Integrationsarbete i civilsamhället - Unga och äldre i ... - DiVA Portal

förändring inträffar så kan det antas utmana vissa av organisationernas
självförståelse eller inriktning som dessa har beskrivits här. Kulturella förändringsprocesser
tar dock tid, och stannar ofta upp vid ett uppbrott.
Kulturdrag och kulturskillnader framhålls alltså i viss mån som försvårare
av integrationsprocesser. Däremot lyfts varken etnisk identitet eller religiösa
olikheter på motsvarande sätt. Det är också sällsynt med vittnesmål om upplevelser
av diskriminering på grund av hudfärg eller liknande. Sådant förknippas
annars med integrationshinder i texter om ämnet. Denna avsaknad
av kommentarer väcker frågor: Beror den på att etniska eller religiösa olikheter
och diskriminering inte upplevs som orsaker till några större problem?
Eller beror det tvärtom på en ovilja att artikulera sådana fenomen eftersom
de är särskilt brännbara?
Integration är, för att citera flera intervjuade, politiskt korrekt att nämna
och omhulda i det offentliga samtalet. Många intervjupersoner med egen
invandrarbakgrund tolkar in en assimilatorisk ideologi i offentliga texter.
Det är tydligt, framhåller man, att många röster i det offentliga samtalet menar
assimilation när de talar om integration. I samtliga intervjuer berörs en
konflikt mellan olika synsätt på integration, där assimilation av vissa framhålls
som en förvrängd, nästan perverterad form av anpassning medan man
av sätten på vilka andra talar om integration kan ana att de ser gränser för
vad som kan integreras och hur det idealt ska ske. Argumentationen i det
förra fallet går ut på att de som någon benämner ”assimilationsgruppen”
eftersträvar svenskhet, som här tolkas som normlöshet. Integration, anser
man här istället, handlar snarare om att ha en så stark identitet att möten
med majoritetssamhället inte upplevs som hotfulla. Ovan nämndes att segregation
sällan lyfts fram som någonting positivt i texter eller offentlig debatt.
I intervjumaterialet antyds dock en skillnad i synsätt mellan organisationer
för äldre där flera intervjupersoner förespråkar segregation av olika
slag. I realiteten, det vill säga med tanke på de verksamheter och insatser
som lyfts fram, ser man segregation som en viktig väg mot integrationens
fullföljande, detta eftersom segregation anses stärka kulturell identitet.
Synen på integration i allmänhet och på organisationens arbete är intimt
sammanflätade. Verksamheten i sig sägs ofta syfta till ökad integration,
även om det inte artikuleras annat än på direkt förfrågan. Därför uppfattas
ibland själva integrationsprocesserna i samhället bli hotade av att organisationen
inte kan fungera optimalt – vare sig det beror på alltför få aktiva eller
otillräckligt ekonomiskt föreningsstöd. Frågan kan ställas om sådana uttalanden
speglar resultaten av en analys av sakförhållanden eller om de organisationsaktiva
själva så att säga smittats av den integrationsretorik som
man hävdar kännetecknar det offentliga samtalet.
Intervjuerna åskådliggör alltså i realiteten delvis olika synsätt på vad som
bör integreras och vad som anses vara typiskt svenskt – kanske särskilt påfallande
när det gäller äldre. Särskilt en av intervjuerna ger en påfallande
rättfram bild av en uppfattning om faktiska, kulturellt betingade olikheter
mellan svenskar i allmänhet (en kategorisering som självfallet kan problematiseras)
och organisationens invandrade medlemmar, de flesta muslimer
från Afrikas horn. Föreställningarna om vad svenskhet är styr eller i alla fall
påverkar förhållningssätt här och nu. Organisationerna som de beskrivs här
ter sig nästintill som en slags integrationsbuffert, där organisationsaktiva
69