Minnen - Institutet för Offentlig och Internationell Rätt (IOIR)

Detta inträffade i en fas av Europakonventionens utveckling som dominerades av problem
efter det att Strasbourg överväldigades av en måltillströmning som vida överträffade vad som
kunde hanteras med de tillgängliga resurserna och därför måste man leta med ljus och lykta
efter utvägar. Den naturliga utvägen var att lasta av målbördan på de nationella domstolarna
och låta dem döma så att man slapp målen i Strasbourg. Det var inte alldeles lätt i och för sig
; skulle Europadomstolen döma ut skadestånd som sedan skulle exekveras i hemlandet, eller
skulle domstolarna i hemlandet föregripa vad som kunde väntas om målet kom till
Strasbourg? Eller skulle Ministerkommitténs avgörande föregripas?
När systemet byggdes upp på 60- och 70-talen så var skadestånd ganska främmande. Rättelse
ansågs bättre, d.v.s. konkreta åtgärder, och rättelserna övervakades av Ministerkommittén.
Strasbourgdomstolen började sedan ge skadestånd jämlikt Art. 50 efter en mellantur i
nationell domstol. Det var sålunda samma process sålunda en gång till och en europeisk
kontroll av rättelseprocessen på nationell nivå. Man prioriterade individen genom
upprättelsen, men det blev ingen verkan vad gäller framtiden. Det kunde alltså bli många nya
kränkningar i framtiden – inte av den klagande utan av andra medborgare. Man var sålunda
ganska ointresserad av skadeståndsfrågan, men däremot intresserad av substansen. Före
Protokoll 11 var Ministerkommittén ofta var sista instans och bestämde, och den hade för
egen del börjat med att kräva skadestånd och syssla med skadeståndsfrågor .
De dubblerade processerna överlastade förstås Domstolen. Å andra sidan kunde.
Europadomstolen själv av naturliga skäl inte hålla på med egna resningsprocesser. Så vad
hände? Skadestånd! Europadomstolen bestämmer kränkning och fastställer skadestånd
samtidigt i en och samma process. Att Europadomstolen därmed stryper kontrollen över
implementeringen, som man hade jämlikt Art. 50, medför då att problemen hamnar hos
Ministerkommittén i dess övervakning av nationella domstolar.
Genom Europadomstolens dom i målet Kudla vs Polen den 26 oktober år 2000.209, gick
startskottet för en mera djupgående diskussion av frågan om gottgörelse för
konventionskränkningar. Europadomstolen klargjorde att Art. 13 måste förstås så att den
garanterade ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet, med avseende på
kränkningar av rätten till skälig tid. Och sedan följdes rättsfallet av flera andra. Ett särskilt
viktigt sådant kom den 10 maj 2001 med rättsfallet T.P. och K.N. mot Storbritannien 210, där
Europadomstolen fastslog att det måste finnas en möjlighet till gottgörelse för ekonomisk och
ideell skada till följd av konventionskränkningar på nationell nivå, när det är lämpligt - ”in
appropriate cases”.
Vad som är lämpligt tillfälle torde följa av när Europadomstolen själv utdömer skadestånd.
och den utdömer skadestånd i en lång rad av situationer, och detta tog då svenska domstolar
till sig. Efter de här domarna i Europadomstolen, som betonade behovet av att ta hand om de
här problemen, - d.v.s inte bara bestämma när en kränkning ägt rum utan att även bestämma
när skadestånd skall utgå - hamnade frågorna så småningom i svenska Högsta Domstolens.
I NJA 2003 s 217 så tog Högsta Domstolen ett viktigt steg. Då sade HD att i vissa fall det är
209 Kudla vs Polen, SvJT 2001 s 63. Genom Europadomstolens dom i målet Kudla vs Polen den 26 oktober år
2000 klargjordes att Art. 13 måste förstås så att den garanterade ett effektivt rättsmedel inför en nationell
myndighet med avseende på kränkningar av rätten till skälig tid.
210 T.P. och K.N. vs Storbritannien, SvJT 2001 s 604.
40