Rädda livet nr 2, 2008 (PDF, 4 MB) - Cancerfonden

Sjukdomen har givit mig tid
TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO KARL GABOR
Tina Alaeus från Huddinge söder om
Stockholm knyter på sig sin färggranna
sjal när hon lämnar make up-kursen.
Hon berättar om när sonen rakade
henne i nacken.
Två veckor efter den första cytostatikabehandlingen
började håret lossna. Först följde
alltför stora testar med kammen. Andra
dagen blev hon öm i hårbottnen och tog
hon i håret följde stora tovor med. Tredje
dagen kändes det som om hon hade skavsår
i hela huvudet och håret rasade av henne.
– Jag såg ut som en kinesisk nakenhund,
tyckte jag. Jag hämtade min mans rakapparat,
gick in i badrummet och rakade av mig
alltihop. Det hade gjort så ont tidigare så att
raka sig kändes nästan befriande.
– Ska jag hjälpa dig? frågade min äldste
son som inte tyckte att det här var särskilt
märkvärdigt. Det var en häftig känsla när
23-åringen rakade mig i nacken.
– Jag vet att det växer ut igen och det är
inte så obehagligt som jag trodde att det
skulle vara att mista sitt hår. Nu är det gjort,
var den känsla jag hade. Nu har vi kommit
igenom det stadiet, den milstolpen. Nu vet
jag hur jag ser ut och familjen tycker om
mig i alla fall.
Även arbetskamraterna tog det mycket
naturligt när hon för första gången kom på
fika iklädd sjal runt huvudet. Hennes söners
kompisar i 20-årsåldern reagerade mer. Till
exempel den dag hon gick utan sjal hemma
och öppnade dörren när en av grabbarna
ringde på.
–”Vad du ser ut då,” blev hans kommentar
eftersom han inte visste om att jag hade
varit sjuk. Då fick jag berätta för honom. Vi
pratade lite om att det väl kunde bli kallt om
huvudet när jag skulle gå ut. Och så skämtade
han om att jag påminner om Britney
Spears som också rakade av sig sitt hår men
av annan orsak.
– Ungdomar tar det mycket naturligt.
Man måste få skratta åt eländet också och
det är bara att gilla läget.
Rädda Livet nr 2/2008
– Nu vet jag hur jag ser ut och familjen
tycker om mig i alla fall, konstaterar Tina
Alaeus när håret föll på grund av cytostatikabehandlingen.
Tina har varit väldigt öppen med sin
sjukdom. Hon berättade tidigt om cancern
och vad som skulle komma att hända. Ingen
har reagerat negativt; det kan bero på hur
hon själv ser på sin situation.
– Nu är det här en del av mitt liv och jag
tänker inte förneka den biten heller. Det är
viktigt att vara här och nu. Nu är det det här
livet jag lever och det har rikedomar det
också. Plötsligt har jag mycket tid och det är
en bristvara i dag. Jag har njutit hela våren,
hittat tussilago långt före alla andra, sett
flyttfåglarna. Det finns saker jag kan njuta av.
Mycket ledig tid finns nu för samvaro med
familjen. Tidigare jobbade Tina ofta kvällar
och helger i sin tjänst som församlingspedagog
i Huddinge församling. I hennes arbetsuppgifter
ingår många hembesök hos
äldre och många olika pensionärssamman-
komster. När hon blev sjuk uppmanade
hon chefen – kyrkoherden – att berätta om
hennes sjukdom och att hon skulle vara
borta från sin tjänst en längre tid.
Det var en information som gav upphov
till berättelser runt kaffeborden. I stort sett
alla kände någon som haft samma sjukdom
och det blev en öppen dialog som avdramatiserade
cancersjukdomen.
– Nu möter jag pensionärerna på torget
i Huddinge och de kramar om mig och frågar
hur jag mår. Dom vet och det känns
skönt. Sjukdomen måste bli naturlig. Förr
eller senare får man en närstående som
drabbas och då kan det vara bra att känna
till lite.
Har sminkkursen betydelse för hennes välbefinnande?
Efter den tredje behandlingen
kände hon sig ganska glåmig och opiffig,
som hon uttrycker det. Därför ville hon
delta i kursen för att den verkade lite kul.
Även om hon alltid är samma Tina sitter
självkänslan inte i det vackra skalet.
Om en liten tid är det dags för nästa behandling.
Hur mår du då?
– Apa, blir det snabba svaret. Jag hinner
väl hem och efter några timmar sitter jag
med dubbla filtar och skakar som en hög
asplöv. Medicinerna gör ju att jag inte kräks,
men hela kroppen mår illa. Den skriker:
”Vad har du gjort med mig?” Jo, jag har ju
pumpat i den en massa sk-t.
Tina är van vid att ta hand om sin kropp.
Hon har varit ute mycket i naturen, aldrig
rökt utan skött om sig. Därför är det motbjudande
att få så mycket gift i kroppen.
– En behandlingsdag måste jag välja att
antingen tänka: ”Ska jag gå igenom det här
eländet igen” eller ”JA, i dag ska jag få ännu
mer hjälp. Va’ härligt!”
– Mitt tips till andra är att våga välja, våga
bejaka. Det tror jag är viktigt, säger Tina
Alaeus. ■
Make up-kurs
45.