Attunda tf T 3798-07.pdf - Anders Agell

More documents

Recommendations

Info

ATTUNDA TINGSRÄTT DOM 2010-02-18 T <strong>3798</strong>-07 – Det var fel och/eller försummelse av polisen att överhuvudtaget inte ifrågasätta fotohandlarparets uppgifter, särskilt mot bakgrund av att uppgifterna framkommit så sent efter händelsen och då de inte heller fick stöd av de andra anställda i fotobutiken (60). Det var också fel och/eller försummelse av polisen att förbise eller i vart fall inte fästa någon vikt vid att fotohandlarparet inte hade kopplat ihop händelsen med fyndet av Catrine da Costas kroppsdelar år 1984 och de därefter följande löpsedlarna redan då (61). 62. Den 4 november 1987 höll polisen en första vittneskonfrontation med Arne och Anita Schröder, varvid de genom ett spegelglas fick studera åtta olika män, varav endast två, Teet Härm och en polisman motsvarade Arne Schröders tidigare uppgift att mannen som lämnade in filmen för framkallning var omkring 175 centimeter lång. Konfrontationen inleddes med Anita Schröder som inte tillfrågades om någon beskrivning av den påstådda kunden. Hon pekade därefter ut tre av männen, bland andra Teet Härm. När hon tillfrågades om hon kunde känna igen någon av dessa tre som kunden förklarade hon att hon behövde fundera en stund. Under tiden fick Arne Schröder titta på figuranterna och pekade då ut en av poliserna och sade att han var 90 % säker på att denne var den påstådda kunden. Han nämnde också två av de andra männen, bland annat Teet Härm. På fråga bekräftade Arne Schröder flera gånger att det var nummer 5 som med 90 % säkerhet varit kund i butiken. – Det var fel och/eller försummelse att inte genast avskriva Arne Schröder som vittne efter att han pekat ut en av polismännen som den påstådda kunden och istället ge honom flera tillfällen att peka ut ”rätt” person (62). 63–72. Härefter fick Anita Schröder ånyo se på figuranterna. Nu hade hon av någon anledning släppt två av männen och pekade direkt ut Teet Härm. Hon kunde dock inte redogöra för varför hon kände igen honom och sade att hon inte kunde koppla honom till någon särskild händelse eller tidpunkt. Två veckor senare höll polisen en andra konfrontation med fotohandlarparet, vid vilken de förevisades en videoinspelning av 30
ATTUNDA TINGSRÄTT DOM 2010-02-18 T <strong>3798</strong>-07 den tidigare konfrontationen. Efter lång betänketid uppgav Anita Schröder att hon ”säger som sist”, varefter hon pekade ut Teet Härm. Även denna gång pekade Arne Schröder ut samma polis som vid det tidigare tillfället men uppgav sig nu endast vara 80 % säker. Efter dessa konfrontationer uppkom en teori hos polisen att det inte var Teet Härm utan Thomas Allgén som skulle ha lämnat in filmen för framkallning. En ny vittneskonfrontation med fotohandlarparet anordnades därför. Vid denna konfrontation deltog utöver den 38-årige Thomas Allgén, som fick samma nummer som den figurant vilken Arne Schröder tidigare pekat ut, sju figuranter som var i 40–45- årsåldern. Alla figuranter utom Thomas Allgén bar dessutom livrem. Arne Schröder pekade denna gång ut Thomas Allgén med kommentaren att han ju förra gången hade hållit på det numret. Enligt en promemoria som upprättades i fråga om Anita Schröder antecknades att hon lugnt och helt säkert pekat ut Thomas Allgén som den kund som lämnat in filmen. Promemorian var emellertid gravt vilseledande vilket framgår genom att lyssna av ljudupptagningen från konfrontationen, av vilken framgår att Anita Schröder först pekade ut en av figuranterna utan reaktion bland de närvarande poliserna men att hon när hon pekade ut Thomas Allgén omedelbart fick följdfrågor från de närvarande poliserna, varefter ett resonerande mellan Anita Schröder och poliserna tog vid. – Det var fel att inte heller nu avskriva Arne Schröder som vittne, efter att han vid konfrontationerna pekat ut två olika personer som den kund som lämnat in filmen (63). – Polisens agerande även i fråga om Anita Schröder utgjorde fel och/eller försummelse och poliserna måste dessutom ha begripit att hennes vittnesmål var helt värdelöst (64). – Det var vidare fel och/eller försummelse att vid konfrontationerna sammanblanda ljud och bild på sätt som skedde när Thomas Allgén fick gå fram till glaset och säga en mening (65). Det var också fel och/eller försummelse att vittnena inte i förväg nog- grant fick beskriva personen de iakttagit (66). Det var också fel och/eller försummelse att förhörsledarna var orutinerade och inblandade i utredningen samt att de kände till 31
Page 1 and 2: Dok.Id 169166 ATTUNDA TINGSRÄTT DO
Page 3 and 4: ATTUNDA TINGSRÄTT DOM 2010-02-18 T
Page 29: ATTUNDA TINGSRÄTT DOM 2010-02-18 T
Page 81 and 82:
ATTUNDA TINGSRÄTT DOM 2010-02-18 T
Page 83 and 84:
Page 85 and 86:
Page 87 and 88:
Page 89 and 90:
Page 91 and 92:
Page 93 and 94:
Page 95 and 96:
Page 97 and 98:
Page 99 and 100:
Page 101 and 102:
Page 103 and 104:
Page 105 and 106:
Page 107 and 108:
Page 109 and 110:
Page 111 and 112:
Page 113 and 114:
Page 115 and 116:
Page 117 and 118:
Page 119 and 120:
Page 121 and 122:
Page 123 and 124:
Page 125 and 126:
Page 127 and 128:
Page 129 and 130:
Page 131 and 132:
Page 133 and 134:
Page 135 and 136:
Page 137 and 138:
Page 139 and 140:
Page 141 and 142:
Page 143 and 144:
Page 145 and 146:
Page 147:
DV 401 • 2008-11 • Producerat a
show all

Attunda tf T 3798-07.pdf - Anders Agell

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?