nuova fotografia italiana ny italiensk fotografi - Artericambi

Fabio Sandri
Sandri, född 1964 i Valdagno, har arbetat i mer än tjugo år med det så kallade ”fotogrammet”, alltså inte med en
kamera, utan genom direktkontakt mellan föremålet och det fotokänsliga pappret, med andra ord genom att göra
avtryck istället för att trycka av. Fotogrammet har en alldeles särskild plats i fotografins och konstens historia. Det är
knutet till experimenterandet och surrealismen inom avantgardet, men sträcker sig ännu längre bakåt i tiden till Fox
Talbots ”fotogeniska teckningar” och är nu aktuellt i debatten om huruvida ett fotografi kan betraktas som ”index”
istället för som ”ikon”. Sandri ansluter sig till denna grundprincip för att hävda sig som ”skulptör” istället för som
fotograf, det vill säga som en konstnär som formar ljuset och skapar verktyg för att kunna åstadkomma bilder direkt.
I en serie med den talande titeln Stanze (Rum) har Sandri gjort avtryck av rummen i sin ateljé, i sitt hem och i
gallerierna där han har ställt ut. De är förstås i skala 1:1, det vill säga i naturlig storlek, och har även samma form
som i verkligheten. Från att ursprungligen ha varit horisontella, eftersom det ju rör sig om avtrycken av golvet och
föremålen – och eventuellt personerna – som befinner sig på det, visas de sedan vertikalt på väggen. Det ger en
mycket egendomligt effekt och får dem att snarare framstå som skulpturer än inramade bilder.
Sandri kan antingen visa upp emulsionspappret direkt, det vill säga negativet, eller den positiva bilden. I det första
fallet kan negativet fixeras, stoppas, men det kan även fortsätta att vara aktivt, inte fixerat utan ”levande”, eftersom
det på ett nästan obemärkt sätt fortsätter att fånga ljuset som faller på det och därmed även bilden av det som vidrör
det eller passerar framför. Det är en ständig ”skulptural” förvandling – även vi betraktare fångas och blir en del av
verket – som pågår ända tills ljuset med tiden helt har raderat alla bilderna, gjort dem jämnt enfärgade och gett dem
den typiska ”hudfärgen”.
Sandri har nyligen gjort i ordning en apparat för att kunna skapa självporträtt, det vill säga porträtt som gör sig
själva, även om de förställer olika personer varje gång. Apparaten står i ett prefabricerat och flyttbart garage – en
enorm men betydelsefull ersättare till kameran – och består av en videokamera som filmar personen och en projektor
som överför bilden till emulsionspappret. Att lämna sitt avtryck tar lång tid, precis som i början med dagerrotypin.
På tu man hand med vår egen bild som projiceras i realtid kan vi inta de positioner som vi vill fånga i något som vagt
påminner om ett besök på analyssoffan.
69