KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

74
och utnyttja fördelar och möjligheter i sitt landskap, har man aktivt kunnat
omvandla landskapet därefter. Jag har valt att beteckna detta med termen
landscaping, vilket avser ett omgestaltande eller påverkande av det gemensamma
landskapet genom medvetna mänskliga handlingar. Detta sker exempelvis
när någon, som en statusbetonad handling, förändrar det offentliga
landskapsrummet.
Jag vill nu försöka göra en resa i tid, en resa från ett gammalt landskap
till ett nytt landskap och på vägen reflektera över de människor och händelser
som genererat denna utveckling.
Uppåkra och det gamla landskapet
De ’centrala’ platserna
Uppåkra är en av flera mycket speciella platser under järnåldern, som bör
betecknas som centralplatser i landskapet. Andra kända namn i denna grupp
är till exempel Lejre och Tissø. De utmärker sig exempelvis genom ett unikt
och rikt fyndmaterial eller arkitektur där i synnerhet vissa typer, knutna till
specifika funktioner i samhället, fått mycket uppmärksamhet.
I dagens forskning kring yngre järnålder är begreppet centralplats mycket
vanligt. Ibland tycks det räcka med något enstaka fynd för att termen ska
anses befogad. Det lämpliga i detta är dock tvivelaktigt. Jag menar att endast
en mycket begränsad del av den yngre järnålderns platser bör betecknas
som centralplatser. Uppåkra är en av dem. En centralplats bör definieras
som en plats där ett större antal av relationer och funktioner i landskapet
möts och knyts samman. Det är detta, och inte ett rikt fyndmaterial, som
gör att platserna kan betecknas som centrala. Förekomsten av sådana fynd
beror på att en plats varit exceptionell och haft speciella möjligheter; det är
inte föremålen som utgjort det centrala, utan de är snarare frukten av centraliteten.
En verklig centralplats kräver en organisation och en större mängd
funktioner, och därför bör de flesta av de så kallade centralplatserna under
denna period egentligen betecknas fokusplatser, då de oftast förenar endast
ett fåtal funktioner (diskuterat hos Aston 1989, s. 44–48; Andersson 1989,
1995; Harrison 1997 samt hos Lihammer i denna volym).
Som ’verkliga’ centralplatser i södra Skandinavien vill jag räkna Uppåkra,
Lejre, Tissø, Järrestad, med flera och dessa platser utmärks på ett generellt
plan av betydande strategiska och kommunikativa fördelar i sin lokalisering
i landskapet. Platserna förenas också av att de uppvisar ett speciellt fyndmaterial,
där funktioner såsom metallhantering, vikingafärder västerut, kult
och handel finns representerade. Ibland understryks centraliteten av manifesta
gravfält, till exempel i Lejre. På många av platserna har man funnit
hallbyggnader av omfattande storlek, exempelvis i Lejre, Tissø och Järrestad
(Wulff Andersen 1995; Jørgensen 1998; Svanberg 2000, s. 251). Några hallar