PC:n - Svenska Gnostiska Biblioteket

synranden. Slik jätte hade Tor dittills hvarken sett
eller hört omtalas, och han var bekymrad, huru det
skulle gå med fostersonen. Hunne Tor i god tid att
fälla Rungner, kunde han komma Tjalve till hjälp.
Annars såge det illa ut.
De gingo vidare och funno nu Rungner med sköld
och hen stå vid Mockerkalves sida. Rungners sköld
var af sten och omtalad som mycket hård. Hård
som sten var äfven Rungner själf. Så snart de fått
godt sikte på hvarandra, lyfte Rungner henen och
Tor järnhammaren. Båda siktade väl, den ene mot
den andres panna. Hammaren och henen möttes
med blixt och brak, och henen brast i stycken. Ett
af styckena for med sådan kraft i hufvudet på Tor,
att han föll till jorden med hensplinten fastsittande
i pannan. Järnhammaren träffade Rungner i
hufvudskålen, krossade hans hjärna och återvände
mellan den å marken utsträckte Tors fingrar.
Mockerkalve och Tjalve stodo ensamme kvar å
stridsplatsen. Detta var icke så farligt för Tjalve
som det såg ut, ty blotta åsynen af Tor hade försatt
lerjätten i sådan skrämsel, att han icke mäktade