KUNGEN OCH LANDSKAPET - Uppåkra

Lund
Roskildekrönikan från kring 1140 berättar att Sven Tveskägg uppförde en
kyrka i Skåne. Denna är sannolikt den kyrka från ca 990 som hittats vid
utgrävningar i Lund. I anslutning till kyrkan fanns en samtida storkyrkogård
(Cinthio 1999a). Detta är våra första riktiga spår av den betydelsefulla medeltida
orten Lund.
Mycket forskning har genom åren ägnats åt att finna Lunds ursprung
och föregångare. Innan omfattningen av den mäktiga centralplatsen i Uppåkra
var känd söktes ursprunget i vägnät, kungalev, hedniska offerlundar eller
önskan om att kontrollera marknadsplats och tingsplats i Arendala och få
dessa att flytta till den nya kungliga platsen Lund. Bakomliggande orsaker
har varierande setts som handel, politiska, administrativa och religiösa (se
exempelvis Blomqvist 1951; Andrén 1980; Carelli 1998, s. 23f; Thomasson
1998, s. 85). Sedan de omfattande detektorundersökningarna i Uppåkra har
rollen som Lunds föregångare intagits av denna plats och man har förklarat
Lunds ursprung som Uppåkras arvtagare och ofta Uppåkra som Lunds föregångare.
Jag vill i stället föra fram tanken att Lund inte har någon föregångare,
utan kanske i stället är anlagt som något nytt och som en provokation i
landskapet. Lund representerar något helt nytt i landskapet och man ska
därför inte se Uppåkra som Lunds föregångare, utan snarare som lokaliseringsfaktor
för den nya staden. Staden har anlagts för att ’ta makten över
det äldre landskapet’, inte som dess efterträdare eller arvtagare.
Lund anlades på en plats som saknade äldre bebyggelse men i ett kommunikativt
sett mycket gynnsamt läge och är en stad som måste betraktas
som anlagd, den har inte långsamt vuxit fram på ett naturligt sätt i landskapet.
De första kända aspekterna är kyrkan, storkyrkogården och myntningen,
tre exceptionella funktioner i landskapet och tre helt nya inslag i västra Skåne.
Den övriga bebyggelsen under denna tidiga fas tycks ha varit i det närmaste
agrar i sin karaktär. Under 1000-talets första hälft tycks grunden för stadsplanen
ha lagts fast, ett förlopp där den ursprungliga terrängen inte tycks ha
beaktats i någon högre grad (Andrén 1980; Carelli 2001, s. 107f).
Storkyrkogårdarna i Lund och Löddeköpinge är det första massiva kristna
inslaget i begravningsskicket i västra Skåne. Båda har med sina stora mängder
begravningar sannolikt betjänat omfattande geografiska områden. I
Löddeköpinge har som tidigare nämnts över 2300 gravar hittats, i Lund har
mellan 1310 och 1746 personer begravts i storkyrkogårdens äldsta skede
(Kriig 1987; Carelli 2001, s. 106). De har varit rituella platser och den viktiga
akten av begravning har skett genom kungamakten i nyanlagda kungliga
centrum i landskapet.
Kyrkogården i Lund visar på intressanta aspekter hos stadens äldsta befolkning.
Inom kyrkogårdsområdet finns stora skillnader i begravningskick,
93