nuova fotografia italiana ny italiensk fotografi - Artericambi

Marco Signorini
Signorini är född 1962 i Bagno a Ripoli i Toscana. Sedan en tid tillbaka är hans specialitet en gul dominans i bilderna,
vilket skapar en egendomlig atmosfär. Eftersom det är ljusets färg ser den ut att lysa upp bilden och värma den
samtidigt som den dämpar den, gör den melankolisk och förvränger den. En intensiv och drömmande blick lyser
alltid igenom.
Sedan flera år tillbaka är föremålet för Signorinis huvudserier etapper i något som ser ut att vara ett enda projekt:
hårda landskap med vulkaniska klippor och kalla hav, oländiga vidder med gles vegetation och ytterst få människor.
Det är ett slags ursprungsland med de första människorna eller, som den första seriens titel antyder, snarare ekot
av början som svallar liksom havets vågor i en ständigt rådande gryning eller skymning. Eller kanske är det detta
som väntar, kanske är det bilden av hur en inte avlägsen framtid kommer att se ut, ett förebud om erosion istället för
skapelse och om hur landskapet faller sönder.
Den andra serien, Earth, kretsar just kring denna så att säga kosmogoniska tvetydighet. Det vulkaniska landskapet
och närbilderna av stenblock ser ut som något som håller på att bli till eller som strax ska försvinna. Färgtonerna är
sublima och melankoliska, människorna ser ut att söka efter något, spår eller tecken, framför allt barnen. De har ju
framtiden framför sig. De vuxna är mer kontemplativa eller meditativa, de väntar och vakar över sina barn. Titeln, som
av den anledningen är på engelska, leker förstås med varianter av earth och heart, jord och hjärta, där även meningen
”hear the art”, hör konsten, döljer sig, påpekar konstnären. Kopplingen är just denna: landskapet-verkligheten och
hjärtat är oupplösligt sammanbundna, framför allt genom konsten som just därför kan ”höras”, dels i betydelsen
förstås och följas och dels i betydelsen lyssnas på – liksom i Echo – som ett ljud snarare än ett koncept.
I den tredje serien, som presenteras här och har titeln ((Ra)) (solguden?), träder samtiden och nuet in i form av
bilar som ser ut att skaka om landskapets tid och vars spår på marken – som inte tycks lämnas av däcken utan snarare
av strålkastarna, som numera ersätter solen – dominerar nästan alla bilderna. Spåret är den mest rotade metaforen
inom fotografin, alltid ett avtryck i nuet av något som har varit, av det förflutna, men samtidigt även en förutsägelse
om något som ska komma – futur antérieur som Roland Barthes definierade det, ett slags framtida dåtid. Fotografiet,
ett ljusavtryck som svävar mellan dessa två tider som är närvarande samtidigt, är den nostalgiska och sublima bilden
av tiden sedd genom rummet och som vecklar ut den, sprider ut den och sträcker ut den i det oändliga, återigen som
ett eko och som ringar av ljudvågor.
51