Smittspridning via kompost och biogödsel från ... - Avfall Sverige

Smittspridning via kompost 

och biogödsel från 

behandling av organiskt avfall 

Litteratursammanställning och riskhantering 

RVF Utveckling 

En rapport från BUS-projektet 

2005:11

BUS-projektet – uppföljning och utvärdering av storskaliga 

system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall 

Delprojekt 1: Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av 

källsorterat bioavfall (RVF Utveckling rapport nr 2005:06) 

Delprojekt 2: Metoder att mäta och reducera emissioner från system med rötning och 

uppgradering av biogas (RVF Utveckling rapport nr 2005:07) 

Delprojekt 3: Driftdatainsamling via webben (ingen rapport) 

Delprojekt 4: Innsamling av bioavfall fra flerfamiliehus– løsninger og virkemidler for 

store fellesløsninger (RVF Utveckling rapport nr 2005:08) 

Delprojekt 5: Tips och råd med kvalitetsarbetet vid insamling av källsorterat bioavfall 

(RVF Utveckling rapport nr 2005:09) 

Delprojekt 6: Användning av biogödsel (RVF Utveckling rapport nr 2005:10) 

Delprojekt 7: Smittspridning via kompost och biogödsel från behandling av organiskt 

avfall – litteratursammanställning och riskhantering (RVF Utveckling rapport nr 2005:11) 

Delprojekt 8: Organiske forurensninger i kompost og biorest 


Delprojekt 9: Emisjoner fra kompostering (RVF Utveckling rapport nr 2005:13) 

Delprojekt 10: Biologisk avfallsbehandling i Sverige och Norge: Vad fungerar bra och 

vad kan fungera bättre? En syntesstudie av de nio delprojekten 


Projektet är finansierat av: 

• RVF – Svenska Renhållningsverksföreningen 

• Naturvårdsverket 

• Energimyndigheten 

• NRF – Norsk renholdsverksforening 

• VA-Forsk 

• Reforsk 

RVF Utveckling2005:11 

©RVF Service AB

Förord 

Betydande investeringar i system för biologisk avfallsbehandling har gjorts under 

senare år. Samtidigt är tekniken som används vid anläggningarna ny och befinner 

sig i en utvecklingsfas. Det finns därför starka skäl för att utvärdera befintliga anläggningar. 

Genom att samla drifterfarenheter och göra dem tillgängliga, kan nya 

system konstrueras och byggas på ett säkrare och mer tillförlitligt sätt. Detta är 

huvudmotivet för den serie av utvärderingar som samlats under arbetsnamnet 

BUS. I dess första etapp har erfarenheter och driftdata från alla delar i kedjan av- 

fallsinsamling, process och produktanvändning dokumenterats på ett enhetligt sätt 

i ett utvärderingsprogram. Föreliggande rapport utgör en delrapport i projektserien. 

Samtliga delrapporter finns tillgängliga i elektronisk form. Hela ramprogram- 

met har sammanfattats i en avslutande syntesrapport. Projektserien har genomförts 

och finansierats i ett samarbete mellan Energimyndigheten, Norsk renholdsverks- 

forening (NRF), Naturvårdsverket, RVF Utveckling, Stiftelsen Reforsk samt VA- 

Forsk. 

Föreliggande projekt har genomförts av Caroline Schönning, Thor Axel Stenström 

och Johan Åström, samtliga Smittskyddsinstitutet (www.smittskyddsinstitutet.se). 

April 2005 

Håkan Rylander Weine Wiqvist 

Ordf. RVFs Utvecklingskommitté VD RVF

Innehållsförteckning 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING .....................................................................................2 

SAMMANFATTNING..................................................................................................4 

SUMMARY..................................................................................................................5 

2. AVFALL TILL KOMPOSTERING OCH RÖTNING.................................................7 

3. AVFALLSFRAKTIONER OCH HÄLSORISKER ....................................................8 

3.1 Livsmedel och mat..........................................................................................................9 

3.2 Annat hushållsavfall.....................................................................................................10 

3.3 Djurgödsel.....................................................................................................................10 

3.4 Slakteriavfall.................................................................................................................11 

3.5 Restprodukter...............................................................................................................11 

3.6 Park- och trädgårdsavfall ............................................................................................11 

4. PATOGENA MIKROORGANISMER AV BETYDELSE ........................................11 

4.1 Virus..............................................................................................................................11 

4.2 Bakterier .......................................................................................................................12 

4.3 Parasitära protozoer.....................................................................................................15 

4.4 Parasitära maskar ........................................................................................................16 

4.5 Svampar........................................................................................................................16 

4.6 Prioner ..........................................................................................................................16 

5. BIOLOGISK BEHANDLING OCH HYGIENISERING...........................................17 

5.1 Kompostering ...............................................................................................................17 

5.2 Rötning..........................................................................................................................18 

5.3 Behandlingens inverkan på patogener.........................................................................18 

5.4 Indikatororganismer som mått på patogenförekomst ................................................20 

5.5 Återinfektion och återväxt i behandlat material .........................................................21 

2

5.6 Patogenförekomst i komposteringsprodukter.............................................................22 

5.7 Patogenförekomst i produkt från biogasanläggningar (biogödsel) ............................23 

6. ÖVERLEVNAD AV PATOGENER FRÅN KOMPOST OCH BIOGÖDSEL PÅ 

MARK .......................................................................................................................24 

7. SMITTSPRIDNING VID BEHANDLING OCH HANTERING AV ORGANISKT 

AVFALL....................................................................................................................26 

7.2 Exponeringsvägar i hanteringskedjan.........................................................................27 

8. BEDÖMNING AV MIKROBIOLOGISKA RISKER................................................28 

8.1 Uppskattningar av risker i Laholms biogasreaktor ....................................................30 

9. RISKHANTERING GENOM LAGSTIFTNING OCH CERTIFIERING ...................31 

9.1 Bedömningsparametrar ...............................................................................................32 

9.2 EG-förordningen om Animaliska biprodukter och Jordbruksverkets föreskrifter ..33 

9.3 Naturvårdsverkets allmänna råd om metoder för lagring, rötning och kompostering 

av avfall...............................................................................................................................34 

9.4 SPs certifieringsregler ..................................................................................................35 

9.5 Norska regelverk ..........................................................................................................37 

10. DISKUSSION......................................................................................................38 

11. REFERENSER....................................................................................................40 

11.1 Personliga meddelanden.............................................................................................48 

3

Sammanfattning 

Storskalig verksamhet för kompostering och biogastillverkning expanderar för närvarande i 

de nordiska länderna. Enbart i Sverige uppgick mängden avfall som behandlas på detta sätt 

under 2003 till ungefär 400 000 ton. Detta är en siffra som kan komma att öka avsevärt inom 

några år, bland annat som ett resultat av deponiförbudet för organiskt avfall som gäller från 

årsskiftet 2004-2005. Beroende på avfallets ursprung kan ett brett spektrum av 

sjukdomsframkallande mikroorganismer förekomma i det material som ska behandlas i 

anläggningarna. Detta har lett till olika restriktioner och säkerhetsåtgärder, dels genom 

lagstiftning på nationell och internationell nivå, dels genom frivilliga åtaganden. Genom 

certifieringssystemet administrerar Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP) idag en 

god skötsel av de storskaliga rötningsanläggningarna och certifiering fungerar därmed som ett 

verktyg genom vilket riskerna för bland annat smittspridning effektivare hanteras. 

Ett stort antal olika smittämnen (patogener) kan potentiellt sett förekomma i organiskt avfall. 

Livsmedel och råvaror kan genom bristande hygienisk hantering kontamineras och man 

räknar med att ett långt större antal matförgiftningar än vad som rapporteras i statistiken 

förekommer i Sverige, vilket belyser förekomsten av patogener i matavfall. Med 

hushållsavfall kan mindre mängder avföring från människa och djur tillföras anläggningarna 

och detta är därför en smittrisk som måste beaktas. Djurgödsel förekommer också i det 

ingående materialet och i biogasanläggningarna behandlas även slakteriavfall. Härigenom kan 

smittämnen från djur tillföras, även om detta motverkas genom gällande lagstiftning. Även 

park- och trädgårdsavfall som i sig självt är fritt från smittämnen kan vara förorenat av 

exempelvis avföring från djur. 

Vid kompostering och rötning stabiliseras organiskt material genom nedbrytning, varigenom 

volymen minskar. Behandlingsprocesserna hygieniserar även det organiska materialet. Rätt 

temperatur under tillräckligt lång tid bedöms vara av störst betydelse för avdödningen av 

smittämnen. I rötningsanläggningar för gödsel och slakteriavfall (kategori 2-material) krävs 

pastörisering vid +70°C under 1 timme, vilket kraftigt reducerar förekomsten av smittämnen. 

Även om pastörisering föregår huvudprocessen kan slutprodukten vara känslig för 

återinfektion och återväxt, vilket innebär att bakterier tillväxer i materialet från låga halter. 

Det är därför av största vikt att efterföljande hantering, transport och eventuell lagring sker på 

ett hygieniskt säkert sätt. För kompostering anges temperatur och tidsförhållanden bland annat 

i Naturvårdsverkets allmänna råd. En täckning av komposten minskar risken för exponeringen 

av människor och djur och ger en jämnare temperaturfördelning och därmed en säkrare 

hygienisering av produkten. Kompostering i det termofila temperaturområdet (>50°C) ger 

vanligen en hygieniskt säker produkt. 

Selektion av ingående material, processkrav samt restriktioner på hantering och användning 

av produkterna är åtgärder genom vilka riskerna för smittspridning idag begränsas med hjälp 

av lagstiftning, regelverk och frivilliga åtaganden. Avsikten är att hålla förekomsten av 

smittämnen på en nivå där användningen av kompost och biogödsel inte medför en ökad 

förekomst av sjukdomsfall i samhället. Naturligtvis kan något i processen gå fel och det är 

också möjligt att detta inte observeras genom befintligt kontrollsystem. Att patogener 

därigenom kan hamna i miljön vid användning av kompost och biogödsel kan alltså inte 

uteslutas, men sannolikheten för förekomst av betydande halter av patogener måste bedömas 

vara låg. Vid sidan om god kontroll av hela hanteringskedjan, exempelvis genom 

certifieringssystemet, vore det för framtiden önskvärt att bedömningsparametrarna för 

kompost och biogödsel vidareutvecklas. 

4

Summary 

Large-scale activities for composting and biogas production are currently increasing in the 

Nordic countries. In Sweden, the amount of organic waste that was treated by these processes 

was in 2003 around 400 000 tonnes. This number may increase considerably in a few years, 

partly as a result of the prohibition of putting organic waste on landfills that applies from the 

turn of the year 2004-2005. Depending on the source of the waste, a wide spectrum of 

disease-causing microorganisms may be present in the material that is to be treated within the 

plants. This has lead to various restrictions and measures of safety, partly through legislation 

on the national and international level, and partly through voluntary undertakings. Through 

the system for certification, the Swedish National Testing and Research Institute (SP) today 

administers a proper operation of the large-scale biogas plants, and the certification thereby 

functions as a tool to manage the risks for, among other things, transmission of disease. 

A large number of different infectious agents (pathogens) may potentially be present in 

organic waste. Foodstuffs and raw materials may through inadequate hygienic handling be 

contaminated, and it is calculated that a far greater number of food poisonings than what is 

reported by the statistics occur in Sweden, which illustrates the presence of pathogens in food 

waste. Smaller amounts of excreta from humans and animals may enter the plants via 

household waste, and constitutes thereby a risk for disease transmission that need to be 

considered. Animal manure is also present in the incoming material, and in the biogas plants 

abattoir waste is also treated. Thereby may animal pathogens enter the plants, even if it is 

counteracted by existing legislation. Garden waste that in itself is free of pathogens may be 

contaminated by, for example, excreta from animals. 

By composting and anaerobic digestion organic material is stabilised through decomposition, 

whereby the volume decreases. The treatment processes also sanitise the organic material. 

Proper temperature during a sufficient time period is considered to be of most importance for 

the inactivation of infectious agents. In plants for anaerobic digestion of manure and abattoir 

waste, pasteurisation at +70°C during 1 hour is demanded, which substantially reduces the 

occurrence of pathogens. Even if pasteurisation precedes the main process, the final product 

may be sensitive to reinfection and regrowth, which means that bacteria may grow in the 

material from an initially low concentration. It is therefore of great importance that the 

following handling, transport and possible storage is performed in a hygienically safe manner. 

For composting, conditions for temperature and time are recommended by the Swedish EPA. 

Covering of the compost decreases the risk for exposure to humans and animals, and will also 

give a more even temperature and thereby a safer sanitisation. Composting in the thermophilic 

temperature range (>50°C) normally gives a hygienically safe product. 

Selection of incoming material, process requirements and restrictions for handling and use of 

the products are measures that presently limits the risks for disease transmission through 

legislation, regulations and voluntary undertakings. The intention is to keep the occurrence of 

pathogens on a level where the use of compost and residues from digestion (bio-fertilizer) do 

not result in an increase in disease cases in society. Naturally, something in the process may 

malfunction and it is also possible that this is not discovered by the existing control system. 

Therefore, it can not be excluded that pathogens may end up in the environment by the use of 

compost and bio-fertilizer, but the probability of significant concentrations of pathogens being 

present must be estimated to be low. In addition to sufficient control of the complete handling 

chain, for example by the system for certification, it would be desirable that quality 

parameters for compost and bio-fertilizer are further developed. 

5

1. Introduktion 

Ett stort antal olika arter av sjukdomsframkallande mikroorganismer kan förekomma i det 

organiska avfall som behandlas i komposterings- och biogasanläggningar. Genom strikta 

driftkrav på temperatur och uppehållstid kan förekomsten av smittämnen (patogener) avsevärt 

reduceras genom dessa behandlingar. Det finns dock en risk för att eventuellt kvarvarande 

patogener i slutprodukten genom hantering och avsättning kan spridas vidare till djur och 

människa, direkt eller via miljön. Ett förbiseende av denna risk skulle hota attraktionsvärdet 

av dessa produkter som exempelvis gödnings- och jordförbättringsmedel. Insikten om 

riskerna för smittspridning har under det senaste decenniet lett till fördjupade studier rörande 

hygienisering i storskaliga komposterings- och biogasanläggningar i Norden. 

I Danmark inledde Miljøstyrelsen i slutet av 1980-talet forskning kring 

biogasanläggningarnas hygieniseringseffekt (Ilsöe, 1993). Fördjupade undersökningar 

genomfördes senare av Veterinärdirektoratet (Bendixen, 1995). Under 1995 startade 

Renhållningsverksföreningen (RVF) i Sverige ett arbete med att utveckla ett frivilligt 

kvalitetssäkringssystem för kompost och rötrest från organiskt avfall, med förslag till 

tillvägagångssätt för kontroll av hygienisering vid anläggningarna (RVF, 1999). Metodik för 

kontroll av hygieniseringen vid biogasanläggningar inklusive analysresultat från några 

anläggningar rapporterades senare av RVF (2001). En nybyggnation av storskaliga 

komposterings- och biogasanläggningar sker för närvarande i Norden. Samtidigt noteras flera 

internationella undersökningar som behandlar smittrisker vid exponering av de 

färdigbehandlade produkterna. 

