nuova fotografia italiana ny italiensk fotografi - Artericambi

Nunzio Battaglia
Battaglia är född 1958 i Gela på Sicilien. Efter att ha ägnat sig åt landskapsfotografi, som den italienska fotografin
är känd för utomlands, slog Battaglia in på en helt egen väg i Luigi Ghirris och projektet Viaggio in Italias fotspår,
som tog honom från tydligheten till borttonande bilder. En central punkt är att han inte är särskilt intresserad av
att dokumentera landskapet, utan mer av en symbolisk och emotionell avbildning, alltså en som har en särskild
betydelse som gör att fotografen väljer just den platsen, det monumentet, det föremålet eller de formerna. Han har
kallat bilderna Città d’anima (Själens städer) för att understryka att hans sökande nu snarare gäller det själsliga och
betydelsen än de traditionella parametrarna inom landskapsfotografin.
Så sker övergången från en klarhet i bilderna till en allt mer framhävd oskärpa, först den så kallade ”selektiva”
oskärpan som gör det möjligt att fokusera på en del av bilden, vilket ger en karaktäristisk konstgjort effekt, som om
det rörde sig om en detaljerad, verklighetstrogen modell istället för verkligheten. Sedan framhävs oskärpan allt mer
och övertar en allt större del av bilden tills hela är oskarp. Det är som en progressiv synförlust. Battaglia talar faktiskt
om just ”förlust” och har döpt sitt pågående projekt till Loosing Photography. Man förlorar alltså den ”fotografiska
synen” men får istället en ny syn, nämligen den som har att göra med själen, hjärtat och konsten, ”heart and art”.
Naturen tar alltmer plats i förhållande till arkitekturen och ofta samlar Battaglia sina bilder i riktiga cykler, som den
med årstiderna, i en symbolisk karta som strävar efter att vara global eller så hittar han historier på de olika platserna
som han fyller med ett universellt innehåll.
Här till exempel, i Earth and Heart, presenterar Battaglia en samling bilder som skildrar en övergiven gruva där
han låter en dialog utspela sig mellan land och vatten, vågor och klippor, natur och mänsklig närvaro, geometriska
former och formlösa speglingar, tomrum och fyllda utrymmen, rester av föremål som rester av avbildningar. En tom
vagn på spåren talar tydligt om att det är en övergiven gruva, men när den görs oskarp och lyfts ur sitt sammanhang
blir den till ett slags minne, som en leksak från barndomen eller en etablerad symbol. På så sätt frammanas den
mänskliga närvaron genom en karaktäristisk mamuthones-mask, som med sin oskärpa blir till ett obehagligt spöke
av Moder Jord eller ytterligare något annat. Å andra sidan är gruvan en tydlig metafor för grävandet och sökandet –
efter ”essenza e desiderio” (essens och önskan) som titeln på en annan av hans böcker – efter minnen, efter kollektiv
och personlig historia tillsammans och efter anledningar och orsaker.
Men denna symbolism hör som sagt ihop med en förändrad syn som inte bara ser något annat i bilderna och
ger dem en mening, utan även ser dem på ett annat sätt. Med hjälp av oskärpan riktas uppmärksamheten mot
omvandlingen, förändringen och utformningen. Det man förlorar i ”upplösning” får man tillbaka av formerna, färgerna
och nyanserna, i uttryckets olika betydelser.
33