PC:n - Svenska Gnostiska Biblioteket

gång, ty man nalkas Nidafjällets södra sluttning.
Tåget går upp i denna fjälltrakt genom dälder och
kjusor, där de från Hvergelmer söderut rinnande
älfvarna leta sina vägar. Det lämnar Hvergelmer
och världskvarnen bakom sig och sätter öfver
gränsvattnet Raun (underjordens Elivågor). Där
bakom resa sig Nifelhels svarta, brådstupande
fjällmurar. Stegar eller trappor leda öfver
svindlande djup till portar, som kallas likportarne
(”nagrindarne”), emedan de, som i underjorden
dödt den andra döden och sålunda blifvit för andra
gången lik, föras genom dem till sitt mål. Tjut och
skall från de portvaktande Nifelhelshundarne båda
de fördömdas ankomst. Då ila i täta flockar
bevingade vidunder, Nifelhels roffågelskaror,
världsträdets gnagare Nidhögg, örnarne Are och
Räsvälg (”liksväljaren”) och deras likar söderut
och slå sig ned kring likportarnes klippor. Dessa
öppna sig på rasslande hakar, och när de fördömda
kommit genom dem, störta de vingade demonerna
öfver de åt dem utsedda offren, trycka dem under
sin dolkhvassa fjäderklädnad och flyga med
gräsliga skrän genom Nifelhels töckenrymder till