Denna litteraturstudie, som utförts inom BUS projektet (Uppföljning och utvärdering av 

storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall) under ledning av 

RVF, avser att sammanfatta kunskapsläget gällande de smittrisker som berör människan vid 

användning av produkter från kompostering och rötning. Produkter från biogasanläggningar 

som certifierats av Sveriges provnings- och forskningsinstitut (SP) saluförs idag som 

biogödsel. Eftersom biogödsel i tidigare certifieringskrav benämndes rötrest och detta i många 

sammanhang är en vedertagen term, så förekommer båda benämningarna i rapporten. De 

arbetshygieniska aspekterna vid hantering av produkterna har inte ingått i uppdraget och 

omnämns endast kortfattat. Inledningsvis beskrivs sammansättningen av det organiska 

avfallet och vilka patogener som teoretiskt kan förekomma i anläggningarna. Därefter 

beskrivs översiktligt komposterings- och rötningsprocessen där olika behandlingsalternativ 

har varierande potential att reducera mikroorganismer som kan förekomma i materialet. 

Under och efter bearbetning kan människor och djur exponeras för smittämnena på olika sätt. 

Genom en otillräckligt hygieniserad slutprodukt kan organismer spridas vidare, och risken för 

exponering beror då på överlevnaden av aktuella patogener i miljön, vilken redovisas i 

efterföljande avsnitt. 

Uppdraget är begränsat till organismer som har effekt på människor. I tillägg spelar 

växtpatogener (mikroorganismer som endast framkallar sjukdom hos växter) en viktig roll vid 

återanvändning av organiskt avfall och måste beaktas vid avsättning i odlingssammanhang. 

Några är mycket långlivade, t ex svamparna Sclerotinia sclerotiorum (vitmögel) och 

Plasmodiophora brassicae (klumprotsjuka). Växtpatogener infekterar vanligen inte arter inom 

djurriket, men kan via djur föras vidare till andra växter. För en genomgång av växtpatogener 

vid kompostering hänvisas till Naturvårdsverkets och AFRs sammanställning (Johansson et 

al., 1997). De sjukdomar som sprids mellan djur och människor kallas zoonoser och sådana 

6

som enbart sprids mellan djur zootier. De senare behandlas ej i denna rapport, men ett 

liknande ”tankesätt” behövs för att hantera risker med zootier. 

Användningen av organiska produkter från kompostering och rötning regleras idag genom 

lagstiftning och frivilliga åtaganden, såsom rekommendationer och certifiering. Under ett 

separat avsnitt belyser vi därför hur riskerna hanteras genom dessa verktyg. 

Sammanfattningsvis diskuteras och bedöms mikrobiologiska risker kopplade till aktuella 

hanteringsförfaranden av färdig produkt från komposterings- och biogasanläggningar. 

Litteraturstudien avser att förbättra kunskapen om smittrisker hos berörda parter och 

därigenom underlätta för adekvata åtgärder vid befintliga anläggningar och vid 

nyetableringar. 

2. Avfall till kompostering och rötning 

Mängden hushållsavfall som behandlades biologiskt genom kompostering och rötning 

uppgick under 2003 till ca 400 000 ton i Sverige och till ca 280 000 ton i Norge. I Sverige kan 

den biologiska behandlingen komma att fördubblas inom några år, främst genom nya 

biogasanläggningar (RVF, 2004). Fyra anläggningar togs i drift under 2003 och ytterligare 

fyra är beslutade med byggstart inom något år. En av anledningarna till att mängden avfall 

som behandlas biologiskt kommer att öka är förbudet mot deponering av organiskt avfall som 

gäller från årsskiftet 2004-2005. I Sverige tar komposteringsanläggningarna fortfarande emot 

något större mängder organiskt avfall än biogasanläggningarna. I Norge däremot går endast 

1/10 till biogasanläggningar. 

Kompostering kan ske i stor eller liten skala av fast eller flytande material. Kompostering 

tillämpades under 2003 vid 27 anläggningar i Sverige och vid ca 40 anläggningar 

i Norge (tabell 1). Processen sker i en sluten tank eller öppet på mark eller platta. I Sverige 

består avfallet till dessa anläggningar till största delen av källsorterat grönavfall, 45 % under 

2003, vilket utgörs av park- och trädgårdsavfall. Den andra stora fraktionen är källsorterat 

organiskt hushållsavfall, motsvarande 30 % under 2003. Detta är avfall sorterat vid varje 

hushåll och omfattar även avfall från restauranger och storhushåll. En mindre andel utgörs av 

utsorterat hushållsavfall, 8 % under 2003. Denna fraktion utsorteras mekaniskt med en metod 

som idag är under avveckling (Hellström, pers. meddelande). Övriga 17 % utgörs främst av 

fast gödsel. I Norge är fraktionen källsorterat biologiskt hushållsavfall väsentligt mycket 

högre än källsorterat grönavfall, att jämföra med motsatta förhållanden i Sverige. Detta 

förklaras av de i Norge strängare föreskrifterna om insamling av denna typ av avfall (Lystad, 

pers. meddelande). 

7

Tabell 1. Tillförd mängd avfall (ton) till komposteringsanläggningar i Sverige och Norge 

under åren 2001-2003. Hämtat för Sverige från RVF (2004) och för Norge från 

Avfallsstatistikk (2004) 

Sverige Norge 

2001 2002 2003 2001 2002 2003 

Antal anläggningar 25 (28) 1 26 (28) 1 26 (27) 1 Ca 40 Ca 40 Ca 40 

Källsorterat biologiskt 

hushållsavfall 74 024 78 025 88 958 130 786 126 230 127 912 

Källsorterat grönavfall 115 600 133 585 131 798 77 929 83 657 97 853 

Utsorterat hushållsavfall 2 46 500 33 959 23 787 0 0 0 

Övrigt 33 772 55 956 48 645 - 3 - 3 - 3 

Summa 269 896 301 525 293 188 283 400 262 400 

1 Anläggningar med statistik respektive totala antalet (inom parentes). 

2 Mekaniskt utsorterat organiskt hushållsavfall. 

3 Ingen uppgift. 

Rötning för framställning av biogas tillämpas idag i Sverige vid 10 anläggningar och i Norge 

vid tre anläggningar (tabell 2). I dessa anläggningar ingår ej slam från avloppsreningsverk. 

Gödsel och slakteriavfall utgör den största avfallsfraktionen, 76 % under 2003. I 

biogasanläggningarna blandas gödsel med avfallet från slakterier. Källsorterat biologiskt 

hushållsavfall, 6 % under 2003 kompletteras till minde del med avfall från restauranger och 

storkök. Övrigt avfall (18 %) kommer främst från livsmedelsindustrin (Hellström, pers. 

meddelande). 

Tabell 2. Tillförd mängd avfall till biogasanläggningar i Sverige och Norge under åren 2001- 

2003. Hämtat för Sverige från RVF (2004) och för Norge från Lystad (pers. meddelande) 

Sverige Norge 

2001 2002 2003 2001 2002 2003 

Antal anläggningar 1 8 (11) 1 9 (11) 1 10 (12) 1 1 2 3 

Källsorterat biologiskt 

hushållsavfall 14 800 17 418 14 066 600 2 14 600 2 14 600 2 

Gödsel och slakteriavfall 133 493 163 157 169 121 0 0 5 000 

Övrigt 66 307 39 741 40 276 0 0 0 

Summa 214 600 220 316 223 463 600 14 600 19 600 

1 Anläggningar med statistik respektive totala antalet (inom parentes). 

2 Ungefärliga mängder från 1-2 anläggningar. 

3. Avfallsfraktioner och hälsorisker 

Beroende på avfallsfraktionernas ursprung kan kompost och biogödsel potentiellt innehålla ett 

brett spektrum av mikroorganismer som kan orsaka sjukdom. De olika behandlingsstegens 

effektivitet i processen blir därför styrande för riskerna vid exponering i den efterföljande 

hanteringen. Den ökande globaliseringen har genom resande och handel med djur, 

djurprodukter och foder också ökat risken för att nya patogener kan förekomma i det 

8

organiska avfallet. Kontrollen av djur och djurprodukter som förs in i Sverige har i många fall 

också minskat efter inträdet i EU (Steineck et al., 2000). 

Patogener i organiskt avfall kan komma från många olika källor. Pahren (1987) redovisade en 

uppdelning av olika material i hushållsavfall och hur stor del av indikatorbakterierna (totala 

koliformer, fekala koliformer och fekala streptokocker) som härstammade från respektive 

material. Han konstaterade att pappersfraktionen ofta bidrog till största delen och förklarade 

detta genom att det bl.a. används till att snyta sig, att plocka upp avföring från husdjur och att 

det kan innehålla matrester eller blöjinnehåll (Johansson et al., 1997). Trädgårdsavfall bidrog 

här ofta till en större del av indikatorbakterierna än matavfall. Johansson et al. (1997) 

hänvisar till rapporter (Löfgren et al., 1978; Ilsöe, 1993) som konstaterar att halten av såväl 

patogener som indikatorbakterier kan vara högre i matavfall än i avloppsslam. Även om 

halterna av vissa mikroorganismer kan vara i samma storleksordning för olika fraktioner är 

det viktig att se till materialets ursprung och på så vis göra en bedömning av riskerna 

kopplade till materialet. 

I tabell 3 anges några patogenkällor för olika fraktioner av organiskt avfall som i Sverige och 

Norge hanteras i komposterings- och biogasanläggningar. 

Tabell 3. Patogenkällor i organiskt avfall av betydelse för människor 

Fraktion till kompost och biogasanläggning Betydande patogenkälla 

Livsmedel och mat Kontaminerade råvaror och mat 

Annat hushållsavfall Blöjor, toalettpapper mm. som förorenats med 

fekalier; avföring från husdjur och människa 

Djurgödsel Boskap smittade med zoonoser 

Slakteriavfall Boskap smittade med zoonoser 

Restprodukter från garverier, mejerier, bagerier, 

olje- och margarinindustri 

Kontaminerade råvaror och restprodukter 

Park- och trädgårdsavfall Avföring eller urin från smittade husdjur och vilda 

djur 

Det antal patogener som krävs för att orsaka infektion (infektionsdosen) kan variera med flera 

tiopotenser mellan olika organismer. Det förekommer att mikroorganismer finns närvarande 

utan att kunna detekteras med vanliga odlingsmetoder (VBNC). Riskerna för 

sjukdomsspridning kan därför underskattas om bedömningarna enbart baseras på 

haltbestämningar (Redlinger et al., 2001; Rahman et al., 1996). 

3.1 Livsmedel och mat 

Både råvaror och färdiga maträtter kan genom bristande hygienisk hantering innehålla 

smittoämnen. Av bakterierelaterade agens svarar Salmonella och Campylobacter för 90 % av 

rapporterade fall (Thorns, 2000). Under 2003 inrapporterades i Sverige 1890 fall av 

livsmedelsburna infektioner. Bakterier angavs som orsak till 42 % av utbrotten och vanligast 

var Salmonella och Streptokocker Grupp A (toxinbildande). Virus angavs som orsak till 29 % 

av utbrotten. Bland enskilda mikroorganismer var norovirus (calicivirus) vanligast och 

förorsakade 15 utbrott med 827 fall. Underrapporteringen är stor och det verkliga antalet fall 

av matförgiftning har i två olika studier uppskattats till 70 (Lindqvist et al., 2001) respektive 

270 gånger så stort (Lindqvist et al., 2000; Lindqvist et al., 2004). Livsmedelsburen smitta 

uppskattades enbart i USA omfatta 76 miljoner sjukdomsfall varje år, varav 14 miljoner 

förorsakades av kända patogener. Salmonella, Listeria och Toxoplasma beräknades förorsaka 

9

1 500 dödsfall varje år (Mead et al., 1999). Av alla akuta magsjukor orsakade av okänt 

smittämne uppskattades livsmedelsburen smitta svara för ca 35 % av fallen. Salmonella som 

påvisats exempelvis i kyckling och i sallad kan utgöra en risk även om halterna är låga genom 

att bakterien kan tillväxa i de livsmedel som innehåller lätt nedbrytbart organiskt material. 

Förekomsten av patogena bakterier i livsmedelsprodukter återspeglar föroreningar som 

tillförts under tidigare led, antingen till råvaran direkt eller via hanteringen. Även i senare 

hanteringsled kan smitta på detta sätt föras vidare och utgöra en tillväxtrisk, exempelvis vid 

kompostering. Respektive mikroorganism beskrivs närmare i följande avsnitt. 

Flera organismer i livsmedelsavfall kan påverka och smitta djur utan att vara farliga för 

människor. Exempelvis är smitta med svinpestvirus rapporterad vid direkt utfordring av svin 

med obehandlat matavfall (Lund, 1979; i Johansson et al., 1997). 

3.2 Annat hushållsavfall 

Med avföring kan bakterier, virus, protozoer, maskar och svampar utsöndras och spridas i 

miljön. Även om inte slam från avloppsreningsverk är tillåtet i de storskaliga komposterings- 

och biogasanläggningar, som denna rapport omfattar, kan avföring tillföras anläggningarna 

via hushållsavfallet. Detta sker exempelvis om fekalt material tillförs hushållsavfall genom 

blöjinnehåll (tyg och pappersblöjor). I en amerikansk undersökning visade det sig att 0,6- 

2,5 % av hushållsavfallet bestod av blöjor, varav 1/3 innehöll fekalier (Peterson, 1974). Några 

andra källor till human avföring redovisas i tabell 3. I den danska miljöstyrelsens rapport 

(Ilsöe, 1993) angavs halterna av koliforma bakterier, fekala streptokocker (enterokocker) och 

Salmonella i hushållavfall ligga åtminstone på en nivå jämförbar med slam. En förteckning av 

patogener som finns i avföring hos människa och djur och har påvisats/kan påvisas i olika 

fraktioner av organiskt avfall presenteras i tabell 4 tillsammans med en kortfattad beskrivning 

av symptom de orsakar vid infektion/sjukdom. 

