Helt nummer 2012/3 (PDF, 1387 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

Litterära politikerliv 363
menar? Ibland sker en intressant blandning av stor säkerhet och osäkerhet i
karaktärsteckningen, som när berättaren i volymen om Staaff vet att prota-
gonistens far var ”en vänlig och kompetent person som sökte en balans mel-
lan Bergspredikan och konservativ konvention” men ställer sig osäker inför
moderns karaktärsegenskaper och utseende: hon ”tycks ha varit den praktiska
i familjen” och både hon och sonen ”får sägas ha varit attraktiva” (Esaiasson
2010: 14-15).
Karaktärsteckningen är annars överlag ganska balanserad mellan direkt
och indirekt karaktärisering. Direkt karaktärisering sker när berättaren själv
slår fast vad en karaktär har för egenskaper; indirekt karaktärisering inträf-
far när karaktärens egna ord, tankar och handlingar eller andra karaktärers
ord ger en bild av protagonistens egenskaper. Ganska ofta dominerar dock den
direkta karaktärsteckningen. Många av volymerna är fulla av egenskapsbeskri-
vande adjektiv. Arvid Lindman karaktäriseras till exempel av berättaren som
bortskämd, prydlig, systematisk, noga med detaljer, kritisk-analytisk, ödmjuk,
jordnära, rådig, pryd, finlemmad, kortväxt, fysiskt klen, barnslig, chosefri,
lättsam, handlingskraftig, levnadsglad, välförberedd, älskvärd, slagkraftig,
bestämd, realistisk, rastlös, talangfull, entusiastisk, slagfärdig, driftig, stridslys-
ten, mjuknande med åren, direkt, dynamisk, mer ”fransk” än ”tysk” i sin upp-
fostran av barnen, handlingskraftig och exceptionellt klarsynt. Man får alltså
en ganska tydlig uppfattning av Lindmans personlighet utan att några direkta
belägg ges för att denna bild verkligen stämmer. Grundregeln är en löpande
direkt karaktärisering av huvudpersonerna, men det finns varianter. I voly-
men om Nils Edén är till exempel framställningen i princip helt tom på direkt
karaktärisering fram till sidan 115. Tidigare har Edén karaktäriserats indirekt,
främst genom andras uttalanden om hans personliga egenskaper. På volymens
sista sidor sammanfattar berättaren statsministerns personlighet: han är en god
talare, har en fin röst, är analytisk, försiktig, skicklig, principfast, pragmatisk,
en bra ledare som hittar medelvägar och nyanser (Wetterberg, 2010: 115-120).
Vad gäller skillnaden mellan platta och runda karaktärer – där en platt karak-
tär är entydigt tecknad medan en rund är mångfacetterad – får man säga att
de allra flesta av statsministrarna framställs som runda karaktärer. De är inga
pappfigurer ur historiens karaktärskabinett utan framstår som mänskliga indi-
vider med både förtjänster, brister och ibland motstridiga egenskaper.
Vid en hel del tillfällen framstår berättarna i de 22 volymerna som högst
subjektiva betraktare av det historiska skeendet. Denna subjektivitet sätter
ingen grundläggande prägel på biografierna utan dyker snarare upp ganska
plötsligt i vissa lägen och ger intryck av att subjektiva omdömen och intres-
sen kanske styr mer än vad den i övrigt ganska neutrala stilen låter påskina.
Så meddelar berättaren i volymen om Karl Staaff att ”man häpnar över bristen
på sekretess” när det beskrivs hur Arvid Lindman får information om Staaffs
hälsa från dennes läkare. Den ”man” som häpnar är förstås ingen annan än