SAOL och vardagsspråket - Institutionen för svenska språket

4(Detta diskuteras i avsnitt 6.2 nedan). Men ej heller utomståendeskribenter som Sandquist (1987), Westman (1998), Reuter (1999) ellerNikula (2010) ifrågasätter dess tyngd; SAOL har mycket stort inflytandeöver svenskt språkbruk.Synen på hur detta inflytande bör utövas har varierat sedan ordlistanförst gavs ut 1874. De tidiga upplagorna kunde avfärda allmänt sprittspråkbruk som till exempel ”språkvidrigt” eller ”barbariskt” medhänvisning till språkets inneboende logik och objektivt fastställbara lagar(se t.ex. Ralph 2009:38f.). Numera sägs språksynen vara merpragmatisk, och man påvisar gärna skillnaden mot tidigare upplagorsideal:Ordförrådet och uttalet i SAOL kan inte vara i samma grad normerandesom stavningen. (Mattsson 1974:61)Bruket vinner i längden. (Gellerstam 1987:12).Rekommendationerna har sin grund i språkets strukturella egenskaperoch i språkanvändningen. (Sture Allén i U11:5)När SAOL nu för tiden fullgör sin plikt som rikslikare är det med heltandra förtecken. Den är baserad på solid vetenskaplig grund. (Ralph2009:51)Normen gäller dock inte allt i ordlistan, framför allt inte ordförrådet,även om redaktörer i äldre upplagor av ordlistan ibland kunde uppfattasaken så. (Gellerstam 2009a:15)Detta att ordförrådet inte påverkas av normen syftar antagligen till attsvordomar och så kallade runda ord togs in i SAOL först i U11 från1986, så att ordlistan har förändrats är uppenbart ibland.2.1.2. SAOL och bruklighetenHur SAOL förhållit sig till bruklighetsmarkörer och vad de egentligenbetytt genom åren kommer att gås igenom upplaga för upplaga i kapitel 4nedan, men några allmänna anmärkningar kan göras redan här. Ser manpå forskningen om SAOL i allmänhet blir det uppenbart att mycket liteskrivits om bruklighet. Ture Johannisson (1974) ger dock i sin artikel omSAOL:s historia brukligheten ett eget kapitel – det kortaste, knappt tresidor. Han hinner emellertid kalla bruklighetsangivelserna i SAOL för