nuova fotografia italiana ny italiensk fotografi - Artericambi

Moira Ricci
Ricci, född 1977 i Orbetello, har under de senaste åren huvudsakligen arbetat med två serier. I den första, 20.12.53-
10.08.04, har hon med hjälp av Photoshop infogat bilder av sig själv i sin mors familjealbum. Alltid med ett vänligt
ansiktsuttryck syns Moira bredvid sin egen mor i en tidskollaps som är omöjlig i verkligheten men mycket betydelsefull
inom konsten. Ricci går igenom hela moderns liv, men är själv alltid lika gammal som vid genomförandet och blir
därför även äldre än modern. Hon vänder därmed på den verkliga situationen och blir sin egen mors mor, vilket hon
ju här rent metaforsikt sett är. Det som ifrågasätts är just reflektionen kring moderskapet som ursprung och som
skapelse.
Den digitala manipulationen möjliggör idag sådana påhitt på gränsen mellan symbolik och föreställning. Trots att
bilderna ser helt verklighetstrogna ut innehåller de faktiskt en omöjlig situation. Med en uppenbar hänvisning till det
berömda fotografiet av modern som inte visas i Roland Barthes Det ljusa rummet ifrågasätts här värdet av fotografiet
som dokumentation, som bevis på det som har hänt och som säkerhet för det förflutna, där ju familjealbumet är den
mest utbredda och vedertagna bilden. Ricci bevarar Barthes ömhet i förhållandet till modern som här återges med
Riccis ömma blick som i samtliga bilder vilar på modern på ett känslofullt sätt. Det blir därför konstnären själv som
tittar och med sin egen blick identifierar modern.
Den andra serien handlar om tre påhittade historier som dock berättas, eller berättades, som om de vore sanna lite
varstans i världen. De handlar om monsterliknande barn, till hälften djur som vildsvinsflickan eller rent av till hälften
mineraler som stenpojken. Ricci återskapar en fotografisk dokumentation av dem – återigen ett slags familjealbum
– som dekoreras med tidningsurklipp, inspelningar av berättelser med mera. Även här ifrågasätts förhållandet till
verkligheten. Historier föds ju alltid ur händelser som faktiskt har inträffat, men deformeras sedan av fantasin och av
att berättas från generation till generation tills de blir osannolika.
Ur oroväckande historier om sjukdom och rädsla framträder den ”obehagliga” sidan – i rent freudiansk mening:
unheimlich – som i den första serien är mindre synlig men ändå lika närvarande. Spöken, uppenbarelser och
dubbelgångare sträcker sig till botten av våra mest rotade övertygelser och av själva betydelsen av bilden som
avbildning, frågor som i sin tur ligger till grund för de aktuella frågorna om manipulation.
131