Även avföring från husdjur tillförs hushållsavfallet, vanligen från hund och katt. Vid de 

hälsoinventeringar och laboratorieobduktioner som utförts vid Statens veterinärmedicinska 

anstalt (SVA) har det under åren 1985 - 1998 påvisats olika smittämnen hos exempelvis råtta 

och mus (Pneumocystis carini) och marsvin (hudsvampen Trichophyton mentagrophytes och 

Cryptosporidium). Även katter (Toxoplasma gondii och Trichophyton mentagrophytes) och 

hundar (Giardia spp; betahemolyserande streptokocker) har varit bärare (Rehbinder och 

Bierke, 2001). För närvarande (mars 2005) pågår ett Salmonella-utbrott bland katter i 

Stockholm. Parasitära maskar från husdjur kan spridas antingen direkt eller via avfall och jord 

till människa och orsaka kraftiga infektioner (Beaver, 1975). Waldman et al. (1996) 

undersökte förekomsten av humana enterovirus i avföring från herrelösa hundar i Sao Paolo 

och påvisade där poliovirus typ 1 och 3 samt echovirus typ 7 och 15. 

3.3 Djurgödsel 

Gödsel utgör en stor fraktion av det organiska avfall som behandlas i biogasanläggningar och 

sjuka djur kan via gödsel sprida smitta. En ökad förekomst av exempelvis Salmonella bland 

livsmedelsproducerande djur i ett land återspeglas vanligen i en ökad förekomst bland 

människor. Förekomsten av patogenerna EHEC, Listeria, Salmonella, Campylobacter, 

Giardia och Cryptosporidium i besättningar av nötboskap, svin, höns och får i Storbritannien 

undersöktes av Hutchison et al. (2004). I de flesta besättningar påvisades åtminstone en av 

dessa patogener som alla förorsakar magsjuka. För ytterligare information om förekomst av 

patogener i djurgödsel hänvisas till respektive organismgrupp i följande avsnitt. 

10

3.4 Slakteriavfall 

Även slakteriavfall kan innehålla zoonotiska smittämnen, exempelvis Cryptosporidium som 

förekommer hos många olika sorters djur (Duffy och Moriarty, 2003). Munch och Bonde 

Larsen (1990) fann i mag-tarminnehåll, flotationsslam och fettslam från slakterier ett innehåll 

av E. coli och fekala streptokocker (enterokocker) på omkring 10 5 st per gram och Salmonella 

i nästan alla prov (Ilsöe, 1993). De patogener som kan tillföras från slakteriavfall är i 

huvudsak desamma som från gödsel (genom mag- och tarminnehåll) samt inälvsparasiter som 

finns i köttet (muskulaturen). De parasiter som finns i kött är inte en risk ur miljösynpunkt 

utan sprids till människor vid konsumtion av otillräckligt tillagat kött. Kategorisering, 

insamling, transport, bortskaffande, bearbetning, användning och mellanlagring av animaliska 

biprodukter är i dag strikt reglerat genom en EG-förordning (EG nr 1774/2002). Bland annat 

får inte (delar av) djur som misstänks eller officiellt bekräftats vara infekterade med BSE 

bearbetas i aktuella anläggningar. 

3.5 Restprodukter 

Patogenförekomst i material från garverier, mejerier, bagerier, olje- och margarinindustri kan 

i stor utsträckning jämföras med riskerna för smitta genom livsmedelsprodukter. Även låga 

bakteriehalter utgör en risk då dessa organismer kan tillväxa i de gynnsamma miljöer som 

industriavfall kan erbjuda. Kontamination i processen för matberedning exemplifieras av att 

bakterien Listeria påvisades i tillagad hönsprodukt (Lawrence och Gilmour, 1994). 

3.6 Park- och trädgårdsavfall 

Avfall från park och trädgårdar är i sig fritt från humana patogener men kan vara förorenat 

genom avföring från bland annat husdjur som vistats på grönområden. Ludlam och Platt 

(1989) påvisade Toxocara i 19 % av jordprover från tre parker i Michigan. Motsvarande 

förekomst i allmänna parker i Sao Paulo i Brasilien uppmättes i en annan studie till 17,5 % 

(Santarem et al., 1998). I en studie från Irland påvisades högre förekomst av Toxocara i jord 

från hushållsträdgårdar än i allmänna parker och öppna områden (Holland et al., 1991). I 

norra Italien spårades Toxocara infektion hos människa till miljön och högst seroprevalens 

fanns hos personer som arbetade utomhus eller med jord (Genchi et al., 1990). I en 

undersökning (Epe et al., 2004) av olika djurslag var de vanligaste parasiternas hos hundar 

Giardia (3%), Isospora (2%) och Toxocara canis (2 %), hos katter Isospora (10,7%) och 

Toxocara cati (3,9%) och förutom Isospora betraktas dessa som möjliga zoonotiska agens 

(smittämnen). Bakterien Leptospira orsakar en sjukdom som skulle kunna spridas via 

grönavfall som exempelvis innehåller smittad råtturin, men numera ses nästan inga fall hos 

människa i Sverige (SMI, 2003). 

4. Patogena mikroorganismer av betydelse 

En sammanställning av patogener som kan förekomma i olika fraktioner av organiskt avfall 

finns i tabell 4 tillsammans med deras primära sjukdomssymptom. Bedömningen av vilka 

patogener som är aktuella kan förändras exempelvis beroende på bättre analysmetoder och på 

vilka avfallsfraktioner som behandlas i anläggningarna. Patogenernas förmåga att orsaka 

sjukdom eller uthärda påfrestningar i miljön kan också förändras över tiden. EHEC är ett 

exempel på bakteriesmitta som först under 1990-talet observerats som ett problem i Sverige. 

4.1 Virus 

Tarmvirus (enteriska virus) är troligen den vanligaste orsaken till mag-tarminfektioner i 

västvärlden (Mead et al., 1999). Dessa virusinfektioner är dock inte anmälningspliktiga i 

11

Sverige och inrapporteras därför inte till Smittskyddsinstitutet. Hepatit räknas inte till magtarminfektioner 

(enligt Smittskyddsinstitutets rapportering) men kan utsöndras via avföringen. 

Eftersom många virus är svåra att detektera är deras förekomst i miljön inte utförligt 

beskriven. Några av de som kan vara av betydelse i samband med organiskt avfall listas i 

tabell 4. Pastörisering betraktas normalt som ett säkert sätt att inaktivera virus, (Remington et 

al., 2004). Vissa värmetåliga virus som smittar djur kan dock klara mycket höga temperaturer, 

till och med pastörisering vid 70°C i en timme (SVA, 2003a). 

Parvovirus utgör inte någon risk för människa i samband med användning av organiska 

produkter och parvovirus typ B19 sprids enbart via luftvägarna från människa till människa 

(SMI, 2003). De parvovirus som endast sprids mellan djur har däremot uppmärksammats i 

samband med kompostering eftersom de anses mycket temperaturtåliga. Överlevnaden av 

porcint parvovirus, bovint enterovirus och fekala enterokocker i en biogasanläggning i 

laboratorieskala undersöktes av Lund et al. (1996). Porcint parvovirus uppvisade högst 

överlevnad och krävde vid 55ºC minst 11-12 timmar för att inaktiveras. Brauniger et al. 

(2000) fann dock att vid 60ºC överlevde Hepatit B lika bra som bovint parvovirus. Virus är 

mindre än protozoer och bakterier och de kan därför transporteras lättare i miljön. 

Infektionsdosen är ofta låg. Tarmvirus anses generellt inte spridas mellan djur och människor. 

4.2 Bakterier 

Salmonella (undantaget Salmonella typhi och paratyphi) är en av de grupper av bakterier som 

uppmärksammats mest i hygiendiskussionerna rörande hantering av organiskt avfall. De flesta 

sjukdomsfallen orsakas av livsmedel och ca 85 % smittas utomlands. Vissa stammar 

Salmonella är värdspecifika men de flesta serotyperna kan infektera flera olika arter. 

Spridningen till människa från hönsägg är väldokumenterad men risken för spridning via 

vilda fåglar har också uppmärksammats (Palmgren et al., 1997). En typ av Salmonella som 

påvisats hos måsar (S. typhimurium) är också en av de vanligaste hos vilda fåglar och hos 

människor i Sverige (Palmgren et al., 1997). I Sverige är mindre än 1 % av alla djur och 

livsmedel smittade med Salmonella (SMI, 2003). Smitta i en djurbesättning leder ofta till 

beslut om nödslakt, vilket är förknippat med stora ekonomiska förluster. Salmonella är en av 

de bakterier som kan tillväxa i miljön om förhållandena för bakterien är gynnsam. Även låga 

halter i färdigbehandlat avfall kan därför utgöra en risk för smittspridning (Gibbs et al., 1997; 

Sidhu et al., 2001). 

EHEC (enterohemorragisk E. coli) kan också tillväxa och utgöra en risk i sammanhang där 

organiska avfallsprodukter används. Det vanliga är att människor smittas genom att äta 

infekterad mat, men genom förekomsten i gödsel och slakteriavfall utgör bakterien en 

potentiell risk i organiskt avfall. Den vid utbrott vanligaste formen, E. coli O157, har 

uppmärksammats på senare tid, dels för att den är en relativt nyupptäckt variant av E. coli, 

dels för att den kan orsaka allvarlig sjukdom, där dödsfall finns rapporterade från flera utbrott. 

Bärarskap med EHEC är vanligt förekommande hos nötkreatur i vissa länder där dessa och får 

kan utgöra reservoarer (Kudva et al., 1998; Koch et al., 2001). Enligt undersökningar av 

träckprov är prevalensen 1–2 % hos nötboskap i Sverige men varierar både säsongsmässigt 

och regionalt (Carlson och Vågsholm, 2001). I en studie rapporterad av SVA hade 9 % av 

mjölkgårdarna djur infekterade med E. coli O157 (SVA, 2004a). 

Listeria monocytogenes sprids till människa från infekterade djur eller via födan (SMI, 2003). 

Utfordring av ensilage av dålig kvalitet har ansetts vara en väsentlig orsak till listerios hos 

idisslande djur. Bakterien kan överleva slambehandlingar och förekommer under vissa 

förhållanden utan att kunna detekteras (VBNC) (Besnard et al., 2002). L. monocytogenes har 

12

påvisats i anläggningar för matberedning (Chasseignaux et al., 2002). Lawrence och Gilmour 

(1994) påvisade Listeria i matberedningsanläggningar för hönsprodukter i de olika 

behandlingsmiljöerna, där L. monocytogenes återfanns i 15 % av proverna. Även 

färdigtillagad produkt innehöll Listeria men L. monocytogenes kunde ej påvisas. Listeria kan 

tillväxa vid kylskåpstemperatur i livsmedel som förvarats en längre tid, exempelvis i 

färdiglagade köttprodukter eller fisk. Även mjuka dessertostar, som är tillverkade av 

opastöriserad mjölk, kan innehålla Listeria. Bakterien kan också kontaminera andra livsmedel 

i kylskåpet (SMI, 2003). 

Mycobacterium avium komplexet är en grupp bakterier som är vanligt förekommande i miljön 

och som påvisats i jord och i avloppsvatten såväl som i dricksvatten, i djur och hos fjäderfä 

(Le Chevallier, 1999). Smittspridning till människan kan ske genom intag av kontaminerat 

vatten, mat, jord eller annat material. Den bakterieart som orsakar tuberkulos, M. tuberculosis 

ingår inte i denna grupp, men kan också vara mycket resistent i olika miljöer. I 

vattenledningssystem har överlevnad i 41 månader påvisats (von Reyn et al., 1994). 

Campylobacter sprids huvudsakligen via förorenade livsmedel och vatten. Bakterien tillväxer 

dåligt i de flesta födoämnen, men infektionsdosen är låg. Bakterien förekommer både hos 

människa och djur, exempelvis, fåglar, grisar och nötboskap och utsöndras med avföringen. 

De humanpatogena stammarna av Campylobacter orsakar dock sällan sjukdom hos djur 

(Kaijser och Berndtson, 2001). Bakterien har visats vara känslig för anaerob nedbrytning och 

utgör inte någon hög risk vid spridning av rötat organiskt avfall (Stampi et al., 1999). I en 

undersökning av Kearney et al. (1993) visades dock att anaerob nedbrytning inte hade någon 

större effekt på reduktionen av Campylobacter jejuni. 

Clostridier är en grupp av sporbildande bakterier som förekommer i tarmen hos många djur. I 

sporform kan bakterien överleva i jord i decennier. Flera olika organiska avfallsslag inklusive 

djurgödsel innehåller clostridiesporer och genom att gödsla med sådant avfall kan sporer 

överföras till djurfoder. Sporerna är för en mjölkko vanligen helt harmlösa men kan via små 

gödselmängder hamna i mjölken, även vid god juvenilhygien (Steineck et al., 2000). Vanligen 

överlever sporer pastörisering och andra behandlingar som kraftigt reducerar andra typer av 

mikroorganismer. Slakterier kan överföra sporer genom slaktkroppar som förorenats av 

tarminnehåll. C. perfringens förorsakar matförgiftning genom toxinbildning, vilket är en risk 

då mat svalnar långsamt och sporer som överlevt tillagning kan växa ut igen. Botulism 

framkallas av C. botulinium som påträffats i hushållskompost (Bohnel och Lube, 2000). I 

marknadsförd bio-kompost fann Bohnel och Lube (2000) att 50 % av undersökta prover 

innehöll C. botulinum. Användning av biologiskt avfall från hushåll genom insamling i 

enskilda hushåll utpekades här som en riskfaktor för smittad slutprodukt från komposteringen. 

Endast drygt 10 fall av botulism har rapporterats i Sverige sedan 1969 (SMI, 2003) och dessa 

har orsakats av smittade livsmedel. SVA undersöker i ett pågående projekt riskerna med 

sporbildande bakterier i rötrest. Förekomst i nötträck, inkommande avfall och rötrest ska 

kartläggas (SVA, 2003b). Här uppmärksammas särskilt patogenerna Bacillus anthracis, C. 

perfringens, C. chauvoei, C. tetani och C. botulinum samt C. tyrobutyricum som kan ge 

problem vid osttillverkning om den kontaminerar mjölken. 

