Helt nummer 2012/3 (PDF, 1387 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

364 Paul Tenngart
berättaren själv, men reaktionen formuleras som vore den allmängiltig. Några
sidor senare beskrivs hur man på en middagsbjudning vid det svenska hovet
placerar statsministern mitt emot hans värsta fiende, ekonomiprofessorn Gösta
Mittag-Leffler. Berättaren utbrister: ”Den utstuderade nedrigheten känns i hjär-
tat ännu hundra år efteråt.” Att det rör sig om en utstuderad nedrighet är kan-
ske en rimlig tolkning, men att den känns i berättarens hjärta ännu hundra år
senare där han sitter och skriver sin bok om Staaff är en subjektiv känslout-
gjutelse. Läsaren får en inblick i berättarens känsloliv, inte i Staaffs (Esaiasson
2010: 89, 110). Berättarnas subjektivitet tar sig ibland raljerande uttryck.
Ganska ofta drabbar det raljerande tonfallet inte den statsminister som por-
trätteras utan personer i dennes omgivning. Så sker till exempel när berättaren
i volymen om Lindman beskriver Ernst Tryggers regering: den kommer tio år
för sent med hänsyn till Tryggers roll i det politiska spelet och ”femtio år för
sent om man tänker på hans ideologi” (Lewin 2010: 81). Detta raljerande ton-
fall faller ofta in i ett framstegspräglat efterhandsperspektiv. Vi vet idag, där vi
sitter ’med facit i hand’, att Trygger var hopplöst förlegad. På motsvarande sätt
kan berättaren i volymen om Staaff göra sig lustig på bekostnad av det tidiga
1900-talets medicinska kunskap: ”medicinvetenskapen hade ganska nyss pas-
serat den gräns där patienten hade större chans att tillfriskna om han eller hon
inte sökte läkarvård” (Esaiasson 2010: 89).
Låt mig avsluta med ett sista exempel på subjektivitet i berättarperspektivet.
För att teckna Hjalmar Hammarskjölds personlighet citerar berättaren en dikt
som den blivande statsministern skrev när han på det svenska hovets uppdrag
befann sig i S:t Petersburg 1914 för att förhandla med ryssarna. Dikten kom-
menteras: ”Möjligen kan det te sig besynnerligt, till och med aningen överspänt,
av en hög ämbetsman, tillika juridikprofessor och internationellt ledande folk-
rättsexpert, att vid 52 års ålder ägna sig åt dylikt rimsmide” (Svegfors 2010:
44). För en litteraturvetare är berättarens kommentar mycket mer besynnerlig
än dikten. Vad är det för märkligt med att en hög ämbetsman skriver en dikt,
och varför blir det ännu märkligare av det faktum att Hammarskjöld också är
professor i juridik och expert på internationell folkrätt? Och vad menar berät-
taren med ”rimsmide”? Är det extra besynnerligt att ämbetsmannen har skri-
vit dikten på rimmad meter? 1914 var det regel snarare än undantag att dikter
skrevs på rim, oavsett ämne och dignitet. Och vad har Hammarskjölds ålder
med det hela att göra? Är viljan och behovet att uttrycka sig litterärt något man
växer ifrån när man blir vuxen? Vad har berättaren då att säga om sonen Dag
Hammarskjölds haikudikter i den postuma Vägmärken, skrivna under tiden
som FN:s generalsekreterare? Är de också märkliga anomalier i den rationella
handlingsmänniskans framstående personlighet?
Nej, uttalandet om den rimmade dikten säger inte lika mycket om
Hammarskjöld som det gör om författaren Mats Svegfors’ syn på poesi. Kanske
säger det också något väsentligt om vår tids allmänna syn på högt uppsatta