Helt nummer 2012/3 (PDF, 1387 kb) - Statsvetenskaplig tidskrift

Att komma ut som människa 403
fransk feelgood-roman, har bara en dryg vecka tidigare blivit föremål för en
syrlig anmälan av DN-medarbetaren Maria Schottenius (2010: 84): ”Man asso-
cierar till en ungdomsbok: ’Vi Fem på nya äventyr’ i trettio årsåldern. Eller en
ungdomsfilm full av impulsivitet. Hahaha, nu drar vi. […] Men som vanligt är
den här sortens upptåg lite roligare för dem som är med än för oss som tittar
på.” Att Larsson underförstått jämställer författarskapen kan förstås som en
markering gentemot storstadspressens snobbism i enlighet med verklighetens
folk-konceptet: ”Vi [kristdemokraterna] är ute efter att kritisera kultursidor-
nas analyser av världen, när de påstår att en sak ska gälla för alla” (Ullgren,
2010: 42). Larssons pluralistiska hållning handlar emellertid mindre om den
kristdemokratiska kulturpolitiken än om ett mer generellt motsatsförhållande
som upprättas mellan politik och litteratur; en dikotomi som också kommer
till uttryck hos merparten av radioprogrammets gäster. Samma idé återfinns
även i intervjun. ”Det gäller nog för många politiker att de inte är kulturkonsu-
menter i den utsträckning de skulle vilja, för att de inte hinner. Men jag behöver
något som bryter av kanslisvenskan”, understryker Larsson (Ullgren, 2010: 42).
Citatet ger vid handen att politiken och litteraturen föreställs existera och ver-
kar i två autonoma samhälleliga sfärer. Litteraturen – och det spelar här min-
dre roll om det rör sig om Anna Gavalda eller Gunnar Ekelöf – tillskrivs rollen
av ett humanistiskt bränsle, en injektion av fantasi och vitalitet i den stelbenta
byråkratiska vardagen. Som Larsson påtalar är också litteraturen avhängig kon-
sumentens fria tid – något som placerar den, och definierar den utifrån dess
hemhörighet i, privatlivets sfär.
Betraktat utifrån detta perspektiv står det klart att den speciella relation
mellan politik och litteratur som etableras i intervjun inte främst är av partipo-
litiskt slag, och därmed också svårare att fixera i ideologiskt avseende. Snarare
handlar det om hur det politiska livet som sådant ska definieras i förhållande
till litteraturen – något som i sin tur medför att vi måste förhålla oss till litte-
raturens roll i politiken på ett nytt sätt. Som intervjun med Larsson exempli-
fierar har det blivit allt svårare att sätta likhetstecken mellan ideologiska och
kulturella preferenser, och inte heller är beläsenhet längre att betrakta främst
som en potentiell retorisk arsenal i det politiska spelet.2 Snarare framstår lit-
teraturen här som ett sätt att manövrera mellan en privat och en officiell roll,
en mellanrumsposition som dock i sig bär på en stark politisk laddning. Om
Larsson i intervjun är mån om att betona det politiska livets negativa sidor till
förmån för litteraturens uppfriskande kraft så gör hon det alltjämt från en utsä-
gelseposition, det vill säga DN:s kultursidor, som i allra högsta grad är en del av
den offentliga politiska scenen. Som vi nu ska se är detta en dubbelhet som är
bestämmande också för Toppolitiker läser dikt i stort.
2 Olof Palme utgör ett bra exempel på detta förhållande till litteraturen. Se t.ex. Berggren (2010: 277
ff.).