Minnen - Institutet för Offentlig och Internationell Rätt (IOIR)

Minnen
Från landet där den offentliga lögnen fått en svindlande omfattning
av professor emeritus Jacob W.F. Sundberg
I. Inledning
1. Orwell och damnatio memoriae
År 2002 hade jag en angenäm upplevelse. Jag blev invald i amerikanska vetenskapsakademin.
Vid en högtidlig ceremoni i Boston 2.10.2002 blev jag immatrikulerad som Foreign Honorary
Member av American Academy of Arts and Sciences. Jag fick sedan vänliga gratulationer
från supporters i US Supreme Court, New York University Law School, Harvard Law School
och Europadomstolen i Strasbourg. Men från min egen fakultet i Stockholm hördes intet. Det
var så besynnerligt att jag blev nyfiken på vad läget kunde vara.1 Följaktligen undersökte jag
vad slags vitsord jag kunde ha förvärvat mig. I tidskriften Den Svenska Marknaden2 kunde
jag inhämta att jag var ”i Sverige nedtystad och betraktad som paria”. På danska Snaphanen, i
december 2004, hade man dragit slutsatsen att jag var ”en ubekvem person, en ikke-person”.
Det var ju intressant.
Termen ’icke-person’ myntades av George Orwell i boken Nitton Hundra Åttio Fyra,
betecknande en person vars existens helt och hållet ignoreras, eller vars identitet
utplånats ur alla officiella register. Boken har haft ett enormt genomslag på det
politiska språket. En ’unperson’ eller på svenska ’icke-person’ är – utvecklar den engelska
encyklopedin - en ”newspeak term for a person who has been not only killed by the state, but
effectively erased from existence. Such a person would be written out of existing books,
photographs and articles so that no trace of their existence could be found in the historical
records. The Soviet Union provided real-world examples of unpersons in its treatment of
Leon Trotsky and other members of the Communist party who became politically
inconvenient.”
Fenomenet har på ett underhållande sätt skildrats av Olof Lagercrantz enligt följande :
I Moskva 1961 anhöll jag om tillstånd att med ryska historiker få diskutera Trotskijs roll
revolutionen. Det var en stötande bön, då Trotskij i Sovjet inte existerade. Inte desto mindre satt
jag en dag kring ett stort bord med lärda herrar./ Det var det egendomligaste samtal jag deltagit i.
De med spänt allvar blickande vetenskapsmännen erkände att Trotskij fanns den gången vid
revolutionen och under inbördeskriget. Men , sa de, Trotskijs samtida, vilka såg och hörde honom,
visste inte vem han verkligheten var, nämligen en förrädare och en folkets fiende. Hade de vetat,
skulle de förstått att han inte spelade den roll de trodde han spelade. Därför är det vetenskapligt
riktigt att påstå att hjälten och härföraren Trotskij inte existerade och hans [85] porträtt retuscheras
bort ur gruppbilderna. / Det är det vackraste exemplet jag mött på galenskapens förmåga att klä sig
i förnuftets dräkt.3
1 En liknande stum dysterhet uppenbarade sig bland mina kolleger, när Presidenten i Europadomstolen för
mänskliga rättigheter, Rolv Ryssdal, bidragit med sitt ”Foreword” i Festskrift till Jacob W.F. Sundberg,
Juristförlaget 1993, s 1-5.
2 Birger Birgersson, ”Hade Huntford rätt?”, DSM 1/2002 .
3 Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet, Wahlström & Widstrand, 1990, s 84
2