KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

102
kan vara utslag av ett nytt eller tillfälligt tillstånd genom dess horisontella
band. De bröder som nämns på stenarna bör kanske i enlighet med detta
inte ses som biologiska bröder, utan snarare som medlemmar i någon form
av brödraskap (Randsborg 1980; Anglert 1995, s. 39f).
I stort sett alla runstenar i området kring Lund är ristade i den så kallade
efter-Jellinge-stilen och därmed mer eller mindre samtida. Man får anta att
det på grund av den relativt korta tidsperiod under vilka stenarna rests, det
mindre geografiska området och det begränsade sociala skikt som hade
möjlighet att resa runstenar att resarna känt eller i varje fall känt till varandra.
I sina inskrifter berättar stenarna indirekt om olika förhållanden mellan människor.
De flesta nämner någon form av titel, alltså mer än grundformeln
NN reste sten efter NN.
Ser man noggrannare till inskrifterna så är det sällsynt att den som reser
stenen berättar något om sig själv och sin status. När så sker är det dessutom
i regel i referens till någon annan, till exempel som när Lundagårdsstenens
resare presenterar sig som ”Troels, son av Esge Björns son”(Jacobsen
& Moltke 1942, s. 360ff) eller som en av resarna i Torna Hällestad, ”Esbern,
Tokes hirdman”(Jacobsen & Moltke 1942, s. 347ff).
Mot detta ska ställas att majoriteten av stenarna i området framhäver
’den dödes’ status, titel eller någon bedrift, exempelvis stenen i Hjärup som
berättade att den Toke den rests efter fann döden i väster. Det är som Anglert
påpekat också så att den normala arvsföljden far till son inte syns på stenarna
i Lundaområdet. Detta har lett till hypoteser om att stenarna rests för
att markera en ny feodal organisation eller liknande.
Inskrifterna i Lunda-området tycks dock faktiskt i regel hänvisa till ’den
döde’ i egenskap av personliga egenskaper, ’den döde’ har varit dreng, varit i
viking, hirdman eller liknande. Man tycks alltså åberopa personliga företräden
och status som ’den döde’ innehaft i egenskap av sin person och sina
bedrifter, inte regelrätta materiella värden möjliga att ärva i fysisk bemärkelse.
Ett möjligt undantag är en av stenarna i Hyby som kanske ska tolkas
som rest efter någon som ägt Højby. Ett exempel på en sten som hänvisar till
mera materiella värden är Gussnava-stenen (i södra Skåne) vars inskrift berättar
att Kalv och Aute reste stenen efter sin broder Tomme, som ejede
Gusnava. Här kan man alltså se en koppling till egendom, medan egenskapen
av att vara hirdman snarare bör ses som en personlig statusfylld egenskap.
Kanske ska stenarna kring Lund inte ses som arvsdokument i traditionell
bemärkelse eller som markörer för att den traditionella arvsföljden satts ur
spel, utan i stället som ett tecken på ett behov av att åberopa sig själva i
förhållande till en berömd och statusfylld person, en person som innehaft
sin status (bland annat) i kraft av sina personliga egenskaper och bedrifter.
Genom resandet av stenarna har man bekräftat detta förhållande för var
och envar som färdats genom landskapet. Ett exempel är ristningarna i Torna
Hällestad. Inskrifterna lyder (1) ”Eskil satte denne sten efter Toke Gormssøn,