nuova fotografia italiana ny italiensk fotografi - Artericambi

Simone Schiesari
Schiesari, född 1974 i Rovigo, fotograferar ansikten. Den första serien föreställer soldatansikten med svullna, mjuka
drag som tydligt har modellerats för hand, men som är extremt detaljerade. Syftet med detta kan härledas till
det postmodernas huvudtema: verklighet eller fiktion? Svaret är att det ”skapar oreda”, verkligt tillsammans med
uppenbart konstgjort, oroande dubbelgångare till en möjlig mänsklighet. Det är visserligen soldater av bly, men
som titeln Plumbei (Av bly, blygråa, blytunga) antyder är det även en nedtyngd, sträng, surmulen, mörkt och dyster
mänsklighet. Det är de olika uttrycken i detta spektrum som utgör den oroväckande kärnan av den eggande effekten
hos trovärdigheten. Det är uppenbart att de utgör en metafor för en mänsklighet i krig, i ständig konflikt och med en
mörk fientlighet.
Temat berikas med ytterligare en aspekt när soldaterna i den efterföljande serien har tagit av sig hjälmarna, när
närbilderna kommer ännu närmare och figurerna blir till ett ”post mortem human surrogate”, kloner, surrogat eller
substitut. Uttrycket ”post mortem” är centralt. Vi befinner oss efter döden, i uttryckets alla meningar, av varelser som
ska ersätta oss efter vår död, men även döden av varelser bortom själva idén om döden. Det är ”andra” varelser, vi
själva är ”andra”, vi som redan har blivit ersatta och redan är surrogat.
Den tredje serien erbjuder den minst dystra och till synes lyckliga versionen av temat. Här är det unga vackra
ansikten med kraftfulla men inte mörka ansiktsuttryck, ibland rent av glada uttryck som visar samförstånd. Visserligen
är även dessa konstgjorda och avbildas på nära håll, men vi har övergått från skulpturer till målningar. Det syns tydligt
att det är ansikten från italienska renässansmålningar där krackeleringen och det måleriska har tagits bort för att göra
ansiktena rofyllda och verklighetstrogna, unga och tilltalande. Men, mot bakgrund av de tidigare serierna, rör det
sig fortfarande om surrogat? Om det som kommer efter döden? Den oroande effekten finns kvar, även om den har
förändrats och blivit mer subtil, som hos en bild som reflekteras i en spegel.
Dessutom framträder blickens kraft och betydelse ännu tydligare än i de tidigare serierna. Alla dessa ansikten gör
ju inget annat än att titta på oss med en intensiv och stirrande blick. Men varifrån tittar de på oss? Inte från någon
avlägsen tid som Giulio Paolinis Giovane che guarda Lorenzo Lotto, inte heller från det förflutna, utan från framtiden,
från en värld som vi ännu inte kan föreställa oss, en oroväckande ungdom som kommer efter döden.
123