KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

More documents

Recommendations

Info

78 Figur 2. Namnformer med olika varianter av efterleden -torp i mellersta västra Skåne i förhållande till det av Callmer antagna järnåldersgodset Uppåkra (vitt område). Tecknad av Anna Lihammer baserat på hypotes i Callmer 2001 och de medeltida bytomterna enligt fornminnesinventeringen. betydande förändringar inom Uppåkra. Tillsammans med uppgifterna om donationer i Knut den Heliges Gåvobrev från år 1085, kan detta enligt Riddersporre tyda på att en betydelsefull gård i Uppåkra vid denna tid konfiskerats, brutits sönder och donerats. Bakom detta skulle ett sönderfall av en äldre elits makt på platsen kunna dölja sig. Även namnet Dynnegårds åkrar avseende ett område sydost om kyrkan har lyfts fram (Riddersporre 1998, s. 175). Under den tidiga medeltiden byggdes en kyrka i Uppåkra och under denna har en tidig, sannolikt kristen grav har hittats. Kyrkan låg centralt i förhållande till den bild av den vikingatida bebyggelsen som tecknats av fyndens spridning. Däremot är läget inte särskilt centralt i förhållande till den medeltida bytomten. Kyrkan delar sitt läge med ett antal högar. Här kan man fundera kring medvetna kontinuitetshandlingar i landskapsrummet. Det medeltida fyndmaterialet är inte av samma ’dignitet’ som det från järnåldern, men är ändå varierat. Tecken på långväga kontakter är exempelvis
slaviska knivändesbeslag och ett enkolpion, relikkors, som hittats nära kyrkan (Anglert & Huttu 1999; Anglert & Jansson 2001; Staecker 1999). Att det medeltida materialet uppvisar koncentrationer till bland annat det område som på de äldre kartorna kallas Dynnegårds åkrar, understryker möjligheterna för någon form av betydelsefull gård på denna plats fortfarande under tidig medeltid. De centrala platserna i landskapet Materialet från Uppåkra visar att platsen hade en mycket speciell karaktär under stora delar av järnåldern. Viktiga funktioner i landskapet sammanstrålade och utövades här. En sådan plats är ingen ö utan har existerat i ett sammanhang och i förhållande till det omgivande landskapet. De verkliga centralplatserna har satt en stark prägel på sitt omgivande landskap, vad gäller både det mentala landskapet och kommunikationerna i det rent fysiska. Om man bortser från de spektakulära fynden, föremål som krävdes för att upprätthålla prestige under denna del av järnåldern, så är det samlingen, och kanske till och med monopolet, av särskilda funktioner som framför allt bör framhävas i synen på denna typ av platser. Platsernas roller i järnålderslandskapen har varit centrala. De har skapat nätverk och sammanhang i landskapet och på så sätt genererat nya funktioner att knyta till sig. Rollen i landskapet har skapats, förändrats och återskapats. Exempelvis är det som Charlotte Fabech visat möjligt att kulten knöts till sådana platser under 400- och 500-talen, något som måste fått stor inverkan på alla människors liv (Fabech 1997). Placeringen i landskapet har varit av största vikt och de centrala platserna kännetecknas ofta av kommunikativt sett mycket lämpliga lokaliseringar. Ett ökande antal specialiserade funktioner i landskapet har dessutom varit centraliserande i sig. Ju fler människor som varit intresserade av eller tvungna att röra sig till en speciell plats i landskapet, desto mer av funktioner, vägnät och annat har koncentrerats dit. Detta får inte leda till deterministiska tankegångar. Det kulturellt bästa var inte nödvändigtvis det ekonomiskt bästa. Studier i Skottland kan exemplifiera detta. Här visade Robert A Dodgshon att människorna och landskapet inte kan förstås ur strikt naturdeterministisk synvinkel utan att nyckeln till förståelse för landskapet ligger i samspelet mellan kultur och landskap. Han kunde visa att den kulturellt bästa formen för landutnyttjande fördrogs framför den ekonomiskt och resursmässigt bästa. Klanledarna valde den landanvändning som gynnade upprätthållandet av den klanstruktur som var grunden för deras makt (Dodgshon 1988). En annan aspekt av lokalisering i landskapet som förenar en stor del av dessa platser är den monumentala. De ligger ofta högt, eller i varje fall väl synligt, i landskapet. Detta kan knytas till faktorer som att det var bra med utsikt, att det var en fördel för den som härskade över centralplatsen att direkt kunna se och därmed också kontrollera vad som skedde i landskapet. 79
Page 1 and 2: KUNGEN OCH LANDSKAPET Förändringa
Page 3 and 4: Västra Skåne är ett av Skandinav
Page 5 and 6: är så lika att det måste rört s
Page 7: I Lomma fanns en av västra Skånes
Page 11 and 12: Det nya landskapet Landskapet som d
Page 13 and 14: 30 fortifierade och garnisonförsed
Page 15 and 16: kombinerade England och Danmark med
Page 17 and 18: Likadana scener uppträder exempelv
Page 19 and 20: vägar, å-övergångar och hamnar.
Page 21 and 22: En borganläggning måste ses som e
Page 23 and 24: Lund Roskildekrönikan från kring
Page 25 and 26: edan under perioden 1000-1020. Prod
Page 27 and 28: Här fanns betydelsefulla individer
Page 29 and 30: skönja en slags medveten strävan
Page 31 and 32: Figur 5. Översiktlig karta över d
Page 33 and 34: der var ham en huld herre. Han flyg
Page 35 and 36: Slutord Artikeln har försökt att
Page 37 and 38: Ser man till kartan över området
Page 39 and 40: Litteratur Aaman Sørensen, M., Jep
Page 41 and 42: Callmer & E. Rosengren. Hallands L
Page 43 and 44: Staecker, J. 1999. Das Enkolpion vo

KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?