Minnen - Institutet för Offentlig och Internationell Rätt (IOIR)

Bokens spridning i Sverige saboterades brett. ’Man tyckte inte om tonen.’71
Huntford gör i boken en iakttagelse beträffande den svenska mentaliteten som gäller vad jag
kallar icke-temata.72 Enligt Huntford hade den också tillämpning på den svenska juridiken.
“Också de normalt sett självfallnaste frågor är tabu för den svenska oppositionen.”
“Kontroversiella och politiskt brännbara ämnen försvinner från den offentliga scenen och
överlämnas till byråkraterna.” skrev han.73
Att det blivit så torde sammanhänga med avsaknaden i Sverige av akademisk dialog.74 I de
akademiska kretsarna : där var tabu och icke-personer normalfenomen. Huntford har berört
det svenska förträngningssystemet med orden : “It is virtually impossible for anybody
opposing the government to get a hearing . There is only one ‘objective’ truth to fit given
data. - The critic becomes a heretic, and is thereby neutralized”75
Man har med sådana metoder lyckats rensa ut alla obekväma oliktänkande.76 Denna den
svenska förträngningskulturen har fått till följd att diskursen försvunnit i icke-personer och
icke-temata. Det har uppstått en konstlad consensus, skapad icke minst av svenska massmedia
genom denna nya svenska förträngningskultur.77
Under sådana förhållanden kan de vara av visst intresse att taga del av hur den svenska
förträngningen administrerats när förlagen konfronterats med ”kritik som inte är väl-kammad,
systemanpassad”. Tack vare Ann Nordberg har vi fullt uppriktiga avslöjanden från
förläggarvärlden av vad man upplevde när man fick Roland Huntfords bok ”The New
Totalitarians” i handen. ”Ingen ville ge ut den, det var ’dödsnobben’, boken var ’het gröt’,’en
järnklump som brann’.”78 En liknande reaktion ett tjugutal år senare beskrivs av Ulf Nilsson,
71 Se närmare Ann Nordberg, Hade Huntford rätt?, Examensarbete 20 poäng i allmän rättslära, Stockholm ht
2000, s 9. Nordberg återger på s 8-9 på ett mycket intressant och obeslöjat vis tankegångarna i förläggarvärlden
inför Huntfords bok, och vad hon upplyser om, sammanfaller förunderligt väl med vad som sägs i Ulf Nilsson,
Sverige sluten anstalt. Utgivare Gunnar Bennman Promotion (ISBN 978-91-633-5140-2) 1998 : ”Har vi censur i
Sverige? Nej, det har vi inte, formellt sett. Däremot har vi en stark benägenhet att tiga ihjäl all kritik som inte är
välkammad, system-anpassad och därför egentligen inte kritisk alls.” (s 4). ”Boken tillägnas Jan Stenbeck som
inte kunde veta att svenska bokförlag inte minst ägnar sig åt att bestämma vilka böcker som man inte bör ge ut”.
72 Det är icke Huntfords terminologi, han talar i stället om tabun, men det är en terminologi som kommer till
brett bruk vid forskningar i sovjetsamhället och den kommunistiska mentaliteten.
73 Huntford, Det blinda Sverige s 146.
74 Jfr Jacob W.F. Sundberg, Från Ekelöf till Europa (IOIR nr 138) s 94.; idem, Om akademisk dialog och
avsaknaden därav. Den nya linjen efter Socialistlägrets fall (IOIR nr 146), ursprungligen publicerad i Festskrift
till Peter Seipel, 2006, s 595-629.
75 Roland Huntford, The New Totalitarians, s 290.
76 Tomas Ries, intervjuad av Bjarne Nitovuori i Hbl 6.1.1998.
77 Johan Hakelius, ”Apati och apartheid”, SvD 26.1.1999 s 2. Jfr Almgren s 307 : 307 : ”I en artikel i Moderna
Språk 1990 – efter murens fall och när hela DDR befinner sig i upplösning – skriver en professor från Halle,
Rüdiger Bernhardt, om klyftan mellan den officiella lysande, föredömliga bilden av DDR och den bild av
verkligheten som DDR-författare under 1980-talet försökt visa, men som SED dömt ut. Det var litteraturen som
enligt Bernhardt ”officiellt hade nonchalerats”. Bernhardt skriver att DDR-litteraturens historia är historien om
en ”förbjuden” och ”av överheten strängt kontrollerad litteratur, von der Obrigkeitstreng kontrollierten Literatur.
Vem var då denne Rüdiger Bernhardt? Så här presenteras han i Moderna Språk : Rüdiger Bernhardt är professor
för DDR-litteratur vid universitetet i Halle och har föreläst åtskilliga gånger även vid svenska universitet. Hans
översikt över 80-talets DDR-litteratur behandlar ’förträngningens och missanpassningens litteratur’ , de litterära
’tecken i skyn’ , som föregick revolutionen i DDR ”
78 Ann Nordberg, ”Hade Huntford rätt?, examensarbete 20 p i allmän rättslära, Stockholm ht 2000, s 8 f.
14