Minnen - Institutet för Offentlig och Internationell Rätt (IOIR)

makten finns, där finns juristerna.”147 Inga av dem som i dagsläget av många räknas som
’auktoriteter’ vågar nu stödja den monistiska linjen. Man kan förstås moralisera över dessa
dualistanhängare som allenast kan argumentera med Coué-metoden, d.v.s. självsuggestion.
Men det är en del av svensk historia!
Min egen verksamhet i sammanhanget kan spåras bakom ett antal företag på den
vetenskapliga banan, i min egenskap av vetenskaplig föreståndare för Institutet för offentlig
och internationell rätt (IOIR). Det absolut viktigaste var väl när IOIR tog över från
schweiziska ambassaden 1983 års svensk-schweiziska colloquium om Europakonventionen.
UD motsatte sig nämligen colloquiet såsom ovälkommet av politiska skäl (jfr ’Gustaf Petréns
lekstuga’ som Olof Palme kallade Europakonventionen)148, och ambassadören kände sig
hotad av att bli persona non grata och bad mig ta över det då färdigförberedda colloquiet.
Danelius kände sig utmanövrerad och gav sin bitterhet till känna när det hela var över med
repliken ”Nu är Du väl nöjd, va?”
Man kan såsom framgått därför inte underlåta att beundra djärvheten hos dessa svenska
jurister som envetet hävdat att man inte kunde åberopa Europakonventionen i svensk domstol,
ehuru det varit ett beständigt krav i Strasbourg att man måste ha åberopat
Europakonventionen i den svenska domstolen i sista instans om klagomålet skulle kunna
tagas upp till sakprövning i Strasbourg. Anledningen var enkel och självfallen. Staten måste
ha beretts tillfälle till självrättelse innan den nödgades schavottera inför Europakonventionens
organ, och självrättelse förutsatte att man fäst statens uppmärksamhet vid den
påstådda konventionskränkningen innan klagomålet introducerades i Strasbourg. Eftersom
Sverige var det land som i förhållande till befolkningen under ett antal år under 1980-talet
hade flest klagomål anhängiga i Strasbourg fanns det många mål i vilka konventionen
åberopats i de svenska domstolarna. Därtill kom såsom nämnts mitt uppdrag i Strasbourg att
till Direktoratet för mänskliga rättigheter rapportera fall i vilka Europakonventionen åberopats
i den svenska processen, och att detta uppdrag som varade mellan 1982 och 1984 såvitt
Europarådet stod för det och som föranledde fortsatt rapportering t.o.m. 1988, ledde till
publiceringen av 5 st volymer refererande sådana rättsfall i vilka Europa-konventionen
åberopats. Det minskar icke ens beundran för djärvheten hos de svenska jurister som påstod
att konventionen icke kunde så åberopas.
Nu inleddes utvecklingen som man nu känner till sedan Europakonventionen
förklarats gälla som svensk lag (SFS 1994:1219). Den svenska domarkåren har gjorts
förtrogen med konventionsjuridiken såvitt man deltagit i domarpanelerna i övningen Sporrong
Lönnroth. Övningen är en rättegångstävling mellan juridikstudenter efter amerikansk modell
147 Stig Strömholm, ”Juristroll och samhällsutveckling”, NJM 1981 s 30-42, på s 41 f.
148 Detta illustrativa cause celèbre gäller statsminister Olof Palmes utfall 28.9.1983 mot Europeiska Domstolen
som han kallade för ”Gustaf Petréns lekstuga” ; se närmare framställningen i Jacob Sundberg, ”Viktigare
tilldragelser på området för mänskliga rättigheter i Sverige”, Förvaltningsrättslig Tidskrift 1984 s 45-83, på s 64-
65. Jfr statsrådet Carl Lidboms utfall mot Svea hovrätt i Riksdagen 9.12.1971 med anledning av att hovrätten i
remissyttrande över SOU 1969:50-51 hänfört sig till Europakonventionen : ”ett misstag från hovrättens sida”, en
”dumhet”, och ”ett yttrande som Svea hovrätt helst glömmer”. Se närmare referat i t.ex. Sundberg & Sundberg,
Lagen och Europakonventionen, IOIR nr 95, s 16 och 30. – Det var föga bättre i det motsatta politiska lägret
såsom antyds av min misslyckade uppvaktning av Gösta Bohman och Carl Bildt 8.1.1986, se närmare Jacob
W.F. Sundberg, Huntford och Europakonventionen, IOIR nr 148, s 29.
26