nuova fotografia italiana ny italiensk fotografi - Artericambi

Alessandra Spranzi
Spranzi är född 1962 i Milano och utnyttjar fotografin, ett sätt att återge verkligheten som är pålitligt i sitt sätt
att dokumentera, för att erbjuda situationer som bryter mot den vanliga logiken och lockar betraktaren att fråga
sig vad det är som händer, vad det betyder och vad det anspelar på. Två föremål som vanligtvis inte hör ihop, en
motsägelsefull situation eller en gest utan någon uppenbar anledning räcker för att skapa en liten gåta i Magrittes
anda som väckor frågor om skeendet, om meningen och om själva grundprincipen hos bilden. Inte genom att förstärka
eller överdriva, utan tvärtom genom att följa det som tycks vara tingens normala tillstånd fångar Spranzi tingen och
förser dem med en mystisk aspekt. Situationen, som snarare är metafysisk än surrealistisk, motsvarar ett frågetecken
följt av ett utropstecken; det finns ingen lösning, inget exakt svar, utan en förflyttning och ett konstaterande. Sakerna
sker – som i titeln på hennes huvudserie, Cose che accadono (Saker som sker) – även på en annan nivå än den där
våra vanor och förklaringar finns.
På vilken nivå? Paradoxalt nog för fotografin handlar det om det osynligas nivå eller snarare nivån där det som
man inte ser finns, det som inte tillhör det synliga, det som sipprar fram och tränger in i det synliga genom sprickorna,
i avvikelserna och i motsägelserna. Konstnären har, likt en slagruteman, en känsla för det som vilar under ytan.
En olöst energi och ett olöst mysterium breder ut sig mellan fiktion och verklighet (brinner huset eller bilden av
huset?), mellan kliché och överraskning (en kvinna med skägg), mellan verklighet och fysisk omöjlighet (man kan
inte vända på gravitationen) och slutligen, kort och gott, mellan verklighet och bild (en hel serie består av bilder
från postorderkataloger). Konstnären skriver: ”Att säga emot tingen, att utsätta dem för onödiga, omotiverade
ansträngningar som varken går ihop med deras gränser eller våra egna för att störa de allmänna lagarna, omvälva,
ta bort tyngden och förlora betydelsen genom att befria tingen från den starkaste kraften, från tyngdkraften.”
Spranzi iscensätter och fotograferar just dessa egentligen mycket små händelser, konstigheter och små olyckor. Inget
transcendent för övrigt, inget osynligt esoteriskt, utan bara just det fotografiska: det som skedde precis före det
fångade ögonblicket eller det som kan hända efter, ”det som var men inte längre är, det som aldrig kommer att vara
och som man bara kan föreställa sig”.
Det är uppmärksamheten som står på spel, men även blicken som befrias från vanorna, från ouppmärksamheten,
från det som går automatiskt och från alla redan utstakade vägar. I en av sina senaste personliga utställningar kallar hon
det för ”salvatico”, en kombination av selvatico (vild) och salvezza (räddning). Bilden har något märkligt obestämbart,
något orubbligt och vilt, som även kan nå dit där det finns lite frihet.
59