KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

84
från olika nivåer i samhället tillfälle att möta en annan värld och att förvärva
rikedom. Svens kyrkliga politik var orienterad i engelsk riktning. Tyska
kyrkliga män drevs ut och ersattes av kyrkliga från England och Norge (Lund
1994, s. 40; 1998, s. 36f).
År 1013 ledde Sven en invasion som kulminerade i att han lyckades bli
kung av England, men redan året efter dog han i Gainsborough. Hans armé
valde hans son Knut till kung, men någon direkt praktisk betydelse fick det
inte. REX DÆNOR berättar de myntstampar som Knut lät tillverka i Lincoln
år 1015, men i verkligheten hade Svens maktområde upplösts och den
tidigare engelske kungen Æthelred II återtagit sin titel (Sawyer 1994, s. 16f;
Lawson 1993, s. 7).
Knut återvände snart till England och efter omfattande strider lyckades
han år 1016 få igenom en överenskommelse med Æthelreds efterträdare
kung Edmund Ironside, the Treaty of Olney, som innebar att makten dem
emellan delades och att Knut skulle få den legitima rätten till Englands krona
ifall Edmund dog (Rumble 1994, s. 6f).
Vid Edmunds död år 1017 utropades därför Knut till kung av England och
året efter upplöstes hans armé efter en enorm danegeld, £82.500. Hela £10.500
kom från London, något som lett till hypoteser kring en särskild bestraffning
av denna stad för att den höll ut längst mot Knuts armé. Summan från 1018
är den största omnämnda danegelden i de skriftliga källorna (Wilson 1981, s.
17; Lund 1994, s. 31; Jonsson 1994, s. 219). England delades nu i fyra delar,
Northumbria, Mercia, East-Anglia och Wessex, en uppdelning som gick tillbaka
på de äldre kungadömena (även om ytterligare uppdelningar snart
skedde). I Wessex behöll Knut själv det direkta styret, medan earls fick huvudansvaret
i de tre andra. De män som nu fick höga positioner var i regel beroende
av att Knut behöll makten, de var danskar eller engelsmän utan tidigare
hög ställning (Jonsson 1994, s. 193; Lund 1997a, s. 179).
Knuts politik och lagar i England följde engelsk tradition, även om vittneslistor
indirekt berättar om omfattande förändringar bland dem som utgjorde
det politiska toppskiktet i landet. I England agerade Knut som det förväntades
av en god, kristen kung. Detta innebar exempelvis lagstiftning, skipande
av rättvisa, nära samarbete med de engelska biskoparna och omfattande
gåvor till kyrkan. Han gifte sig med kung Æthelreds änka och följde i stort
engelska traditioner. Hans skandinaviska politik tycks ha varit av ett annat
slag, av Pauline Stafford karakteriserad som den hos en krigsherre. Hans
agerande här skedde dessutom i regel genom ställföreträdare. Något försök
att förena maktområdena i ett enda integrerat rike tycks aldrig ha gjorts.
Det väldiga riket överlevde heller inte Knuts död 1035 (Sawyer 1981, s.
159, 1988, s. 267, 1994, s. 22; Stafford 1989, s. 75; Rumble 1994, s. 6;
Lund 1997a, s. 184, 191).
Knut kan ses som en av de främsta kungarna av det anglo-saxiska England.
Han skapade ett ofantligt rike, som när det stod på sin höjdpunkt