13

Tabell 4. Patogena mikroorganismer av potentiell betydelse i avfallsfraktioner som ska 

behandlas i anläggningar för kompostering och rötning. Hämtat från Schönning och 

Stenström (2004), SMI (2003), WHO (2004) och Le Chevallier (1999) 

Grupp Patogen Sjukdomar och exempel på symptom 

Virus Adenovirus Luftvägsinfektion, magsjuka, ögoninfektion, urinvägsinfektion 

Astrovirus Magsjuka (diarré) 

Calicivirus (inkl. norovirus) Magsjuka (vinterkräksjukan), buksmärtor, huvudvärk och feber 

Coxsackievirus 

Varierande, luftvägsinfektion, magsjuka 

Echovirus Ofta symptomfri, aseptisk hjärnhinneinflammation, hjärninflammation 

Enterovirus 68-73 Hjärnhinneinflammation, hjärninflammation, förlamning 

Hepatit A virus Hepatit; feber, illamående, ev. kräkningar, gulhet i huden, missfärgad urin 

och avföring, trötthet 

Hepatit E virus 2 Hepatit 

Rotavirus Magsjuka, spädbarnsdödlighet (U-land) 

Bakterier Aeromonas Magsjuka 

Bacillus cereus 1 Magsjuka 

Campylobacter jejuni/coli Campylobakterios; diarré, magsmärtor, illamående, kräkningar och feber 

Clostridium 1 Varierande, akut insjuknande med kolik, diarré, buksmärtor och 

illamående, botulism (bl a förlamning) 

E. coli (däribland EHEC) Magsjuka, hemolytiskt-uremiskt syndrom (HUS) 

Pleisiomonas shigelloides Magsjuka 

Listeria monocytogenes Ofta symtomfri, hos personer med nedsatt infektionsförsvar kan den 

orsaka exempelvis blodförgiftning eller hjärnhinneinflammation 

Mycobacterium avium complex Hosta, utmattning, feber, andningsbesvär 

Pseudomonas aeruginosa Varierande, hudinfektion, öroninfektion, hjärnhinneinflammation, 

lunginflammation 

Salmonella typhi/paratyphi 2 Tyfoid/Paratyfoidfeber; feber, huvudvärk, hosta, muskelvärk, diarré, 

buksmärtor 

Salmonella spp. Salmonella; buksmärtor, feber, diarré, kräkningar 

Shigella spp. Shigellainfektion; blodig diarré (dysenteri), kräkningar, buksmärtor, feber 

Staphylococcus aureus 1 Illamående, magkramper, kräkningar, diarré 

Vibrio cholera 2 Kolera; vattning diarré, uttorkning, dödlig om allvarlig och obehandlad 

Yersinia spp. Yersinios; feber, magsjuka, buksmärtor, utslag, ledinflammation; Pest 

Protozoer 3 Cryptosporidium parvum Cryptosporidios; Vattniga diarréer, buksmärtor och magkramper 

Cyclospora cayetanensis Ofta symptomfri, diarré, magkramper 

Entamoeba histolytica 2 

Amöbainfektion; ofta symptomfri, diarré, dysenteri med påverkat 

allmäntillstånd, feber 

Giardia intestinalis Giardiasis; diarré, magkramper, viktminskning 

Isospora 2 Illamående, eventuellt med kräkningar samt magsmärtor och diarré 

Toxocara 2 Spolmask från katt och hund kan hos människa nå blodcirkulationen och 

ge upphov till toxocariasis med buksmärtor, feber och luftvägsbesvär 

samt ögoninfektioner 

Maskar 2, 3 Ascaris lumbrocoides Spolmask; ofta symptomfri, astmaliknande besvär, buksmärtor, 

näringsbrist 

Taenia saginata/solium Binnikemask; ofta symptomfri, aptitstörning, buksmärtor, 

matsmältningsbesvär, nervositet, avmagring 

Trichuris trichiura Piskmask; ofta symptomfri, diarré 

Hakmask Blodbrist, utslag, luftrörsbesvär 

Svampar 4 Aspergillus, Actinomyceter 

(bakterie) 

Lungsymptom av varierande slag, allergiska besvär 

Prioner Bovin spongiform encefalopati Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJD) även kallad TSE har 100 % dödlighet. 

Ej direkt till 

människa 

(BSE) 

Den nya varianten av CJD (vCJD) har erkänd koppling till BSE hos kor 

(galna kosjukan). 

1 

Livsmedelssmitta (toxinbildande patogen) utan väsentlig betydelse för direkt smittspridning till människa. 

2 

Förekommer huvudsakligen i u-länder. 

3 

Utöver de nämnda förekommer ytterligare protozoer och maskar i u-länder. 

4 

Enbart aerosolspridning. 

14

4.3 Parasitära protozoer 

Parasiterna Giardia och Cryptosporidium orsakar zoonoser och kan infektera både djur och 

människor. Det finns även andra parasitära protozoer som kan vara av betydelse men Giardia 

och Cryptosporidium hör till de mer vanligt förekommande och är de som uppmärksammats 

och undersökts mest. 

I Sverige rapporteras cirka 1 500 fall av Giardia årligen, ofta bland immigranter och 

hemvändande turister. Giardia utsöndras via avföringen och smittspridning sker ofta via 

förorenat vatten eller livsmedel. Ett större vattenburet utbrott inträffade nyligen (hösten 2004) 

i Bergen, Norge där Giardiacystor tillförts råvattnet via naturlig avrinning. Smitta från person 

till person har setts på institutioner och daghem. Infektionsdosen är låg, färre än 100 cystor 

kan orsaka infektion. Om inte infektionen behandlas kan utsöndringen pågå länge (månader). 

De är relativt motståndskraftiga och överlever vid temperaturer från 0° till + 60°C (under 

begränsad tid). De är känsliga för intorkning (SMI, 2003). Giardia är vanligt förekommande 

som infektion hos produktionsdjur. Utländska studier har visat på infektion hos 38-100 % av 

unga kalvar (Xiao och Herd, 1994; Quilez et al., 1996; O'Handley et al., 2000). Hos får, svin 

och hästar har prevalenser på 9-38 % påvisats, där prevalensen är antalet sjuka i en population 

vid en bestämd tidpunkt. Undersökningar i Canada och Australien visade att en mindre grupp 

(

att denna spridningsväg kan vara överskattad (Olson et al., 2004). Pågående undersökningar 

på Danmarks Veterinärinstitut försöker klarlägga den zoonotiska potentialen och betydelse för 

produktion och hälsostatus hos djur, samt den genetiska variationen för såväl 

Cryptosporidium som Giardia. Även i Sverige pågår arbete med genotypning och 

kartläggning av smittspridningsrisker för dessa protozoer. 

4.4 Parasitära maskar 

Infektion av parasitära maskar förekommer företrädesvis i områden med sämre hygien och är 

inte vanligt förekommande i Sverige. Smittspridningen främjas genom gödsling med latrin 

som inte genomgått tillräcklig hygienisering. Människans spolmask, Ascaris lumbricoides, 

kan ej spridas till djur, inte heller kan djur sprida andra arter av spolmask till människan 

(SMI, 2003). I miljön återfinns de parasitära maskarna som ägg som utsöndras via avföringen 

och som är infektiösa i sitt larvstadium. Genom att dessa intas via förorenad föda kan äggen 

kläckas i tarmen och infektionen är ett faktum. Lindrig infektion med spolmask ger i regel 

inga symptom, men astmaliknande besvär kan uppkomma då parasiten passerar lungorna. En 

kraftig förekomst kan vara en belastning ur näringsmässig synvinkel men kan också ge 

upphov till ett mekaniskt tarmhinder. Honor av den fullt utvecklade masken kan hos en person 

infekterad med Ascaris dagligen utsöndra tusentals ägg som via avföringen kan spridas ut i 

miljön (Lewis-Jones och Winkler, 1991). 

Taenia förekommer hos nöt (saginata) och svin (solium) som utgör mellanvärdar där larven 

utvecklas. Smittan överförs till människan vid förtäring av rått eller otillräckligt behandlat 

kött och masken tillväxer i tarmen. T. saginata smittar ej från människa till människa, 

mellanvärd krävs. T. solium kan däremot smitta direkt mellan människor och ge upphov till 

cysticercos där människan utgör mellanvärd. Detta kan ske om man får i sig ägg via mat som 

förorenats med mänsklig avföring. Sjukdomsbilden varierar vid infektion av vuxna maskar. 

Många patienter saknar symptom, andra lider av bland annat dålig aptit och buksmärtor. 

Smittspridning via organiskt avfall förebyggs genom veterinärbesiktning av kött och kontroll 

av slakteriavfall samt god livsmedelshygien (SMI, 2003). 

4.5 Svampar 

Vid kompostering av organiskt avfall kan en del mikrosvampar, t ex Aspergillus fumigatus, få 

goda förutsättningar för tillväxt. Andra Aspergillus och Penicillumarter är också vanliga. 

Detta kan medföra arbetsmiljömässiga problem genom höga halter sporer i luften i 

komposteringsanläggningar (Millner et al., 1977). Inhalering kan framkalla allergiska 

reaktioner med allvarliga luftvägssymptom. Flera svamparter producerar toxiner som kan vara 

skadliga för människa och djur. Från växande svampar, isolerade från kompostmaterial har 

man påvisat bland annat kolväten och terpener. Stark svamptillväxt och produktion av 

svampgifter (mykotoxiner) kan ske i organiskt avfall som lagras och hanteras felaktigt. Största 

delen av de försök som visat detta har gjorts i laboratoriemiljö, varför risken för exponering i 

den naturliga komposteringsmiljön är svår att uppskatta (Rylander, 2001). I Norge är 

problemet med mikrosvampar uppmärksammat i samband med användning av matavfall för 

grisutfordring. Aflatoxiner som bland annat produceras av Aspergillus flavus har isolerats 

flera gånger från prov på matrest vid veterinärhögskolan i Oslo (Amundsen et al., 2001). 

4.6 Prioner 

Bovin spongiform encefalopati (BSE) är en sjukdom som orsakas av ett smittämne som kallas 

prion. Prioner utgör det värsta exemplet på smittspridning när organiskt avfall har använts i ett 

kretslopp. Knappast någon annan sjukdom i modern tid har fått sådana omedelbara och 

långvariga ekonomiska och politiska konsekvenser i Europa. Smittämnet spreds när infekterat 

16

köttmjöl, som innehöll otillräckligt värmebehandlade smittade kadaver, blandades i foder till 

nötkreatur i Storbritannien (Smith och Bradley, 2003). En av prionets viktigaste egenskaper är 

dess exceptionella motstånd mot nedbrytning. Sjukdomen ger inte upphov till någon reaktion 

från kroppens immunförsvar (SJV, 2002). Våren 1996 rapporterades från Storbritannien ett 

tiotal särpräglade sjukdomsfall som kom att kallas nya varianten Creutzfeldt-Jacobs sjukdom 

(vCJD). Att vCJD kan överföras från BSE-sjuka nötkreatur till människa råder det i dag stor 

enighet om. De delar av djuren som anses kunna förmedla smitta är hjärnvävnad (inklusive 

ryggmärg), ögon, delar av tarmen och tonsillerna. BSE har inte konstaterats i Sverige, vare sig 

hos människa eller djur (SMI, 2003). Smittspridning via infekterat köttmjöl har stoppats, men 

inkubationstiden för både djur och människa är flera år. BSE (galna ko-sjukan) har dock ingen 

koppling till mänsklig avföring eller avfall från hushåll och ingen direktspridning sker från 

organiskt avfall. Vid slakten tas de delar av djuret som skulle kunna innehålla smittämnet om 

hand (numera kategori 1-material enligt EG-förordning) och oskadliggörs. 

5. Biologisk behandling och hygienisering 

Biologisk behandling kan ske under aeroba, anaeroba eller blandade betingelser och under 

varierande värmeutveckling. Syftet är att bryta ner organiskt lättnedbrytbart material 

(stabilisering) och minska volymen. Processerna medför en hygienisering, bland annat genom 

förhöjda temperaturer. Både stabilisering och direkt hygienisering är av betydelse för 

smittspridning eftersom ett stabiliserat biologiskt material inte attraherar vektorer via lukt. 

Dessutom minskas risken för återväxt. En tillfredställande hygienisering förutsätter att 

behandlingen är homogen för hela materialet. Hygienisering och stabilisering kan 

åstadkommas genom en enda process eller genom ett separat hygieniseringssteg som åtföljs 

av exempelvis rötning som stabiliserar materialet (Stenström, 1996). Ett stort antal 

biogasanläggningar för avloppsslam finns vid reningsverk, men dessa behandlas inte närmare 

i denna rapport. För en grundlig beskrivning av risker för smittspridning via avloppsslam 

hänvisas till en rapport från Naturvårdsverket (NV, 2003). 

Utöver biologisk behandling genom kompostering och rötning kan avfall behandlas 

fysikaliskt, kemiskt eller i kombinationsprocesser för att åstadkomma en hygieniskt 

säkerställd produkt. Jordbrukstekniska institutet (JTI, numera Institutet för jordbruks- och 

miljöteknik) gjorde en sammanställning av dessa olika hygieniseringstekniker baserat på 

litteraturuppgifter, intervjuer och tidigare försök. I rapporten redovisas bland annat 

processbeskrivningar, nedbrytning av materialet, tillämpbarhet på organiskt material, 

patogenavdödning och driftserfarenheter för de olika metoderna (Inger et al., 1997). 

5.1 Kompostering 

Mesofil kompostering innebär aerob nedbrytning i temperaturområdet upp till 45ºC. Termofil 

kompostering sker under aeroba förhållanden i temperaturintervallet mellan 45ºC och 65ºC 

(70°C). Kompostering ger både en hygienisering och en stabilisering med volymminskning. 

Kompostering kan ske i en sluten process i bioreaktor, genom membrankompostering eller via 

särskilda applikationer (t.ex. Ag Bag metoden), eller i en öppen process där 

strängkompostering är en vanlig metod. Proportionen av olika material till komposteringen 

måste justeras för god energibalans och för att undvika begränsningar beroende på för låg 

fukthalt, låg lufttillförsel, sterilt material eller för låga näringsnivåer. Relationen mellan 

syretillgång och fukthalt är den viktigaste fysikaliska faktorn att ta hänsyn till. Kemiska 

parametrar av betydelse är framförallt näringstillgången (kol-kvävekvoten) och pH-värdet 

(Haug, 1993). Valet av ursprungsmaterial till komposteringen påverkar i hög grad de faktorer 

17

som direkt styr effekten av hygienbehandlingen, såsom pH, fukthalt och konkurrerande 

mikroflora (Stenström, 1996). 

Vid komposteringen sker en temperaturförhöjning från omgivningstemperatur till det 

termofila området. Temperaturen återgår till omgivningstemperatur när materialet brutits ner. 

Under processen förändras sammansättningen och koncentrationen av mikroorganismerna i 

det organiska materialet. Den värme som alstras vid kompostering till följd av metaboliska 

processer kan leda till en tillväxt av olika mikroorganismer i materialet. Nedbrytningen i detta 

temperaturintervall utförs t.ex. av värmestabila actinomyceter och svampar. Som tidigare 

nämnts kan dessa ge upphov till allergiska besvär vid inandning (Rylander, 2001). 

5.2 Rötning 

Rötning av organiskt material är en anaerob process som i första hand innebär en biokemisk 

stabilisering med produktion av gas som kan tas tillvara, främst koldioxid och metan. Vid 

anaerob nedbrytning, där molekylärt bundet syre utnyttjas som syrekälla, utvecklas mindre 

energi än vid aeroba förhållanden och processen tar därför längre tid (Warfvinge, 1999). 

