Rekommenderas!

Stora Hotellet och hjälpte fröken Mina med allehanda
göromål, drack sitt spillöl och tuggade flitigt Ljunglöfs
etta. Han slutade sitt växlingsrika liv 1915 på Kumla
ålderdomshem.
Tittskåpsgubben "Lus-Herman", som på sommaren visade
bl. a. beväringarna på Sannahed sitt tittskåp och gav
på sin närkesdialekt invecklade och pikanta förklaringar
till ögonfägnaden. Vi pojkar hade mycket roligt åt den
lille gubben, när han på hösten uppenbarade sig vid
Brunnskullen med sin kärra och sin fonograf. Vi stack
slangar i öronen och fick lyssna på svag musik för fem
öre eller tre stycken tomflaskor. Det var ont om slantar
på den tiden så undra inte på att vi letade och knyckte
tombuteljer, när ryktet gick att "Lus-Herman" var i
faggorna.
"Norske Petter" var svinaherde vid Molanders svingård,
där han skötte över hundratalet djur i alla storlekar.
Petter, som var Brunnskullens styvaste "Nimrod",
såg jag aldrig påverkad av sprit, däremot såg jag honom
stå och hänga vid staketet med händerna knäppta som
i kyrkan. Han hade sin egen sugga, som han kallade
Lasse, att sköta om på lediga stunder. Den hade han i
sin vedbod. Nästan varje familj hade f. ö. hushållsgris
i något uthus, ja t. o. m. en ko. Petter hade som yngling,
då han på 1860-talet tjänade dräng hos gästgivare Ruhlin
och Lars Larsson i Blacksta, upplevt nödåren 1867-
1868. På gamla dagar berättade han om denna tid, då
det saknades bröd i många hem.
Hallsberg har som bekant alltsedan stambanans öppnande
1862 varit en viktig järnvägsknut. På bangården
har vagnar och gods växlats och lastats om till de flesta
platser i vårt land. Redan före småskoleåldern var vi
ungar hemtama vid järnvägen. Vi drevs f. ö. av våra
föräldrar inom bangårdens hank och stör för att plocka
upp spillkol, som låg bland växlar och spår. Det som för
andra pojkar var spännande, roligt och fyllt av äventyrets
stämning, var för oss rena nödvändigheten i kampen
för tillvaron. Många av oss hotades med smörj av
våra fäder, om .vi inte varje kväll på vintern kom hem
LOKST ALLARNA VID SEKELSKIFTET
med en hink stenkol eller några brädstumpar. På sommaren
plockade vi i Skallerudsbergen blåbär och ling-
011. Vi var alla redan då inställda på att tillfredsställa
de mest tvingade behoven av föda och bränsle. Det var
ingen skam att vara fattig, och de mest hårdhudade bad
ofta samhället om hjälp. Vi hade också våra fasta kunder
på prima engelska stenkol, som levererades för fem
öre hinken till bl. a. sadelmakar'n, strykerskan Selma,
bokbindar'n och tapetserare Hertz. På den tiden kände
alla till alla i Hallsberg, varför järnvägspersonalen ej
fäste sig för oss ungar, utan vi fick obehindrat springa
omkring på bangården, bara vi såg upp för tågen.
Vi tyckte om tågen. De tjusigaste tågen såg vi i alla
fall som barn, då vi kom till lokstallarna och åkte karusell
på vändskivan. Med förundran såg vi de olika loktyperna,
som slaggades och tömdes på sitt glödheta innehåll
i fyrboxar och sotskåp. Att arbeta i slaggen och
kolbryggan var ett tungt och sotigt arbete, men gubbarna,
som i regel hade sina gemytliga öknamn, var tränade
i gamet. Emedan de befann sig lägst på rangskalan
vid SJ och var dåligt avlönade, var de ofta "hunsade"
av lokförarna. En kolkarl och lokputsare fick· börja sitt
arbete kl. 6 på morgonen och slutade först kl. 7 på kvällen
men måste också vikariera efter den ordinarie tiden.
Det s. k. "långskaftet" omfattade hela söndagen och
dessutom halva natten till måndagen. "Man knäade betänkligt
på hemvägen efter ett dylikt skift", berättar
vår sagesman.
Ekonomiskt sett var det aldrig några lysande villkor
vid järnvägen, men trots att många levde på svältgränsen,
hörde man aldrig någon yttra sig hatiskt eller bittert,
tvärtom anslogs ofta en ton av försonande humor.
Under hela dygnet kom och gick det tåg. Fruktansvärda
A-, B-, Gc-, Tb-, Mb- och Kd-Iok frustade fram
och åter på bangården. De väckte oss på morgonen och
skakade oss till sömns på kvällen. Det var säkerhetsventilerna
och skumkranarnas sprutande vattenånga, det
var dånet av skenskarvar, boggiehjul och koppel, det var
gnisslande bromsar och loksignalernas tjutande för varje
given signal.
STENE BRUNN
Säsong: JUNI-AUGUSTI
TELEFON : Eirer 1 juni 73003, 73005 - Närkes Via 40 (Yinrer)
19