Rekommenderas!

sa gamla möbler, vilket allt skulle bli mitt sällskap denna
minnesvärda natt. Likkistorna var väl reserverade för
dem, som dog under sin vistelse på sjukhuset. Ett litet
gavelfönster gav en ganska trolsk och dålig belysning i
den ljumma vårnatten. Jag fick tag i en gammal korgstol,
slog mig ner i den och kände mig ganska lugn, trots
likkistorna. Men som jag satt och mediterade och gick
igenom dagens olika intryck, började några mystiska
ting eller varelser susa omkring öronen på mig. Jag började
tänka på spöken, eller kanske var det osälla och
fredlösa krigarandar,som sökte sig tillbaka till den enda
plats på denna jord, där frid och ro och sabbatsvila
alltid rådde.
Jag tyckte nog det började bli lite kusligt, när midnatten
kom och med den spöktimmen. Det som svävade
i luften, befanns efter en undersökning vara flädermöss
eller kackerlackor, som hade sina bon uppe vid
taket, vilket var söndrigt med stora hål, genom vilka de
flög ut och in efter behag. När jag slagit mig till ro i
den gamla korgstolen, kom en behaglig känsla av trötthet
över mig. Då tyckte jag att locken på likkistorna
lyftes upp och hemska dödskallar grinade åt mig, långa
benrangelsarmar, med händer och fingrar som klor,
sträcktes ut efter mig. Håren reste sig på mitt huvud,
då jag vaknade vid ett häftigt brak. Dörren öppnades,
och korpralen kom med den stackaren, som skulle bli
min efterträdare. Och så tog den natten slut, den första
natten som kronans karl.
Beväringsstyrkan var hundra man, fördelade på tre
troppar, med en löjtnant, en sergeant och en korpral på
varje tropp. Det var som hovskräddare Kjeding, en
sprättig och högfärdig uppkomling, yttrade till general
Lagerberg vid en kapplöpning vid Lindarängen: "Att
det är en så blandad publik här idag", varvid general
L. replikerade: "Att det kan väl för f-n inte alla vara
skräddare". Så var det också inom beväringsstyrkan. Det
var nu blandad samling av alla yrken och stånd representerade.
Där var strutsvarvare och grosshandlaresöner
från Orebro, där var plogattacheer och sulkonstnärer
från Kumla, järnvägare från Hallsberg, glasblåsare från
Hammar och Gryts glasbruk, med utblåsta kinder som
kyrkänglar, hejarsmeder från Haddebo, statarpojkar och
godsägarsöner från Oster- och Västergötland, ylleprofeter
från Borås och Norrköping, hamnsjåare och generelkonsulsöner
från Göteborg, däribland O. Mark, i vars
föräldrahem konung Oscar II under sina Säröbesök kom
och gick som barn i huset. I samlingen fanns också bröderna
Grebst, söner till skeppsredare W. A-n Grebst.
En av bröderna gjorde sedan en jordenruntresa - sensationellt
på den tiden -, vandrade som globetrotter
till fots genom hela Japan och skreven bok om sina
äventyr. Han höll en föreläsning om sin resa i Kumla,
på inbjudan av Fosterländska föreningen.
Korpralerna, som skulle utföra grovgörat vid vår utbildning,
förde ett språk, som inte lämpade sig för söndagsskolbarn.
Vi skulle lära oss rykta och sadla en häst,
lära oss hålla vår egen och hästens mundering putsad
och fin, lära oss göra honnör på reglementsenligt sätt
och komma underfund med fotexercisens mysterier.
Korpralerna skulle, med andra ord, hyvla av de civila
30
kantigheterna. Sedan skulle officerarna sköta om finsli
pningen, lära os fäktningens konst, ge oss lektioner
i ridning, skjutning, gymnastik m. m. Officerarna, unga
och glada herrar, utförde sin instruktörs- och lärargärning
med energi och allvar.
Overste och chef för Livreg:s husarer var W. Leuhusen,
vars förfäder inkom till Sverige på l300-talet med
drottning Blanka af Namur, konung Magnus Erikssons
gemål. Chef för beväringsskvadronen var ryttmästare
greve C. A. Lewenhaupt, tjänstgörande kammarherre
hos drottning Sofia. Han fick dela sin tid mellan hovtjänsten
och Sannahed. Som troppchefer tjänstgjorde
löjtnant R. Bäckström, son till grosshandlare G. Bäckström,
innehavare av Ljunglöfs tobaksfirma i Stockholm,
och löjtnant o. Silfverschiöld på Koberg, nära Trollhättan.
Friherre Silfverschiöld avled för ett par år sedan.
Han tillhörde första kammaren under många år. Kobergs
slott är berömt för sitt stora bibliotek och rika samling
av kinesiskt porslin. Chef för tredje troppen var
löjtnant Mecklenburg på Högsjö bruk i närheten av
Ving åker.
Som man förstår, var det spetsarna av bördens och
börsens aristokrati, som hade råd och nöje att se sina söner
som gradpasserade vid Livreg:ts husarer. En underlöjtnants
årslön var 1 500 kr, en obetydlig summa, då
paraduniformen kostade det dubbla beloppet. Han skulle
hålla sig med 2 eller 3 tjänstehästar, helst med anor
från Ulriksdal och Jägersro, samt 1-2 betjänter. Vid
högtidliga tillfällen skulle han tjänstgöra vid hovet och
på ett ståndsmässigt sätt representera konungens livregemente.
En officersaspirant måste ha en garanterad inkomst
på 40 000 kronor årligen, en ofantlig summa på
den tiden.
Truppens civila angelägenheter omhänderhades av
fanjunkare Z. Han var en välvillig man, mycket tjock
och trind och som ryttare omöjlig.
"Hans mage svällde Ut,
han grovna idelig,
han bley allt mer och mer
omöjlig uri krig."
Z. hade djupa tänkarfåror uti nunan, lite viktig, påminnande
om t. ex. en stadsfullmäktigeledamot i Grönköping
eller liknande samhälle. Hans kamrat med samma
värdighet och rang, fanjunkare 1., var en ren kontrast,
lång och ytterligt mager, specialist att svära på ett fosterländskt
maner.
"Lätt kyrkans drängar skola föra
tiil jordens Stoft hans magra kropp,
men änglarna få värre göra
arr dra hans själ till Abra'm opp."
Till sist vill jag nämna Trumpetar'n, en påflugen och
retlig krabat, som ofta fick s. k. kompanistryk i en tom
hästspilta.
Vår tjänstgöring bestod uti att lära krigets svåra konst:
Fotexercis, skjutning, ridlektioner, sabel fäktning, rykt
och ans av våra hästar. Korpraler och sergeanter skrek
och domderade, svordomarna hörde till för att ge tyngd
och kraft åt givna befallningar. Supseden framförallt
hos underbefälet har hundraåriga traditioner. Jag läste
en gång en dagbok av Carl XII:s fältmarskalk, Ren-
c:A.B Olsson & 1\gsens Skofabrik
Tel. växel 71001, 71002
Specialfabrik för tillT.,'erkning av högklassiga, eleganta och moderna Mc Kay och randsydda
DAMSKODON