Behandlingens effekt är varierande gällande reduktion av smittämnen, som vanligen inte är 

det primära syftet med processen. Genom extern uppvärmning kan rötningen genomföras 

termofilt. Utöver en betydligt bättre hygienisering har detta även andra fördelar, såsom högre 

kapacitet, större nedbrytbarhet och högre biotillgänglighet av absorberade ämnen för 

nedbrytning (Angelidaki och Ellegaard, 2003). För biogasproduktionen är TS-halt, 

temperatur, pH, hydraulisk uppehållstid och lättflyktiga fettsyror av betydelse och enighet 

finns om att temperaturen är en faktor av överordnad betydelse (Dumontet et al., 1999). 

Miljön i anläggningen kan i sig leda till att patogenerna minskar väsentligt, bland annat kan 

hög ammoniumkoncentration ha en viss avdödande effekt på virus. Dessutom är den naturliga 

mikrobiella aktiviteten hög (Stenström, 1996). 

Även om rötningen i sig reducerar halterna av smittämnen är det vanligt med ett separat 

pastöriseringssteg för att hygienisera materialet (Sahlström, 2003). I svenska 

biogasanläggningar för organiskt avfall upphettas obehandlat material till 70°C under 1 timme 

före den anaeroba nedbrytningen. Detta görs i enlighet med svensk lagstiftning för animaliska 

biprodukter (undantag för anläggningar som endast behandlar matavfall) som bygger på EGförordningen 

(1774/2002). Pastöriseringen sker i regel satsvis medan rötningsprocessen kan 

ske i antingen kontinuerliga eller satsvisa system. Vid kontinuerlig drift finns det möjlighet att 

en viss del av materialet får en kortare uppehållstid än vad som är önskvärt. Detta måste tas 

hänsyn till vid konstruktion av systemen för såväl rötning som kompostering för att uppnå 

önskad effekt av exempelvis hygieniseringen. 

5.3 Behandlingens inverkan på patogener 

Avdödning av mikroorganismer kan ske genom fysikalisk, kemisk och biologisk påverkan. 

Mikroorganismernas resistens gentemot uttorkning, högt och lågt pH, mikrobiell antagonism 

och konkurrens varierar mellan olika arter. Vid den biologiska behandling som sker genom 

kompostering och rötning är temperaturen den faktor som tillskrivs störst betydelse för 

avdödningsförloppet och den eventuella förekomsten av patogener i färdig produkt 

(Sahlström, 2003). Tillräckligt hög temperatur för avdödning av de mest motståndskraftiga 

organismerna säkerställer också avdödning av övriga. Vid höga temperaturer kan 

patogeninaktiveringen ensamt åstadkommas av temperaturpåverkan. Traub et al. (1986) fann 

att under termofil behandling vid 54,5°C härrörde 32 % av virusinaktiveringen enbart från 

temperaturpåverkan. Vid 60°C däremot kunde inaktiveringen helt och hållet tillskrivas den 

höga temperaturen. Eftersom vatten leder värme bättre än luft är värmebehandling mer 

18

effektiv under fuktiga förhållanden och denaturering av proteinerna i mikroorganismerna är 

den inaktiverande mekanismen (Inger et al., 1997). 

I en litteratursammanställning av Feachem et al. (1983) anges de kombinationer av tid och 

temperatur som krävs för en total avdödning av några vanligt förekommande patogena 

organismer i avföringsrelaterat material. En säker värmebehandling motsvarar enligt 

diagrammet för så kallade säkra zoner exempelvis en timme vid minst 62°C, en dag vid minst 

50°C eller en vecka vid minst 46°C. Sambandet mellan tid och temperatur för olika patogener 

har länge varit generellt accepterat. Nyupptäckta patogener har dock identifierats och det finns 

också variation i senare publicerade resultat. Det kan ifrågasättas om en säker behandling 

uppnåtts efter en vecka vid 46°C. 

För behandling av avföring rekommenderar WHO (1989) rötning vid 50°C under 14 dagar 

eller kompostering i luftade strängar under en månad vid 55-60°C (med ytterligare 2-4 

månader av mogning). Rekommendationer som tagits fram under senare år för exempelvis 

avloppsslam och organiskt hushållsavfall bygger på behandling vid liknande temperaturer 

(NV, 2002; EU-kommissionen 2000; Danska Miljöstyrelsen 1996), se vidare i avsnittet 

Riskhantering genom lagstiftning och certifiering. Enligt Haug (1993) avdödas de flesta 

patogener efter 1-2 dagars kompostering vid 55-60°C. 

Vinnerås et al. (2003) utförde komposteringsförsök med matavfall och fekalier i laboratorie- 

och pilotskala där temperaturer på >60°C erhölls. Temperaturerna jämfördes med hjälp av 

framtagna ekvationer med vad som krävs för inaktivering enligt Feachem et al. (1983) och 

slutsatsen var att det var möjligt att åstadkomma total reduktion (12 log-enheter) av olika 

patogener med god säkerhetsmarginal. 

Hygienisering vid termofil kompostering av fekalt material undersöktes i ett pilotförsök i 

Danmark våren 2002 (Holmqvist, 2004) i temperaturintervallet 50°C till 65ºC. Luftad 

kompostering (in-vessel) vid 55ºC under 5 dagar bedömdes ge en tillfredställande 

hygienisering av materialet. Salmonella senftenberg 775 W och termotoleranta koliformer 

inaktiverades totalt inom ett dygn. Enterokockerna reducerades till låga halter de första två 

timmarna, men inaktiverades inte fullständigt. Den tillsatta bakteriofagen Salmonella 

typhimurium 28 B överlevde bäst de första dagarna. Avdödningsförloppet av denna 

virusindikator tillsammans med naturligt förekommande fekala enterokocker ansågs som ett 

effektivt verktyg för bedömningen av hygienstatus vid termofil kompostering. Bendixen 

(1995) anger att porcint parvovirus under 1,5 timme vid 70°C reducerades 4 log-enheter. 

Även vid konstant hög temperatur är avdödningen av bakterier ofta långsammare mot slutet 

av processen, något som visats för EHEC i kogödsel vid 60-70ºC (Jiang et al., 2003). 

Utöver temperaturen är processutformningen och hanteringen av materialet av betydelse. Man 

måste exempelvis se till att (i det närmaste) allt material uppnår den önskade temperaturen 

genom god omblandning i reaktorer eller goda vändningsförfaranden i öppna system. 

I sammanfattningen av biologiska behandlingsmetoder av JTI (Inger et al., 1997) beskrivs 

patogeninnehållet i produkten efter olika slags behandlingsprocesser, baserat på 

litteraturundersökningar. De olika hygieniseringsmetodernas avdödningspotential bedömdes 

efter tre kriterier. Inga salmonellabakterier ska vara påvisbara efter behandlingen, inga viabla 

parasitägg ska kunna påvisas och antalet fekala streptokocker (enterokocker) ska vara färre än 

100 stycken per gram. Litteraturgenomgången visade att teknikerna pastörisering, 

kalkbehandling, formalinbehandling samt termofil rötning, kompostering och aerob termofil 

19

(slam)stabilisering alla uppfyllde dessa tre hygieniseringskrav. I en dansk sammanställning 

ansågs kalkbehandling som medförde pH>12, bestrålning (300 K.rad) och pastörisering (70°C 

i 30 min) alla medföra en god patogenreduktion, men behandlingarna måste följas av en 

stabilisering för att undvika tillväxt av patogena bakterier som överlevt i lågt antal eller 

tillförts genom kontamination (Ilsöe, 1993). Torkning och kompostering rapporterades av Pell 

(1997) vara användbara metoder för att minska smittspridningsrisken med gödselburna 

zoonoser. 

För prioner är det enda kända sättet att totalt förstöra dessa en förbränning vid hög temperatur. 

En sterilisering vid 133ºC i 20 minuter och under 3 bars tryck av infekterat material har 

förhindrat sjukdom vid infektionsförsök med möss (Steineck et al., 2000). Sterilisering 

(121ºC) krävs även för att inaktivera bakteriesporer. 

5.4 Indikatororganismer som mått på patogenförekomst 

För att bedöma hygienisk kvalitet har så kallade indikatororganismer länge använts istället för 

att direkt försöka påvisa olika patogener. Analyser av indikatororganismer bör vara enkla och 

inte alltför tidskrävande. Direktanalyser av patogener är ofta kostsamma och mer 

komplicerade. Fekala indikatorer förekommer naturligt i avföring och används exempelvis 

som mått på förorening av dricksvatten och för att bedöma om ett badvatten är påverkat av 

avloppsvatten. De indikatorbakterier som vanligen används idag är koliforma bakterier, E. 

coli, intestinala enterokocker och clostridier (Clostridium perfringens) och kan kompletteras 

med analys av bakterievirus, så kallade bakteriofager. Även vid kvalitetsbedömning av 

livsmedel används olika indikatororganismer som mått på patogenförekomst. Utöver några av 

de ovan nämnda används exempelvis gruppen Enterobacteriaceae till vilken de koliforma 

bakterierna hör. Analys kan också ske av de i livsmedel toxinbildande bakterierna Bacillus 

cereus och stafylokocker samt av mikrosvampar såsom mögel och jästsvampar (SLV, 2004). 

Olika indikatororganismer kan även användas för att bedöma hur effektivt en viss behandling 

eller process reducerar patogener. 

Traditionellt har indikatorbakterier använts som ett mått på fekal påverkan vid bedömning av 

smittrisker, men i och med att kunskapen om olika patogener och deras egenskaper ökat har 

dessa indikatorer börjat ifrågasättas som ett generellt mått på risk. I många fall vet man att en 

patogen mikroorganism har en betydligt längre överlevnad än indikatorbakterierna och större 

motståndskraft mot behandlingsprocesser. Analys av indikatorbakterierna kommer då att 

underskatta riskerna. I andra fall kan det ha skett en tillväxt av indikatorbakterier som inte 

motsvaras av eventuellt förekommande patogener och risken kan då i stället överskattas (NV, 

2003). 

Enterokocker (fekala streptokocker) har tidigare föreslagits som den mest lämpade 

indikatorbakterien för att validera hygieniseringen i biogasanläggningar (Larsen et al., 1994). 

I en senare studie har de också ansetts mer lämpade som processindikator vid kompostering 

än E. coli, eftersom de anses ha en högre temperaturtålighet. Enligt Sahlström (2003) har 

enterokockerna (FS-metoden) dock ett begränsat värde vid processtemperaturer >55°C och 

nya indikatorer behöver därför utvärderas. Enterokocker och E. coli har tillsammans med 

Salmonella föreslagits som kontrollparametrar för slam (NV, 2002), men i regler för 

produkter från komposterings- och biogasanläggningar är Enterobacteriaceae och Salmonella 

dominerande. 

För att följa överlevnaden av temperaturtåliga virus har parvovirus föreslagits som en lämplig 

(konservativ) indikator genom dess extrema temperaturtålighet (Lund et al., 1996). 

20

Bakteriofager har använts som indikatorer för att studera överlevnaden av virus. 

Utvärderingar pågår gällande Salmonella typhimurium fag 28B som termoresistent 

virusindikator vid behandling av organiskt avfall. Bakteriofagens överlevnad jämförs med 

porcint parvovirus, vid temperaturer mellan 50°C och 70°C (SVA, 2004d). 

I många u-länder är den huvudsakliga risken för patogener ofta relaterad till förekomsten av 

parasitära maskar. En säker användning av avloppsvatten förutsätter därför en hög avskiljning 

av dessa maskar. Detta är bakgrunden till Engelbergstandarden inom WHO, som kräver en 

reduktion i utgående avloppsvatten till

5.6 Patogenförekomst i komposteringsprodukter 

Halten av mikroorganismer före, under och efter strängkompostering undersöktes i danska 

anläggningar för strängkompostering av avloppsslam (Vallö) respektive organiskt 

hushållsavfall (AFAV) under fyra respektive elva komposteringsförlopp (Ilsöe, 1993). 

Strängkomposteringen vid AFAV skedde på luftad öppen platta där temperaturen i materialet 

höll 50-70°C. Komposten vändes ungefär en gång per månad och lades därefter till 

efterkompostering i strängar. Halterna av koliforma bakterier och fekala streptokocker 

(enterokocker) reducerades i de olika AFAV-försöken med upp till 7 log-enheter, men ökade 

igen under efterkomposteringen. Denna tillväxt förklarades med att den termiska 

inaktiveringen gav upphov till en god tillväxtmiljö eftersom den konkurrerande mikrofloran 

då var lägre. I komposteringen av avloppsslam (Vallö) reducerades antalet koliformer 1 - 6 

log-enheter och fekala streptokocker 3,3 - 5 log-enheter i försöken. 

I anläggningarna såväl i Vallö som i AFAV påvisades Salmonella i råmaterialet. I Vallö 

kunde det efter ca en månads kompostering inte längre påvisas Salmonella, ej heller i prov på 

färdig kompostprodukt. I AFAV-anläggningen kunde Salmonella överleva den första veckans 

kompostering i 60 % av komposteringsförloppen där de påvisats i det råa avfallet, men kunde 

inte detekteras i den färdiga kompostprodukten. Störst reduktion av bakterier åstadkoms där 

omsättningen av organisk torrsubstans var högst. Såväl omsättningen av organisk torrsubstans 

som bakteriereduktion var signifikant bättre där stängkomposterna luftades före 

vändningarna, jämfört med där detta ej gjordes. Det fanns däremot inte någon direkt 

korrelation mellan bakteriereduktion och temperaturen under komposteringen (Ilsöe, 1993). 

Under 1999 påbörjade Nordiska ministerrådet en kartläggning av den hygieniska kvaliteten 

vid nordiska komposteringsanläggningar. Vid 16 fullskaleanläggningar undersöktes halterna 

av E. coli, enterokocker, Enterobacteriaceae och Salmonella i blandat råmaterial, 

hygieniserad kompost samt i färdig kompost. Anläggningarna behandlade källsorterat 

biologiskt nedbrytbart hushållsavfall, kommunalt avloppsslam, grönavfall och hästgödsel i 

olika kombinationer. I anläggningar för strängkompostering av hushållsavfall eller slam 

reducerades halten bakterier dåligt under hygieniseringsfasen beroende på återväxt efter 

vändning. Däremot eliminerades bakterierna effektivt i anläggningar för endast grönavfall där 

näringsfattigt råmaterial inte tillät någon större återväxt av bakterier (NMR, 2002). Vid 

strängkompostering av hushållsavfall eller avloppsslam var stabiliseringsfasen mycket viktigt 

för att säkra en slutprodukt med låga halter av fekala bakterier. Vid hälften av de utvärderade 

slutna anläggningarna reducerades bakteriehalterna effektivt genom hygieniseringen vilket 

indikerade en homogen behandling med värmetillförsel till hela materialet. Vid en tredjedel 

av anläggningarna var däremot reduktionen liten eller obetydlig, vilket förklarades med 

otillräcklig (lägre än 55ºC) eller inhomogen värmebehandling (NMR, 2002). 

