PC:n - Svenska Gnostiska Biblioteket

det nästan som natt omkring dem. Dock kunde man skymta
nära föremål. En skog syntes ligga tätt framför dem, och
öfver den skönjde de en människoliknande skepnad,
alldeles ofantligt hög.
Skogen syntes som busksnår i jämförelse med honom. I
detsamma hördes brak och buller, som om en tung kropp
fallit öfver en mängd träd och buskar och brutit dem, och
jätteskepnaden var försvunnen. Loke blef rädd eller låtsade
vara det. Bredvid sig märkte han en klippa eller hvad det
kunde vara, med en bred öppning, nästan så stor som
klippväggen, hvari hon var. Loke tog sin tillflykt dit in, och
Tor kom efter. Inne i grottan var åt ena sidan en tämligen
trång och kort gång. Dit kröp Loke in och gömde sig. Han
ställde sig, som vore han alldeles förskrämd. Tor satte sig i
sidogångens öppning med handen om hammarskaftet och
afvaktade hvad komma kunde. Kort därefter uppstod ett
besynnerligt, långdraget, snöflande och rullande dån, som
vardt allt förfärligare och liknade en underjordisk åska.
Marken gungade, och grottan, hvari Tor och Loke gömt sig,
skälfde i sina grundvalar. Det var jordbäfning, och den blef
långvarig. Med korta uppehåll förnyade sig de rullande
dånen och de dem åtföljande jordskalfven hela natten. Tor
själf tyckte, att detta var hemskt, helst mörkret var så
tjockt, att man ej såg hand framför sig. Ändtligen var det
som om mörkret förtunnats så pass, att det var möjligt att
nyttja sina ögon. Då gick Tor ut och spejade, så godt det lät