Helt nummer 2012/3 (PDF, 1387 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

Litterära politikerliv 359
försvinner kunskapen snart. På samma sätt kan Svensson beskriva politiker
som ”balansspelare” och ”playmakers” och därmed skildra den politiska spel-
planen under tidigt 1900-tal med ett språkbruk och med tankestrukturer som
hör intimt samman med en förmodligen högst tillfällig fotbollsdiskurs runt
2010 (Svensson 2010: 53, 15-16).
De många kronologiska hoppen ger berättelserna ett tydligt drag av his-
torieskrivning. De enskilda händelserna sätts ständigt in i större historiska
sammanhang och jämförs med händelser som har inträffat eller kommer att
inträffa vid andra historiska tidpunkter. Det innebär inte att berättelserna blir
spretiga. Snarare blir de kronologiskt tjocka och komplexa. Historien – både
den personliga och den allmänna – framstår som mångbottnad och svårbe-
skrivlig, fullmatad med signifikans.
Det är inte bara inom de respektive volymerna som intriger skapas. Även
sviten som sådan utgör en sammanhållande intrig. Hela boxen presenterar en
berättelse i tjugotvå delar om det svenska 1900-talet. Ja, mer än så: med skild-
ringen av de tidiga statsministrarnas barndomar och uppväxter ger sviten också
en bild av andra hälften av 1800-talet. Från Louis De Geers födelse 1854 och
fram till det att Karl Staaff tillträder som statsminister 1905 presenteras den
svenska historien från berättarperspektiv som befinner sig utanför regerings-
makten. Från 1905 och fram till Fredrik Reinfeldts uppväxt på 1970-talet åter-
ges berättelsen från dubbla håll: i barndoms- och uppväxtskildringarna från
vanliga medborgares perspektiv, i skildringen av det rikspolitiska maktspelet
från regerings- och riksdagsmaktens perspektiv. I gestaltningen av tiden från
1980-talet och framåt är perspektivet uteslutande den politiska maktens.
Perspektiven skiftar förstås också ständigt mellan de 22 biografierna. Den
som läser sviten från volym till volym får följa en mängd omstarter, omtagningar
och ständigt nya utgångspunkter utifrån vilka historien om Sverige berättas.
Berättartekniken kan här påminna om den modernistiska romanen, inte minst
dess anglosaxiska version hos till exempel James Joyce och Virginia Woolf. I
Joyces Ulysses berättas om en dag – den 16:e juni 1904 – utifrån flera personers
perspektiv, och i Woolfs Mot fyren skildras två separata dagar genom ständiga
hopp mellan olika karaktärers medvetanden. Statsministersvitens författare
använder inte helt olika berättartekniker, som Joyce gör i Ulysses. Däremot är
det en stor skillnad i tempo mellan de olika volymerna. Berättelsen om Tage
Erlanders 23 år på statsministerposten går mycket snabbare fram än berättelsen
om de statsministrar som bara sitter på posten under några månader.
Elasticiteten i sviten som helhet har inte bara med perspektivskiften att
göra, utan är också i hög grad kronologisk. De ständiga kronologiska hoppen
inom och mellan volymerna bidrar till att vissa tidsperioder skildras mycket
omfattande och perspektivrikt medan andra nästan inte finns med alls. Denna
ojämna fördelning har delvis att göra med att det är statsministrarnas personer
som styr uppmärksamhet och uppläggning. Att varje statsminister får samma