Hygieniseringen i en anläggning med kompostering av fast kommunalt avfall undersöktes 

från råmaterial till mogen kompost och långtidslagring (1 år) i Frankrike (Deportes et al., 

1998). Ascaris, Salmonella, Shigella samt olika indikatorbakterier reducerades 

tillfredställande genom komposteringen. Den initiala halten fekala koliformer i råmaterialet 

(2,1x10 8 cfu/g TS) minskade till

I ett av proven påvisades dock Salmonella. De flesta av dessa organismer avdödades alltså 

under komposteringen eller reducerades till nivåer under detektionsgränserna, alternativt 

fanns ej i avfallet före det komposterades. 

I en studie av Gale (2004) bedömdes risker för boskap vid återföring av kompost till jordbruk, 

producerad från restaurangavfall innehållande kött. Separering av köttet vid källan, 

komposteringsprocessens effektivitet och överlevnad och utspädning i jorden var faktorer som 

ansågs bestämma risken. Den sammantagna patogenreduktionen i komposteringen bestämdes 

i hög grad av huruvida slutprodukten kontaminerades av obehandlat material. Förvaring vid 

60°C grader under två dagar rekommenderades för att säkerställa en hygienisk slutprodukt. 

5.7 Patogenförekomst i produkt från biogasanläggningar (biogödsel) 

I svenska biogasanläggningar rötas gödsel med avfall från slakterier, hushåll, restauranger, 

livsmedelsindustri och garverier. Vanligen finns ett separat pastöriseringssteg som värmer upp 

materialet till 70ºC under 1 timme. Denna behandling är ett krav från Jordbruksverket (i 

enlighet med gällande EG-förordning) för att anläggningen ska få röta animaliska biprodukter 

tillhörande kategori 2-material där gödsel ingår, vilket också ger förutsättningar för en god 

hygienisk standard på slutprodukten (se avsnittet Riskhantering genom lagstiftning och 

certifiering). 

SVA undersökte för några år sedan förekomsten av patogener och indikatororganismer i 

biogasanläggningar vid olika tidpunkter under ett års tid (RVF, 2001). Fördjupade 

undersökningar gjordes på anläggningarna i Linköping, Kalmar, Kristianstad och i Laholm. 

De tre första tillämpar uppvärming, satsvis hygienisering och mesofil rötning. I Laholm 

tillämpas kontinuerlig hygienisering före mesofil rötning. Prov togs före och efter 

pastörisering och rötning, från anläggningarnas lagertankar och från två gårdslager. 

Hygieniseringen avsåg att hålla 70ºC vid alla anläggningarna under 1 timmes tid. I Linköping 

avlägsnades undersökta patogena bakterier helt och indikatororganismerna delvis under 

processen som helhet, men sporbildande bakterier (Clostridium perfringens och Bacillus spp.) 

påvisades i alla prover. Samma mikrobiologiska resultat gällde för Kalmar, som dock hade en 

otillräcklig hygieniseringstemperatur (

I prov från mag-tarminnehållet i slaktade djur och i flotationsslam från slakteriernas 

spillvatten fanns riklig förekomst av patogena bakterier. Avfall från vegetabiliska industrier 

innehöll sällan animaliska smittämnen. I källsorterat hushållsavfall påvisades stora mängder 

enterokocker (fekala streptokocker), vilket indikerade fekal inblandning från människor eller 

djur. Hög förekomst av salmonellainfektioner hos danska svin, fjäderfä och nötboskap 

avspeglade sig i såväl gödsel som animaliskt avfall, men även i hushållsavfall och kommunalt 

avfall fanns höga halter Salmonella. I dessa danska undersökningar konkluderade man att 

enterokocker var en användbar indikatorgrupp för patogenreduktion och att en reduktion på 

minst 4-log behövdes för att få en godtagbar produkt. Undersökningarna på anläggningarnas 

patogenreducerande kapacitet visade att mesofila reaktortankar (under 50ºC) endast 

reducerade enterokocker med 1-2 log vilket bedömdes som otillräckligt. I termofila 

anläggningar (>50ºC) uppnåddes en effektiv inaktivering av enterokocker (3-4 log), dock ej 

av sporbildande bakterier och animaliska parvovirus (Bendixen, 1995). 

Vid en konferens i Stuttgart-Hohenheim (mars 1999) som behandlade smittriskerna med 

produkter från biogasanläggningar konstaterades att en fullgod hygienisering av bakterier, 

virus och parasiter kan ske vid termofil behandling, men inte direkt vid mesofil rötning. 

Under hygieniskt säkerställda former kan produkterna återanvändas i lantbruk. En 

slutproduktskontroll ansågs inte tillräcklig utan bör kompletteras med en processvalidering 

och en processkontoll. Sammansättningen av ingående avfallsprodukter, transportkedjan och 

själva processen är avgörande både för slutproduktens användbarhet ur hygienisk synvinkel 

och dess användbarhet på jordbruksmark. I en tidigare rapport om kompostkvalitet betonades 

däremot behovet av bättre kontroll av slutprodukten (Johansson et al., 1997). 

6. Överlevnad av patogener från kompost och 

biogödsel på mark 

De hygieniska riskerna med slutprodukterna efter kompostering eller rötning beror på hur 

eventuella kvarvarande patogener överlever i miljön (marken). Endast bakterier och svampar 

kan tillväxa i miljön. Virus och parasiter tillväxer endast i den mänskliga eller animala 

värdorganismen. Tillväxt i miljön förutsätter gynnsamma förhållanden, bland annat avseende 

näringstillgång, fukthalt och omgivande temperatur. Överlevnaden av patogener är vanligen 

längre vid låg temperatur och avdödningen ökar med ökande temperatur. Förutsättningarna 

för tillväxt av bakterier som är patogena för varmblodiga djur är vanligen bäst mellan 35°C 

och 40°C. Under 25°C förväntas inte någon direkt tillväxt. 

Förutsättningarna för överlevnad varierar mellan olika grupper av patogener och mellan arter 

inom varje grupp (Stenström, 1996). Den vedertagna avdödningsmodellen för främst bakterier 

och virus är en exponentiell funktion av första graden. Många gånger extrapolerar man denna 

och använder tiden för 90 % reduktion (T90) som ett mått för att jämföra 

reduktionshastigheten mellan olika organismer. En litteratursammanställning av olika 

indikatororganismers och patogeners överlevnad i jord gjordes i en svensk-dansk studie där 

riskerna med att använda fekalt material i trädgårdar skulle utvärderas (Arnbjerg-Nielsen et 

al., i tryck). Rapporterade avdödningsdata användes för att uppskatta T90 för respektive 

organism och i ett senare skede anpassades de uppskattade värdena till nordiskt sommarklimat 

och användes som fördelningar i riskberäkningarna (tabell 5). 

24

Överlevnaden på markytan är generellt sämre än i jorden under, eftersom mikroorganismerna 

utsätts för högre temperaturer, UV-strålning genom solljuset och lägre fuktighet. Den 

naturliga mikrofloran i marken konkurrerar med eventuellt tillförda patogener, men denna 

effekt på avdödningen är svår att mäta. Överlevnaden på gröda varierar också beroende på hur 

väl skyddade mikroorganismerna är för värme, UV-strålning och uttorkning. 

Tabell 5. Indikatororganismers och patogeners avdödning (angiven som tid för 90 % 

reduktion, T90) i jord i lågt och högt temperaturområde samt vid 11°C angivet med variation 

(Arnbjerg-Nielsen et al., i tryck) 

Modellorganism 4°C/lågt 

temperaturområde 

T90 (dagar) 

20°C/högt 

temperaturområde 

T90 (dagar) 

11°C/nordisk 

temperatur 

sommartid 

Typiskt Variation 

Indikatororganismer 

E.coli 1 20-100 15-70 

60 28 - 92 

Enterokocker 1 20-80 15-50 

50 26 - 74 

Bakteriofager 

Bakteriella patogener 

10-100 5-50 

55 19 - 90 

Salmonella 1 20-50 15-35 35 23 - 47 

EHEC 1 10-40 25 13 - 37 

Virus 

Rotavirus 10-50 5-30 30 14 - 46 

Hepatit A 

Parasitära protozoer 

50-100 10-50 75 55 - 95 

Giardia 20-40 5-20 30 22 - 38 

Cryptosporidium 

Parasitära maskar 

40-950 30-400 495 131 - 860 

1 Eventuell tillväxt ej medtagen. 

Ascaris 250-1000 (i jord) 15-100 (på jord) 625 375 - 925 

Reduktionen av indikatororganismer är jämförbar med flera patogena bakterier och virus 

medan överlevnaden är längre för parasiter (tabell 5). Reduktionen av enterokocker i jord kan 

vara något snabbare än för E. coli. Motsatta förhållanden har dock rapporterats för fekalt 

material. Överlevnadsstudier av bakterier, bakteriofager eller olika parasiter har baserats på 

både naturligt förekommande halter av dessa organismer och på tillsats av valda organismer i 

kontrollerade försök. Genom tillsättning i höga halter kan avdödningsförloppet följas under en 

längre tid. 

Bland de bakteriella patogenerna har Salmonella rapporterats kunna överleva mer än sex 

månader, t. ex. S. dublin tillsatt i nötgödsel som förvarats utomhus under vintern; se referenser 

i Albihn och Stenström (1998). Gynnsamma förhållanden kan förlänga överlevnaden eller 

stimulera tillväxt. Något kortare överlevnad förväntas av EHEC som också kan tillväxa i 

miljön. I en färsk studie från USA undersöktes överlevnaden av en icke-virulent E. coli 

O157:H7 tillsatt i förhöjda halter (10 7 cfu/g) till kompost från tre olika slags gödsel. Med 

början i oktober undersöktes överlevnaden i jord, sallad och persilja. Bakterien påvisades i 

komposttäckt jord 154-217 dagar och i sallad och persilja 77 respektive 177 dagar (Islam et 

al., 2004). Även vid högre temperaturer har hög överlevnad iakttagits för denna bakterie. 

Wang et al. (1996) rapporterade överlevnaden av E. coli O157 vid +37ºC till mellan 40 och 

50 dagar i gödsel från nötboskap. 

25

Bakteriofager kan fungera som modeller för hur humana virus transporteras i mark och fäster 

till olika slags partiklar, men används också som mått på viruspartiklars överlevnad. Antalet 

överlevnadsstudier för bakteriofager eller för virus i mark är begränsade. Arnbjerg-Nielsen et 

al. (i tryck) refererar till en dansk studie där överlevnad av rotavirus i jord visades upp till ett 

halvår. Vid sommartemperaturer i Florida uppskattades överlevnaden av rotavirus till 2-4 

veckor, vilket skulle ge ett T90 på maximalt 1-2 veckor (Arnbjerg-Nielsen et al., i tryck). 

Överlevnaden av hepatit A rapporteras också där T90 anges till 35 dagar vid +25°C. Dessa 

värden motsvarar reduktionen i fekalier och en lägre temperatur ger längre överlevnadstid. 

Överlevnaden av patogener i miljön beror på konkurrensen från andra mikroorganismer. En 

längre överlevnad beräknas i en miljö med få andra mikroorganismer som konkurrerar om 

näringsämnen eller fungerar som predatorer (livnär sig på andra mikroorganismer) 

(Stenström, 1996). Pietronave et al. (2004) undersökte hur den sammanlagda mikrofloran i 

färdig kompost minskar tillväxten av tillsatta Salmonella arizonae och enteropatogena E. coli. 

Vid jämförelse av steril och icke-steril kompost var tillväxten långsammare i den icke-sterila 

komposten. I en annan studie visades högre inaktivering av tillsatta poliovirus i blandat avfall 

jämfört med i samma avfall som var steriliserat, vilket också gällde för Hepatit A (Deng och 

Cliver, 1995). 

För de parasitära protozoerna är dock överlevnaden i mark och fekalier likartad (Arnbjerg- 

Nielsen et al., i tryck). Jenkins et al. (2002) gjorde en grundlig överlevnadsstudie av 

Cryptosporidium i olika jordar vid olika temperaturer och fukthalt. Jordtypen hade en 

signifikant påverkan på överlevnaden. Utöver temperaturen inverkade också pH på 

överlevnadstiden, med en snabbare inaktivering i sur jämfört med neutral jord. Stor variation 

noteras mellan olika studier. 

Ascarisägg som framförallt är tåliga vid lägre temperatur avdödas enligt Feachem et al. 

(1983) relativt snabbt över 45ºC. Överlevnadstider av Ascaris i jord har angetts till alltifrån 1 

månad till extremvärden som 14 år (Lewis-Jones och Winkler, 1991). Gaasenbeek och 

Borgsteede (1998) fann att anaeroba förhållanden inte nämnvärt påverkade överlevnaden, 

med 80 % överlevnad efter 10 veckor. Samma studie visade att ägg från A. suum i svinträck 

under torra och soliga utomhusmiljöer överlevde 2-4 veckor, medan våta och skuggiga 

förhållanden resulterade i 90 % överlevnad efter 8 veckor. Uttorkning anses vara en viktig 

mekanism för inaktivering på grödor. I tabell 5 anges ett medelvärde för kända 

reduktionshastigheter för parasitägg i jord och på markytan (Arnbjerg-Nielsen et al.). 

7. Smittspridning vid behandling och hantering av 

organiskt avfall 

Spridning av infektioner kan ske genom direkt eller indirekt smittspridning. Definitionen på 

direkt smittspridning är att den sker från en person till en annan vid direkt kontakt. När det 

gäller hantering av organiskt material utgörs den eventuella hälsorisken därför av indirekt 

smittspridning. Detta innebär vanligtvis att patogenerna sprids med ett bärarmaterial, i detta 

fall otillräckligt behandlad (eller återinfekterad) kompost eller biogödsel, vidare via vatten, 

jord eller gröda. Smittspridningen kan också vara vektorburen, det vill säga ske via djur som i 

sin tur inte nödvändigtvis blir sjuka eller infekterade, exempelvis fåglar och smågnagare. 

Vektorer kan sprida smitta rent mekaniskt genom att transportera patogener via de yttre 

26

delarna av kroppen. Vektorspridning kan även ske direkt från kompostering om denna sker 

relativt öppet. Spridning av Campylobacter har exempelvis rapporterats ske genom att 

måsfåglar förorenat en öppen vattenreservoar (TemaNord, 1994). Indirekt smittspridning 

inkluderar också luftburen smitta på längre avstånd. 

