Minnen - Institutet för Offentlig och Internationell Rätt (IOIR)

Roper v. Simmons kom att bli en höjdpunkt vad gäller US SCts ställningstagande till
beaktandet av ’foreign law’. Samtidigt ackompagnerades det av en nyrekrytering till
domstolen, som ställde gamla satser på huvudet. Den nytillträdde Republikanske
Presidenten George W. Bush fick plötsligt ett par vakanser som gav honom möjlighet att
tillföra Domstolen nya ledamöter med andra uppfattningar än den gamla majoritetens. I
amerikansk jargong fick han ’Judicial jackpot’. President George W. Bush nominerade två
nya domare, först 2005 John G. Roberts Jr som skulle efterträda William Rehnquist (som dött
vid 80 års ålder) såsom chefsdomare, sedan Samuel Alito, som skulle efterträda Sandra
O’Connor, som drog sig tillbaka.
Det skulle sedan dröja till 2009 innan en Demokratisk President, Barack Obama, kunde
nominera egna kandidater till domarposterna, nämligen Sonia Sotomayor (med ursprung i
Puerto Rico) och (2010) Elena Kagan (ur judisk miljö).
Den dittillsvarande utvecklingen hade visat att Domstolen inte var okänslig för internationellt
tryck. En allt vanligare debatt hade förts inom Domstolen om vilken roll som skulle
tillkomma ’foreign law’ , och särskilt målet Roper v. Simmons visade skarpa motsättningar
mellan de domare som var villiga att taga hänsyn till internationella regler när de bestämde
innehållet i amerikansk rätt, och de andra som menade att allenast amerikanska prejudikat och
amerikansk juridisk litteratur fick vara vägledande i dömandet. Som det sades, Domstolen
hade tvingats återigen taga itu med “their deep divisions over what role, if any, foreign law
should play in interpreting and applying US domestic law”. Terminologin var litet
svårgenomtränglig. Man talade om att komma i linje med international consensus, om
international opinion – ’världsopinionen’ - , ibland om relationen mellan international
community 22 och världens mäktigaste stormakt ; ibland mera realistiskt om uppfattningen i
’andra länder’, eller om ’lagarna i resten av världen’ eller ’det internationella trycket’.
Utvecklingen genererade häftiga bakslag (backlash) i de – vanligen Republikanskt
sinnade - kretsar som man brukar kalla för the moral majority. I Domstolen tillät sig
ledamoten Scalia att karakterisera vad det var fråga om som bara “foreign moods, fads and
fashions”.
Ledande när det galled referenser till ’foreign law’ hade varit tre ledamöter av Domstolen :
Stephen Breyer, Ruth Bader Ginsburg och Anthony Kennedy. Oppositionen mot att tillämpa
‘foreign law’ i mål om Konstitutionen kom framför allt från fyra ledamöter av SCt :
chefsdomaren John G. Roberts Jr, Samuel A. Alito Jr, Antonin Scalia och Clarence Thomas .
Av den Republikanske George W. Bush nyutnämnda kolleger John Roberts Jr. Samuel Alito
Jr skulle Ginsburg finna omöjliga att övertala vilket gjorde henne mera bitsk än tidigare i sina
domskäl.
Kritiken vädrades argsint av Scalia i en dissens i Roper v Simmons, där han i sittande
rätt vände sig mot att ’foreign law’ skulle hjälpa till att tolka Konstitutionen: Ehuru
uppfattningen i den amerikanska allmänheten i allt väsentligt vore irrelevant när Domstolen
nu dömde, betydde majoritetens resonemang – menade Scalia - att det var andra länders
uppfattning och vad som tillskrevs det ’internationella samfundet’ som blev centralt.
Grundförutsättningen för majoritetens resonemang – att amerikansk rätt skulle anpassas till
lagstiftningen i resten av världen – borde omedelbart avvisas, förklarade han.
22
Vilket närmast svarar mot det svenska pratet om ’det internationella
samfundet’.
50