PC:n - Svenska Gnostiska Biblioteket

ostäder under de jökelhöljda bergens tak; deras
svarta oxar och kor med guldhorn trifvas godt, där
Midgårds hjordar dö af hunger, ty de slicka, som
Audumla, föda ur rimfrosten och uppkrafsa under
dalgångarnes drifvor närande mossa.
På den stora ö i det nordiska hafvet, hvars
sydligaste del är Aurvangalandet, bodde nu många
folkstammar komna från Ask och Embla, alla
talande samma tungomål och följande samma
sedvänjor. Söder om svearne och nedemot
Järnvallarne, som utgöra Aurvangalandets södra
kust, bodde goter, daner, heruler, gepider, viniler
(longobarder), angler, saksare, tyringar, vandaler
och andra stammar. Ditintills hade de alla lefvat i
endräkt och ansett sig för hvad de voro: grenar på
ett och samma folkträd. Så långt som de utbredt sig
öfver Norden hade landet varit godt, vackert och
skördegifvande.
Men med fimbulvintern kom nöd öfver dem, främst
öfver svearne som bodde nordligare än de andra.
Fröj och Fröja främjade icke längre fruktbarhet