7.1 Användning av kompost och biogödsel 

Biogödsel från de svenska biogasanläggningarna, under 2002 ca 189 000 ton och under 2003 

ca 217 000 ton, avsattes helt och hållet inom jordbruket. Av färdigbehandlad kompost från 

svenska anläggningar uppgick avsättningen under 2002 till ca 114 000 ton och under 2003 till 

ca 136 000 ton. Den största andelen kompost gick under 2003 till intern avsättning, 60 000 

ton vilket motsvarar 44 %. Intern avsättning innebär att komposten används för täckning av 

deponier inom kommunen, antingen i täckskiktet eller i vegetationsskiktet (Hellström, pers. 

med.). Den näst största delen, 51 000 ton vilket motsvarar 37 %, gick till jordförbättring och 

jordförbättringsmedel. Tredje största andelen, 23 000 ton, gick till annan extern avsättning 

och motsvarade 17 %. Endast 1 % gick direkt till jordbruk vilket motsvarar 1 600 ton (figur 

1). Andelen som gick till jordbruk och jordförbättringsmedel var mindre under 2003 jämfört 

med 2002. Oavsett avsättningsområde uppstår exponering i större eller mindre grad för den 

som hanterar produkten. 

Jordbruk 

Jordprodukter & 

jordförbättringsmedel 

Annan extern 

avsättning 

Intern avsättning 

Figur 1. Avsättning av kompost från svenska anläggningar 2003 på viktbasis baserat på 

enkäter under 2004 (Hellström pers. meddelande). Totalt sett avsattes ca 136 000 ton, vilket 

motsvarar 97 % av den totala mängden producerad kompost,vilket kan jämföras med 86 % 

under 2002. 

7.2 Exponeringsvägar i hanteringskedjan 

Praktiskt sett kan man dela upp spridningsvägarna efter hanteringskedjan (figur 2). Vid 

anläggningarna hanteras produkterna i olika steg som kan innebära exponering för människor. 

Slutprodukten från anläggningarna transporteras till mellanlagring och vidare till avsättning. 

Även efter avsättningen kan exponering ske, exempelvis genom inblandning i jord. Halter av 

patogener i slutprodukten, och därmed risken, minskar med tiden beroende på överlevnad i 

materialet. Risken vid direkt kontakt med den organiska slutprodukten uppfattas ibland som 

den största. Smittspridning kan då ske genom oavsiktligt intag av materialet, antingen genom 

stänk eller att man genom förorenade händer får i sig materialet direkt eller förorenar 

livsmedel. 

27

Inkommande 

material 

Transport/ 

hantering 

I. Hygienisering 

I. Kompostering 

Transport/ 

hantering 

II. Rötning 

II. Stabilisering 

Transport/ 

hantering 

Lagring 

och 

avsättning 

Människor 

och djur 

Till gröda vid 

spridning 

eller efteråt 

Figur 2. Möjliga spridningsvägar för patogener till människa och djur vid kompostering eller 

rötning med avsättning på mark. 

Risken vid spridning av en kontaminerad slutprodukt är till stor del beroende på 

spridningsmetod. En marknära metod minskar exponeringen och ett torrt material innebär 

mindre risk för stänk. Omedelbar nedmyllning eller injektering minskar ytterligare risken för 

exponering av djur och människor. Finns patogener kvar i jorden kan dessa transporteras via 

marken till grundvattnet, och risken för detta är mindre om en relativt fast produkt sprids. 

Genom kraftiga regn kan organismerna transporteras vidare. Djur och människor kan sedan 

infekteras via dricksvatten eller badvatten. Olika modeller för transport av patogener genom 

avrinning har föreslagits, men mycket kvarstår för att förstå interaktionen mellan organismer 

och jordpartiklar (Tyrrel och Quinton, 2003). 

Den kanske mest uppenbara risken för infektionsspridning är via gröda som gödslats med 

förorenat organiskt material. Några direkta samband mellan smittspridning och infektioner via 

gröda har dock ej rapporterats för människor (Stenström och Carlander, 1999). Däremot finns 

kopplingar mellan sjukdomsfall och gröda (grönsaker) som bevattnats med avloppsvatten. 

Även genom liknande avsättning, exempelvis spridning på grönytor, ser exponeringsvägarna 

ut på motsvarande sätt, även om spridning via gröda då som regel inte är aktuell (NV, 2003). 

Denna risk kan begränsas genom restriktioner för vad kompost och biogödsel får användas 

till. 

8. Bedömning av mikrobiologiska risker 

Vektorer 

(fåglar etc) 

Markavrinning 

Biogödsel och kompost omnämns i flera sammanhang samtidigt i denna rapport. Riskerna för 

de två produkterna skiljer sig dock åt på flera sätt. Ingående råmaterial varierar för alla 

anläggningar, men fraktionerna djurgödsel och slakteriavfall behandlas som regel inte genom 

kompostering utan endast genom rötning. Gödsel förekommer dock i svenska anläggningar 

för kompostering och då oftast från häst (Hellström, pers. meddelande). Ingående fraktioner 

kan således innehålla en betydande mängd patogener och är en primär riskfaktor att hantera. 

Vid rötning av gödsel och slakteriavfall (kategori 2-material) krävs pastörisering vid 70°C 

under 1 timme, vilket bidrar till att riskerna med detta material begränsas. Rötningsprocessen 

sker dessutom i en reaktor vilket minskar exponeringen för både människor och djur (jämfört 

med ett öppet system) och jämna temperaturförhållanden kan erhållas. Även om 

28

pastöriseringssteget föregår huvudprocessen kan slutprodukten vara känslig för återinfektion. 

Det är därför av största vikt att efterföljande hantering, transport och eventuell lagring sker på 

ett hygieniskt säkert sätt. Undersökningen av SVA och RVF (RVF, 2001) visade att de flesta 

anläggningar spolade ur tanken på transportfordonet med högtryckstvätt och hett vatten innan 

man fyllde på med biogödsel. I tanken på fordonen fanns omrörare för att substratet inte 

skulle sedimentera under transporten. Material kan lätt fastna i dessa propellrar och det räcker 

inte med att bara spola med hett vatten för att få bort detta. När biogödseln sedan fylldes på 

fanns risk att den återsmittades i transportbilen. 

Även i den danska studien (Bendixen, 1995) framhölls att det inte bara är själva behandlingen 

utan hela transportkedjan som måste kvalitetssäkras. Här utgör transporterna av det 

obehandlade och det behandlade materialet viktiga steg för att undvika en återinfektion av 

materialet. I Danmark som har förhållandevis många anläggningar, totalt ca 130 stycken för 

gemensam rötning av gödsel, slaktavfall och organiskt avfall från livsmedelsindustri, jordbruk 

och kommuner, rekommenderas användningen av slutna transportbehållare för fast avfall. 

Man rekommenderar också speciell utrustning vid pumpning av de flytande fraktionerna, 

liksom att själva anläggningen ska uppdelas i ”förorenade” och ”rena” zoner. 

Kompostering kan ske antingen i reaktor eller i öppna system. I Naturvårdsverkets allmänna 

råd förordas dock åtminstone täckning, vilket också definieras som ett slutet system. Täckning 

av en kompost kan göras med tidigare komposterat material med hög mognadsgrad eller annat 

organiskt material samt med textil- eller plastmaterial. Täckskiktet minskar exponeringen för 

människor och djur och ger möjlighet till en jämnare temperaturfördelning. En 

temperaturgradient går dock inte att undvika helt och det är viktigt att kontrollera att allt 

material utsätts för de rekommenderade temperaturerna. Genom beräkningar kan antalet 

vändningar som behövs för att (i stort sett) allt material ska exponeras för önskad temperatur 

fastställas. Risken för återväxt av bakterier efter avslutad kompostering omfattar bland annat 

Salmonella och EHEC, enligt vad som beskrivits i föregående avsnitt. I en studie av Sidhu et 

al. (1999) undersöktes potentialen för återväxt i komposterat material (avloppsslam) och både 

E. coli samt flera olika typer (serovarianter) av Salmonella visades ha god tillväxt. Detta var 

dock i steriliserat kompostmaterial där konkurrensen från naturligt förekommande 

mikroorganismer är mindre. 

Hälsorisker relaterade till kompostering tillsammans med en riskanalys för befolkningen i 

närheten av anläggningarna redovisades i en litteratursammanställning av Rylander (2001). 

Det konstaterades att kompostering av organiskt material ger upphov till kraftig tillväxt av 

mikroorganismer, främst värmeresistenta actinomyceter och av svampar (Aspergillus). 

Luftburen exponering ansågs utgöra den största hälsorisken och i komposteringsanläggningar 

har mängder på upp till 10 7 levande mikroorganismer påvisats per m 3 luft. Luftburen 

exponering kan ge upphov till toxisk pneumoni, luftvägsinflammation och allergisk alveolit. 

Risken för infektioner till följd av sjukdomsframkallande mikroorganismer bedömdes dock 

vara mycket liten. 

Både svampar och bakterier avger speciella ämnen, exempelvis endotoxiner (från Gramnegativa 

bakterier), som kan framkalla inflammation och påverka immunförsvaret. Andra 

ämnen har förmåga att framkalla överkänslighet, exempelvis allergi. Svampar kan bilda 

specifika gifter beroende på arten, såkallade mykotoxiner. Vid den tillväxt av 

mikroorganismer som sker under komposteringen avges hundratals olika flyktiga ämnen som 

exempelvis terpener, aldehyder, fettsyror och alkoholer som kan ge hälsopåverkan (Rylander, 

2001). Hälsoeffekter på miljön att ta ställning till vid behandling i kompost- och 

29

ötningsanläggningar omfattar, enligt Rylander, förutom klinisk sjukdom också tillstånd där 

reaktionen hos en individ på en miljöpåverkan påverkar fysiologiska reaktioner eller den 

subjektiva upplevelsen av miljön. 

I en riskvärdering för förhållanden i Storbritannien beräknades risken för BSE hos människor 

som konsumerade råa grönsaker från slamgödslad mark vara acceptabelt låg (Gale och 

Stanfield, 2001). Risken för boskap som betar beräknades vara 7 på 100 000 om så mycket 

som 1 % av hjärna och ryggmärg från slakterier hamnade i det kommunala avloppsvattnet. Ett 

värsta fall-scenario användes i riskvärderingen där ingen avdödning antogs ske under 

slambehandlingen eller i jorden efter spridning. Detta scenario skulle kunna jämföras med att 

otillåtna produkter från slakterier hamnar i en biogasanläggning för annat organiskt avfall. 

I den norska rapporten av Amundsen et al. (2001) efterlystes ytterligare kunskap om 

smittämnen och deras förekomst i matavfall för att kunna värdera smittriskerna relaterade till 

organiskt avfall. Risken att smitta genom importerade matvaror kan spridas till djur och 

människor via matavfall behöver kartläggas bättre. I rapporten efterfrågades också en 

metodutveckling för analys av parasitägg och bättre kännedom om förekomst och 

behandlingens påverkan på mykotoxiner och svamp. 

För några år sedan genomfördes en analys av olika sanitetssystem på åtta givna fallstudier i 

fyra svenska kommuner (Albihn och Stenström, 1998). Studien omfattar en biogasreaktor, 

vilken redogörs för i det följande. 

8.1 Uppskattningar av risker i Laholms biogasreaktor 

Som systemmodell för biogasanläggningar studerades anläggningen i Laholm. Gödsel 

utgjorde 75 % av ingående material och kom från 16 olika nöt- och svinbesättningar. Övrigt 

material bestod av mag- och tarminnehåll från slakt, animaliskt lågriskavfall (enligt tidigare 

kategorisering av animaliskt avfall) från kycklingslakt, hushållsavfall från kökskvarnar samt 

slam från slamavskiljare för svart- och gråvatten, matavfall från storkök, annat biologiskt 

industriavfall såsom potatisavfall, fett och fiskavfall. 

Den teoretiska hygieniseringen i Laholms biogasreaktor, 70ºC i 1 timme, ansågs tillräcklig för 

att avdöda de flesta patogena mikroorganismer eller reducera dessa till en acceptabel nivå 

(Bendixen, 1995). Mikrobiologisk provtagning vid tre tillfällen under 1997 gav negativa 

resultat av Yersinia, Listeria, Campylobacter, Salmonella och EHEC både i förtank och i 

slutlagringstank. Dock visade indikatororganismerna clostridier, koliforma bakterier 

(totalantalet respektive termotoleranta koliformer) och enterokocker på en sämre reduktion än 

beräknat. Detta kan bero på att delar av materialet snabbare passerade hygieniseringsenheten 

som drevs kontinuerligt (ej satsvis), vilket resulterade i kortare uppehållstid än 1 timme. 

För biogasanläggningen i Laholm bedömdes risken för smittspridning generellt sett som liten. 

Att bilen som hämtade produkterna från biogasanläggningarna inte var rengjord efter att ha 

transporterat in färskt flytgödsel identifierades dock som ett problem. En risk för inympning 

av mikroorganismer till den hygieniserade produkten kan då leda till en tillväxt av bakterier. 

Risken för indirekt spridning från anläggningen bedömdes som måttlig, främst till djur efter 

spridning av rötrest på bete och vall. Genom att enligt rekommendationerna avstå från 

spridning på vall och känsliga fodergrödor bedömdes den indirekta smittspridningsrisken som 

liten. (Inom certifieringen [SPCR 120] finns idag strikta regler för fordonstvätt och 

hygienisering.) 

30

En beräkning av risken för smittspridning till människor och djur exemplifierades för 

anläggningen (Albihn och Stenström, 1998). Med utgångspunkt i bakgrundsdata, som i vissa 

fall var osäkra och varierande, beräknades risken för infektionsspridning till djur och 

människa för olika patogener. Resultaten presenterades främst som ett diskussionsunderlag 

eftersom värsta-fall scenarier användes i stor utsträckning. En relativt hög risk för 

smittspridning av Salmonella beräknades för ett verkligt exempel då kvigor rymde ut på vall 

endast tre dagar efter spridning av rötrest, givet att ingående gödsel kom från nötbesättning 

där 50 % av djuren var infekterade. Bland de övriga förutsättningarna kan nämnas utgående 

halter av Salmonella på 10 5 st/kg rötrest och ett intag av kg rötrestblandad jord. Genom 

spridning till ensilage och hö beräknades på motsvarande sätt smittrisken vara hög. 

Beräkningar gjordes även för Listeria och EHEC. För Listeria antogs utsöndring från svin i 

samma halter som för människor (10 4 st/g) och 10 % av svinen antogs utsöndra bakterien. 

Genom gödselinförsel till biogasanläggningen och en beräknad tillväxt i rötrest till 10 7 st/kg 

beräknades medelkoncentrationen i ensilage till 10 5 st/kg, vilket med infektionsdosen 10 3 st 

teoretiskt skulle kunna smitta och infektera alla får. Risken för spridning av EHEC till kvigor 

beräknades till mycket låg, medan däremot skulle en mycket hög infektionsrisk uppstå om 

bakterien tillväxte i rötresten. 

