Minnen - Institutet för Offentlig och Internationell Rätt (IOIR)

par tidiga försök (1993, 1995) att få bort övningen från undervisningsutbudet vid fakulteten
misslyckades sedan domare, advokater och studenter hört av sig till rektor med energiska
protester. Slutligen tillgreps metoden som använts mot grevinnan : att stimulera och släppa
fram nonsensklagomål , som sedan skyddades av prefektens föreställt oåtkomliga
maktfullkomlighet och avslutades med prefektens olika reprimander mot kursföreståndaren.
Mot sådana initiativ var det svårare att rida spärr. Möjligheterna till motåtgärder har begränsat
sig till JO-klagomål över juridiskt-tekniska detaljer i prefektens handläggning. Visserligen har
prefekten varit generös med att tillhandahålla underlag för sådana klagomål, men de har icke
varit ägnade att utlösa någon aktivitet på JO-ämbetet som drabbat sakfrågan. En JO-rapport
som publicerades skulle i och för sig kunna fullgöra samma uppgift som en vitbok - det finns
många sådana exempel – men JO som är Riksdagens man och fördenskull måste snegla på
SAPO-intressena (liksom UHÄ på sin tid) har inte nödvändigtvis ett automatiskt intresse för
samma detaljer, ärendet kan draga ut på tiden, och det är icke ens säkert att saken slutligen får
någon spegling i JO:s ämbetsberättelse. En vitbok kan därför även här ha en uppgift att fylla.
Volymen Harakiri. En vitbok (IOIR nr 129) har sådan karaktär. Detsamma gäller häftet Om
fackordförandens lönesättning (IOIR nr 108) som också inrymmer i en bilaga en mycket
läsvärd samtidshistorisk skildring av utvecklingen inom den allmänna rättsläran under min
professur.
19. Bilagesystemet
Den svenska benägenheten att, när en tvist stod mellan den enskilde och staten, alltid
automatiskt taga statens parti skulle förstås få en skarp belysning när partsargumenteringen
just var inriktad på att finna fel i statsmakternas handläggning av problemen. En deltagande
advokat noterade en gång ”den auktoritetsrädda inställningen” hos en Stockholmsklubb.
Studenterna svarade att denna auktoritetsrädsla hade att göra med att det var ”hur de flesta
lärare vid juristlinjen på Stockholms Universitet undervisar oss -.- som bidrar till denna rädsla
; att man vid rättsfallstolkning varnas för att kritisera domar och dra alltför långa växlar av
dem.”200
Svenska media var ingen inspirerande miljö. De måste kompletteras. Det var här som
bilagesystemet kom in. Pressklippen i bilagorna hade rollen att ge en föreställning om de
verkliga problemen som annars skulle undgått vederbörande. Just genom att i
bilagesamlingarna sammanfördes journalistik från de andra nordiska länderna, avhandlande
samma eller motsvarande problem, så fick de svenska svagheterna sin belysning. Med
nordiskt material kunde man föra fram även insikter och synpunkter som systematiskt
förträngts i den svenska massmediamiljön. Såsom bilagor till ’händelseförloppet’ påträffade
man en litteratur som aldrig skulle fått ett omnämnande i svenska massmedia. Det mesta hade
hämtats från de andra nordiska länderna, en del från U.S.A.201
Jag skall i det följande ge några korta exempel på denna aspekt av den nordiska dialogen.
200 Brev 7.7.1998.
201 Mycket av dårskapen i den svenska mediavärlden och anknutna svenska politiska världen är nog emellertid
amerikanska importer från vad som kallats ”the PC crowd”, närmare bestämt ”liberal politburos trying to stamp
out Wrongthink and Wrongspeak.[in the] belief that people can be bullied into being kind, good and sensitive to
each other, never speaking thoughtlessly to or thinking unkindly of people whatever their race, religion, country
of origin, sex or sexual habits.” Russell Baker, ”Supremely Correct”. IHT 7.8.1991 ; jfr William Safire,
“’Correct thinking’ on the Campus”, IHT 6.5.1991 : “the end they seek is the removal of all language that brings
to anyone’s mind a negative or in any form degrading image. Is this possible? Can any language be written so
‘correctly’ as to invoke only pleasant or neutral feelings?”
36