Helt nummer 2012/3 (PDF, 1387 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

Litterära politikerliv 361
sviten tecknar. Från Eklunds och Alsings perspektiv, vars historiska fokus lig-
ger långt senare under 1900-talet, blir skildringen av det sena 1800-talet och
det tidiga 1900-talet en annan än i de volymer som har sitt fokus vid denna tid.
Ett representativt exempel på personhistorisk relativism finns i volymen
om Louis De Geer när Johannes Åman beskriver Arvid Lindmans göranden
och låtanden från De Geers perspektiv. Läsaren får här nya uppgifter om den
tidigare porträtterade statsministern. Lindmans relation till liberalerna under
1910-talets första hälft får en ny belysning, liksom hans roll vid utnämningen
av De Geer som statsminister 1920. Att Lindman mitt under regeringskrisen i
september 1920 helt plötsligt åker på semester till Biarritz och på det viset gör
det parlamentariska läget mer komplicerat, är inget som framgår i biografin
över Lindman själv (Åman 2010: 45-46). Åman fyller här i en ellips – en tom
lucka i berättelsen – i Lewins levnadsteckning över Lindman. För De Geers
livshistoria är Lindmans resa central, för Lindman själv är den inte lika viktig.
En annan sorts nyansering sker i Lotta Grönings biografi över Axel Pehrsson-
Bramstorp när bondeförbundets ledare lyfts fram som mycket viktig för folk-
hemsbygget. Gröning menar att Pehrsson-Bramstorp sällan nämns i detta sam-
manhang och att Per Albin Hansson nästan alltid oförtjänt får hela äran eller
skulden (Gröning 2010: 11). Hon formulerar därmed ett direkt alternativ till det
intryck som ges i svitens föregående volym, i vilken Niklas Ekdal slår fast att vi
lever i det land som Hansson byggde (Ekdal 2010: 11).
Berättarna
Slutligen måste några ord ägnas biografiernas berättare och deras position gen-
temot det historiska skeendet och statsministrarnas personer. Berättarna har
i regel ett örnperspektiv på händelserna. De är mer eller mindre allvetande
och vet därmed mer om saker och ting än de karaktärer som porträtteras. Att
statsministrarna och det politiska maktspelet ständigt placeras i ett historiskt
sammanhang som de själva och deras kolleger inte kan överblicka, blir allra
tydligast i de historiska prolepserna. Berättarna kommunicerar härvidlag med
läsaren mer eller mindre över huvudet på protagonisten. Det allvetande per-
spektivet ger intrycket av att berättare och läsare sitter med facit i hand, vilket
ju stämmer i många konkreta sakfrågor men kan bli problematiskt i mer kom-
plexa historiska och moraliska frågor. Ganska vanligt är ett smått nedlåtande
perspektiv på äldre tider som har sin grund i en framstegssyn på historiens
gång. Resultatet är att 2010-talet framstår som en mer upplyst och klok tid än
tidigare tidsperioder. Uttrycket ”med facit i hand” används också reservations-
löst i flera volymer. Talande är Annika Ström Melins förord till volymen om
Göran Persson, där författaren menar att hon inte är förmögen att ”slutgiltigt
granska, sammanfatta och värdera Göran Perssons gärning” eftersom denna
ligger för nära i tiden (Ström Melin 2010: 9). Med andra ord utgår Ström Melin