nuova fotografia italiana ny italiensk fotografi - Artericambi

Davide Bramante
Bramante, född 1970 i Siracusa, studerade i Turin, Bologna och Rom för att sedan återvända till sin hemstad. Sedan
flera år tillbaka använder han sig av en teknik där bilder läggs ovanpå varandra, en av fotografins mest fascinerande
metoder som dock används mycket sällan. Kanske är det slumpen som fortfarande gör den skrämmande, men det
hos den som överraskar är å andra sidan just möjligheten att sätta sig emot slumpen och åstadkomma kombinationer,
kontraster och överensstämmelser.
Vi har sett tekniken tillämpas av avantgardet och sedan främst inom filmen. Inom fotografin, det vill säga
den stillastående bilden, introducerar tekniken montaget inne i kompositionen, ett rumsligt montage istället för
ett tidsmässigt. De två bilderna – eller ännu fler – har uppenbarligen tagits vid olika tillfällen, men nu ser vi dem
tillsammans, samtidigt. Många har använt tekniken som ett sätt att understryka en intimitet, en mise en abyme av
jaget, av själviakttagelsen och av minnet. Bramante är istället utåtriktad och använder tekniken för att ta sig ut och
resa runt i världen. I den lägger han resan, filmen och dessutom rave – titeln på en av hans serier – och historien.
Resan är huvuddimensionen. Det är uppenbart att man här känner hur behovet hos den som emigrerar förvandlas
till glädjen att upptäcka, som Bramante dock tar till dess extrem, kanske till dess öde, nämligen att tappa bort sig:
”Den skeppsbrutna i sitt eget land”, skriver han, ”frågar aldrig någon som inte kan tappa bort sig om vägen.” Liksom
inom filmen är det den imaginära dimensionen som leder ut ur den utstakade vardagen. I grunden är alla hans
fotografier filmer om hans resor och allt det verkliga i bilderna blir till en filmaffisch. Om man då tänker på décollagekonstnärerna,
vilket sker helt spontant, och i synnerhet Mimmo Rotella kan man även läsa Bramantes bilder tvärtom,
det vill säga som luckor i filmremsan utan djupet hos verkligheten, som att skala av dess lager.
Rave är det tillstånd då man är helt inne i något, släpper loss och känner sig som en del av något. Det är i den
positionen Bramante placerar oss i sina bilder, det vill säga inne i dem, omringade, insvepta i platserna som han visar
oss. Det gör att historien, och konsthistorien, blir tiden samtidigt som bilderna vi har omkring oss och som vi befinner
oss inne i blir en samtidig närvaro i flera lager.
Tekniken att lägga bilder ovanpå varandra hänvisar i slutändan oundvikligen, som alltid när man leker med
slumpen, även till drömmar, hallucinationer, synrubbningar och typografiska färgförskjutningar. Men istället för
dubbelseende som man brukar tala om uppvisar tekniken här något som skulle kunna kallas dubbelt seende, dels en
uppmaning att titta noggrannare, två gånger, att titta uppmärksamt och söka och dels förmågan att kunna se något
annat, annorlunda. Egenskaper som uppenbarligen är karaktäristiska för själva fotografin, alltid.
105