Rekommenderas!

igen bilden. Det är Barnens Dag eller någon liknande
festlighet.
Man kan ha vilken åsikt som helst om dessa tillställningar.
Ingen kan eller vill väl förneka de ideella motiv,
som driver fram t. ex. Barnens Dags-arrangemangen.
Men man måste också förstå dem, som bara ser, hur
gräsmattorna trampas sönder och blomster anläggningarna
skräpas ner, och som talar om profanering och
vandalism. Det skulle nog inte skada med en folkpark
i någon annan del av Kumla. Men vi fotografer är i alla
fall rörande ense om att festligheterna bjuder på charmanta
motiv. Och det allra vackraste av dem alla kommer
sent på kvällen, då de flesta har lämnat kameran
hemma. Det färgsprakande festfyrverkeriet med tjutande
raketer, exploderande solar och brusande vattenfall
är ett fantastiskt motiv, som bara har den nackdelen,
att man aldrig vet, om alltsammans verkligen kommer
med på bilden. Dessutom är det förstås väldigt svårt
att inte låta slutaren vara öppen för länge. Begräns-
26
VÄLKOMMEN
och gör Edra inköp för julen av SKODON
Tel. 703 37
ningens svåra konst gör sig gällande även på detta område.
Men låt oss återvända från tingeltanglet till den stillsammare
idyllen. Det var en valborgsmässoafton. Vårsångerna
hade tystnat, högtidstalet var slut, och levet
för våren hade förklingat. Elden sprakade på badstranden,
lågorna steg mot himmelen och speglade sig så
vackert i Kumlasjön. Jag gick på andra stranden och
försökte hitta någon lämplig plats att ställa upp kameran
på. J ag hade nämligen fått för mig, att jag skulle
fotografera elden. Jag gick länge. och pysslade. Eftersom
sjön någon tid dessförinnan hade tömts och rengjorts
var vattenståndet fortfarande mycket lågt, och
det var därför svårt att få både elden och dess spegelbild
med på fotografiet. Medan jag höll på med inställningen,
kom en främmande person gående. Han stannade
och tittade på mig. Till slut kunde han inte hejda
sig längre utan sade: "Inte går det att fotografera i det
här mörkret!" Jag upplyste honom om att jag hade
motsatt åsikt. Han stod tyst en stund och grubblade,
och jag förstår, att han hade en hel del tvivel om min
sinnesbeskaffenhet. Men så trodde han sig ha funnit
lösningen och yttrade: "Men då måste det vara en väldigt
fin kamera, ni har." Det kunde jag ju inte neka
till. "Den kanske rentav har kostat hundra kronor?"
förmodade han. "Fyrdubbla beloppet, så kommer ni
närmare", sade jag. Då gick han med ett medlidsamt
småleende på sina läppar, ty då förstod han ju, att jag
var fullkomligt tokig.
(Samtliga fotografier är tagna av författaren.)
Skohalleru SKOLVÄGEN 3
(pOSTHUSET)
KUMLA