PC:n - Svenska Gnostiska Biblioteket

förekom, som om elden ej hade någon verkan på
det. Medan gudarne undrande talade härom, kom
en örn och slog ned i ett träd där bredvid. Örnen
hade ett ovanligt stort och majestätiskt utseende,
och ögonen, som framlyste ur hammen, hade icke
djurets blick. Gudarne gissade genast hvem han
hvar. Det var kändt, att Valand, som gjort
svaneskrudar åt växtlighetsdiserna, hade gjort en
örnham åt sig själf. Oden hälsade honom med ord,
som angåfvo, att gudarne erkände sig stå i
tacksamhetsförbindelse till honom. ”Du, som
gömmer dig i fjäderskruden”, sade han, ”är
konstnären, som gudarne hafva att tacka för många
smiden.” Han berättade därefter om den underliga
tilldragelse de nu bevittnade, att elden, hvarmed
maten tillreddes, likasom förlorat sin kraft, och
sporde den mångvise Valand, huru detta skulle
förklaras. Valand gaf sin faders baneman icke ett
enda ord till svar. Han vände sig i stället till Höner
och sade: ”blås i elden, och han återfår sin kraft,
om I tillerkännen mig min fulla andel i den helga
måltiden”. Höner blåste, och tillredningen var nu
genast färdig. Oden bjöd Valand att taga plats