Minnen - Institutet för Offentlig och Internationell Rätt (IOIR)

detta var trasfetischismens epok, men här fick de manliga domarna umgås med vackra och
elegant klädda unga damer som bordssällskap, vilka de aldrig haft en chans att träffa eljest.189
De höga domarna imponerade sedan på studenterna, som kunde rekryteras till advokatklubbar
med någon berömd advokat som ordförande.
Tävlingen blev nordisk. I de andra nordiska länderna hade man kommit längre i förtrogenhet
med Europakonventionen och hjälpte mig gärna.190 Niels Eilschou Holm hade publicerat en
hel bok om ett danskt mål inför Europadomstolen, vilken bok jag fick använda i min
undervisning,191 och han ställde upp i mina domarpaneler och stöttade organisationen. Han
hade gott namn även bland svenska domare, vilket skingrade deras betänkligheter inför att
vara med. Dessutom befordrades Eilschou Holm till danska drottningens Kabinetsekretaer (en
slags hovmarskalk) vilket icke försämrade attraktionen. Till saken hörde också att
Europadomstolens President var norrman och att en av mina advokater hade ett finländskt
förflutet och därför finländska kontakter. Slutligen hade jag som internationell lufträttsexpert
goda kontakter med Island som var intressant ur flygsynpunkt, och kunde spela på det kortet.
Islänningarna som kände sig glömda på sin ö och ville bli mera synliga i nordiska
sammanhang, sällade sig med entusiasm till tävlingen. Den första isländska klubben som kom
hade 30 medlemmar.
Historieintresset bland Sveriges studenter, stigna ur DDR-skolan, var förvisso begränsat, men
när man fick med islänningar och norrmän blev det annorlunda. De förknippade sin egen
identitet med sitt historiska förflutna och odlade därför de historiska banden. Ingen fick bli
islänning utan att ta ett isländskt namn. Då kom jag underfund med att vi behövde en
samlande nordisk symbol som appellerade till alla och hatades av ingen. Resultatet blev
återupplivandet av den senmedeltida Kalmarunionen, som samlat hela det nordiska omrädet i
en gemensam enhet. Inom denna idéram var det också lättare att acceptera
Europakonventionen. Den kunde ju förstås som ett gemensamt statut för alla de fem länderns,
och därigenom kringgick man den sorgliga nordiska oförmågan till gemensam lagstiftning,
och nordbornas provinsiella faiblesser.192
Tävlingen visade sig ganska oåtkomlig för mina fiender i nomenklaturan och den akademiska
byråkratin på grund av stödet från de höga domarna och de berömda advokaterna. I själva
verket var tävlingen från början, då allt var frivilligt – lärare, domare, advokater och studenter
– närmast helt oberoende av juridiska institutionen. Studenterna, som ville ha reveny för sitt
deltagande i form av betygspoäng, ville man där inte stöta sig med, och så blev det att kursen
tilldelades först 5 poäng, och sedan 10 poäng. I själva verket började sedan också Juridiska
institutionen att anslå mer och mer pengar till övningarnas genomförande, vilket ju också var
en uppmuntran
189 “De marinblå habitter og spadseredraegter kröller ikke på så meget som en kvadratcentimeter. Slipsenåle og
diskrete, opsatte frisurer sidder perfekt på såvel sagens parter som tilskuerne i den högloftede retssal” : Anette
Marcher, Politiken 18.6.1995, 1. Sektion, s 5.
190 Jfr Jacob W.F. Sundberg, “The European Convention on Human Rights and the Nordic Countries”. 40
German Yearbook of International Law, 181-242 (1998).
191 Niels Eilschou Holm, En sag for Menneskerettighedssdomstolen, Juristforbundet 1980.
192 Jfr Jacob W.F. Sundberg, “Land skall med lag byggas. Några reflektioner kring det nordiska samarbetet”,
TfR 1970 s 143-165.
34