Svens myntning bör ha varit att framhäva sig som
en kristen kung i samklang med sin tids ideal (Andrén & Carelli 1998, s.
28). Att slå mynt var ett effektivt sätt att snabbt få ut propaganda. Även i
det dåtida Danmark, när det inte fanns något regelrätt monetärt system,
utan snarare byteshandel även med mynt, förde mynten ut kungens namn,
bild och betydelsefulla symboler till många människor. Här kan till exempel
Knuts tidigare diskuterade mynt som visar honom bärandes en krona nämnas.
Det var också under Knut den Store som den danska myntningen kom
igång på allvar. Kenneth Jonsson har gått igenom mynt och myntorter och
visar att myntningen inledningsvis varit koncentrerad till Lund och Viborg,
med Lund som dominerande. Ungefär år 1025 följde så Roskilde, Ringsted
och Ribe. Omkring 1026–1028 tycks myntsystemet organiseras om och myntorterna
utökades med Slagelse, Ørbæck och Hedeby. Lunds dominans fortsatte
(Jonsson 1994, s. 223–226).
Den tidiga danska myntningen anses vara mycket inspirerad och påverkad
av det engelska myntsystemet, ett av de mest välutvecklade och organiserade
i sin samtid. En av grunderna för detta system var en genomgripande
reform under 970-talet. Alla äldre mynt växlades in mot en ny mynttyp. I
landets mer än 50 myntverkstäder tillverkades nu denna enda, giltiga typ.
Möjligen infördes samtidigt de för det engelska systemet karakteristiska
ommyntningarna, då nya typer regelbundet slogs och de gamla typerna förklarades
ogiltiga och växlades in mot de nya. För att tvinga människor att
växla in sina gamla mynt är det troligt att man till exempel för en transaktion
krävde att den skulle äga rum i den nya mynttypen, så att de som skulle
betala tvingades växla till sig sådana mynt. Myntningen var en kunglig rättighet,
men kungen kunde delegera den något som bland annat skett till ett
antal kyrkliga institutioner. Genom att tillverkningen av stamparna var centraliserad
kunde myntens likhet ändå garanteras. När en ny mynttyp skulle
tillverkas fick myntmästarna beställa nya stampar och betala en viss summa
för dessa, i praktiken nästan en skatt. De engelska mynten bar kungens namn
och porträtt och som en slags garanti även myntmästarens namn och
tillverkningsort (Lawson 1993, s. 29f; Jonsson 1994, s. 194f, 205).
Det finns tecken på att man i början av den danska myntningen försökt
genomföra det engelska myntsystemet mera i sin helhet, men dessa tendenser
försvinner snabbt. Överhuvudtaget finns inga tecken på att Knut den Store
95