Risker för infektion av parasiterna Cryptosporidium, Ascaris och Taenia samt för parvovirus, 

svinpestvirus (CSF) och Hepatit A beräknades enligt samma procedur. För exemplet 

Cryptosporidium beräknades en utsöndring av 10 10 st/kg från hälften av kalvarna i en 

besättning. Bland övriga antaganden kan nämnas utgående halter på 10 5 st/kg rötrest, 

inberäknat 90 % reduktion i anläggningen. Härigenom skulle risken för infektion vara stor 

och teoretiskt sett skulle alla djur som exponerades kunna infekteras. 

Riskerna med Hepatit A som kunde tänkas komma till biogasanläggningen via 

svartvattenslammet beräknades för människa med scenariot att rötrester spreds till rotfrukter. 

Slam från en invånare infekterad med Hepatit A antogs hamna i biogasanläggningen och där 

spädas till koncentrationen 4x10 2 st/kg. Efter reduktion med 2 log-enheter under behandling 

skulle 4 viruspartiklar/kg i det översta jordlagret ge en halt av 1 partikel/kg jord efter 8 

veckor. Räknar man då med att 1 ml av förorenad jord medföljer konsumtion av en morot 

skulle det behövas intag av ca 1 000 sådana morötter för att en människa skulle bli sjuk, 

antaget att viruspartiklarna var jämnt spridda i jorden. 

9. Riskhantering genom lagstiftning och certifiering 

För att hantera de eventuella riskerna med kompost och biogödsel finns olika regelverk och 

frivilliga överenskommelser som kan tillämpas. Dessa omfattar inte bara smittspridning utan 

även exempelvis kemiska substanser, bland annat förekomsten av olika metaller. Den 

lagstiftning som kan tillämpas är antingen europeisk eller nationell och förutom lagligt 

bindande regler kan frivilliga överenskommelser ha stor betydelse för att begränsa riskerna 

relaterade till organiskt avfall. I Sverige har utarbetade certifieringsregler för kompost 

respektive biogödsel tagit ett helhetsgrepp på produktkedjan. Certifieringsreglerna som 

administreras av Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP) lutar sig i sin tur delvis mot 

gällande lagstiftning. 

Regelverk kan byggas upp på olika sätt. Direkt kvantitativa krav på kvalitet kan ställas på 

ingående råvaror och på slutprodukten. Det är också möjligt att ställa krav på vad en 

31

ehandlingsprocess ska åstadkomma. Ytterligare möjligheter att begränsa riskerna kan göras 

genom krav på hantering och användning genom regler för insamling, transport, mottagning 

och slutanvändning. Genom krav på leverantörerna och dokumentation samt 

innehållsförteckning ökar kontrollen. SP har i sitt certifieringsarbete inkluderat samtliga av 

dessa aspekter. Därutöver finns speciella regler för vissa ingående material. EG-förordningen 

(1774/2002) ger exempelvis exakta regler för hur olika animaliska biprodukter ska behandlas. 

De olika avfallskategorierna klassas enligt Avfallsförordningen (2001:1036) vilket nämns i 

Naturvårdverkets allmänna råd samt handbok för organiskt avfall (se nedan). Anläggningarna 

godkänns i enlighet med EG-förordningen, eller i enlighet med nationell lagstiftning 

(Miljöbalken). 

I Naturvårdsverkets arbete med nya slamföreskrifter gjordes en genomgång av möjliga 

komponenter i ett regelverk (NV, 2003). Svårigheterna med olika typer av krav gäller i stor 

utsträckning också kompost och biogödsel. Nordiska ministerrådet har arbetat för ett nordiskt 

kvalitetssystem och synpunkter på sanitära aspekter från nordiska experter finns rapporterade 

(NMR, 2000). 

9.1 Bedömningsparametrar 

Den hygieniska risken med en organisk avfallsprodukt styrs av patogenförekomsten i 

materialet. Som beskrivits i denna rapport finns ett stort antal patogener som kan förekomma i 

ingående material. Behandlingen syftar till att reducera dessa patogener till lägsta möjliga 

nivå. Analyser av patogener är dock ofta dyra och omständliga och det är inte möjligt att 

analysera för alla dessa möjliga patogener, särskilt eftersom halterna även i ingående material 

ofta är låga. Därför kan istället indikatororganismer användas för kontroll av behandlingens 

effektivitet och slutproduktens kvalitet. Det är dock väsentligt att kunskapsunderlaget för den 

direkta patogenreduktionen utvidgas. 

En del av problematiken med indikatororganismer har beskrivits i avsnittet Biologisk 

behandling och hygienisering. Mycket av tidigare arbeten med utvärdering av anläggningar 

har också kretsat kring vilka organismer som kan vara lämpliga för att bedöma behandlingens 

effektivitet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte finns någon ideal indikator 

som ger ett säkert svar på i vilken utsträckning behandlingen reducerat patogener och deras 

förekomst i slutprodukten. 

Som ett resultat av detta definieras processbetingelser utifrån kombinationer av tid och 

temperatur, vilket blir vägledande i lagstiftningen (se nedan). Enskilda indikatorer eller en 

kombination av kvalitetsparametrar tillämpas därutöver som kompletterande kontroll att 

processen fungerat. Analys av Salmonella används som indikation på hygieniseringen i NFS 

2003:15 och inom certifieringen i SPCR 120. Den har även föreslagits som kvalitetsparameter 

för avloppsslam (NV, 2002). Salmonella har fått mycket uppmärksamhet troligen på grund av 

dess betydelse för djurhälsan (som är kopplad till humanhälsan) och eftersom den har visat sig 

förekomma i behandlingsanläggningar (RVF, 2001; SVA, 2004e). Bakterier som Salmonella 

och E. coli kan även användas som indikation på att hanteringen skett tillfredsställande och 

utan risk för återväxt. Sidhu et al. (1999) föreslog Salmonella typhimurium som en indikator 

på återväxt i kompost eftersom den hade högst tillväxthastighet i komposterat avloppsslam, 

även om E. coli och några andra typer av Salmonella också tillväxte relativt snabbt i 

materialet. 

I norska regler för avloppsslam och i regler för annat organiskt avfall ingår förutom 

Salmonella och termotoleranta koliformer även parasitägg. Exempelvis hör Ascaris som 

32

tidigare nämnts till de tåligaste organismerna. Dessa typer av infektioner är dock ovanliga i 

Norden och frånvaro i ett behandlat material säger inte så mycket om behandlingens 

effektivitet. I Norge har man även haft problemet att endast något enstaka laboratorium kan 

utföra analyserna, vilket också är något som bör beaktas vid val av kontrollparametrar. 

Provtagning är ett kritiskt steg i utvärderingen och det ses som mycket värdefullt att SP 

fastställt en allmän provtagningsmetod för kompost. Likaså är fastställda och gemensamma 

analysmetoder en förutsättning för att adekvata jämförelser ska kunna göras. Det sker dock en 

ständig utveckling av metoder och uppdatering bör ske vid behov. 

9.2 EG-förordningen om Animaliska biprodukter och Jordbruksverkets 

föreskrifter 

EG-förordningen rörande animaliska biprodukter (EG nr 1774/2002) som gäller från 1 maj 

2003 är omfattande och detaljrik. Nedan görs ett försök att kort sammanfatta några av de 

tillämpliga delarna för komposterings- och rötningsanläggningarna som rör smittskydd. RVF 

har även gjort ett utdrag ur förordningen där de mest väsentliga paragraferna för detta område 

ingår (Hellström, pers. meddelande). Jordbruksverket är den myndighet i Sverige som 

hanterar denna typ av lagstiftning och utöver EG-förordningen finns en mängd regler, 

exempelvis för bekämpning av zoonoser, som kan påverka hanteringen av animaliska 

biprodukter. Myndigheten vidtar olika åtgärder beroende på vilken sjukdom som en 

besättning har drabbats av och en korrekt hantering av gödseln ingår även om den inte alltid 

omnämns specifikt (Liljenström, pers. meddelande). 

De animaliska biprodukterna delas in i tre kategorier där kategori 1-material är det som 

innebär störst hygienisk risk. Kategori 1 innehåller bl.a. djur som är eller misstänks vara 

infekterade med TSE (transmissibel spongiform encefalopati, varav BSE är ett exempel). 

Kategori 2-material innehåller bl.a. gödsel (benämns naturgödsel) och mag- och tarminnehåll. 

I kategori 3 ingår matavfall undantaget sådant som härrör från transportmedel i internationell 

trafik. Denna kategori innehåller också delar från slaktade djur som är tjänliga som livsmedel, 

men av kommersiella skäl inte är avsedda som livsmedel. Avfallskategorierna beskrivs i 

Artikel 4-6. 

Det är Jordbruksverket som godkänner anläggningarna enligt de särskilda kraven för 

godkännande av biogas- och komposteringsanläggningar som anges i bilaga VI i 

förordningen. De animaliska biprodukter som får omvandlas i en biogasanläggning eller 

komposteringsanläggning är a) Kategori 2-material som har bearbetats med metod 1 (Bilaga 

V, 3 kap. §2; 133°C under 20 minuter vid 3 bars tryck), b) Naturgödsel och mag- och 

tarminnehåll och c) Kategori 3-material. För biogasanläggningarna anges att de ska ha en 

enhet för pastörisering/desinfektion med temperaturregistrering, undantaget om 

anläggningarna endast omvandlar animaliska biprodukter som bearbetats med metod 1. 

Komposteringsanläggningarna ska ha en sluten komposteringsreaktor där temperaturen 

kontinuerligt registreras. Kravet på behandling är att allt material ska uppnå 70°C under 60 

minuter (och partikelstorleken får högst vara 12 mm). Undantaget är de anläggningar som 

enbart behandlar matavfall (från kök, ej från butiker och industrier). Andra bearbetningskrav 

kan då tillåtas under förutsättning att de garanterar en likvärdig effekt när det gäller reduktion 

av patogener och det är upp till nationella myndigheter att fastställa kraven. 

Vidare anges att det måste finnas lämplig utrustning och ändamålsenliga lokaler för rengöring 

och desinfektion av de fordon och behållare i vilka obehandlade animaliska biprodukter 

transporteras. Ett noggrant beskrivet program ska finnas för förebyggande åtgärder mot fåglar, 

33

gnagare, insekter och andra skadegörare. Rötrest ska hanteras och lagras på anläggningen på 

ett sådant sätt att återkontaminering förhindras. Krav på kontroll av Salmonella (inga fynd i 

25 g) och Enterobacteriaceae (

exempelvis slakteriavfall. I handboken hänvisas då istället till EG-förordningen och 

föreskrifter från Jordbruksverket. 

Smittskyddet regleras direkt genom att specificerade behandlingar av avfallet krävs. Dessa 

inkluderar termofil rötning, våtkompostering, sluten kompostering samt öppen kompostering 

med angivande av tid och temperatur kombinationer. Lägsta behandlingstemperatur anges till 

55°C och en uppehållstid på minst sex timmar krävs (med krav på ytterligare behandling). 

Detta kan ske som en del i processen, eller som ett separat hygieniseringssteg. Det står även 

att andra metoder bör godtas under förutsättning att likvärdig patogenavdödning kan uppnås. 

Detta anges troligen för att teknikutveckling inte ska hindras. Det är exempelvis möjligt att 

mesofil rötning kan användas som en stabiliseringsprocess om ett mer effektivt 

hygieniseringssteg tillämpas. En bedömning av andra processer behöver antagligen göras med 

tanke på de begränsningar som fortfarande finns för patogenanalyser i den här typen av 

processer och material. Den öppna komposteringen anses ge en mindre säker hygienisering 

och kategoriseras till en lägre klass (klass B), dock utan att några ytterligare restriktioner ges 

för denna klass. De angivna kombinationerna av tid och temperatur tar även i viss mån hänsyn 

till stabiliseringsprocessen (tabell 6). 

Tabell 6. Kombinationer av temperatur och tid vid öppen alternativt sluten kompostering 

enligt Naturvårdsverkets allmänna råd för lagring, rötning och kompostering av avfall (NFS 

2003:15) 

Temperatur (minimum)°C Tid (minimum) 

55 7 dygn 

60 5 dygn 

65 3 dygn 

70 1 dygn 

Frånvaro av Salmonella i 25 g av materialet (våtvikt) anges som en indikator för avdödning av 

smittämnen, men i handboken konstateras också att ”Efter hand bör än mer lämpliga 

indikatororganismer utvecklas och tillämpas”. För provtagning och analys hänvisar råden till 

SPCR 120 (se nedan). 

Indirekt påverkas smittskyddsaspekter även genom andra delar i rådet. I kapitel 1 anges 500 m 

som minsta avstånd till bebyggelse vilket ger en säkerhet avseende lukt, kemiska ämnen och 

eventuella sporer och andra smittämnen som teoretiskt kan spridas via luften. I kapitel 2 ges 

tidsbegränsningar för lagring, i huvudsak för att begränsa emissionerna, men också för att 

minska förekomsten av skadedjur vilket är positivt ur smittskyddshänseende. Riktlinjerna för 

processerna i kapitel 3 där inneslutning förordas (så att insamling av bildad gas och vätska är 

möjlig) bidrar till att minska tillgängligheten för skadedjur. Någon form av inneslutning ökar 

även förutsättningarna för att uppnå en effektiv hygienisering genom att 

temperaturfördelningen blir jämnare. I kapitel 4 rekommenderas uppsamling av lakvatten, 

vilket är lämpligt eftersom det kan innehålla patogener. Det står också att smittskyddsaspekter 

bör beaktas om lakvattnet återförs till processen. 

9.4 SPs certifieringsregler 

Certifiering innebär bestyrkande från en oberoende tredjepart att en produkt uppfyller krav 

ställda i standard eller annan form av specifikation (SP, 2004). Frivillig certifiering finns för 

rötrest, som numera benämns biogödsel, och kompost, men har ej tillämpats för kompost 

35

ännu. Certifieringen administreras av Sveriges provnings och forskningsinstitut (SP) som 

bedriver certifiering av produkter i enlighet med svensk och europeisk standard (SS-EN 

45011). Kraven ställs i speciella certifieringsregler (SPCR), för biogödsel SPCR 120 och för 

kompost SPCR 152. Dessa regler är för närvarande under omarbetning och kan komma att 

skilja sig i mindre omfattning från vad som beskrivs nedan. 

RVF:s certifieringsarbete, som ligger till grund för nuvarande regler, har tidigare presenterats 

i tre projektrapporter: en förstudie (AFR-Rapport 197), ett förslag på kvalitetssäkrings- och 

certifieringssystem (AFR-Rapport 216) samt en sjösättningsrapport för motsvarande (AFR- 

Rapport 257/RVF Utveckling, Rapport 99:2). Del A i denna rapport (AFR 257) beskriver 

själva sjösättningen, dess förutsättningar och nödvändiga komponenter. Del B omfattar 

kriteriedokument för certifierad återvinning av kompost och rötrest. Nämnda 

certifieringsarbete har utvecklats, och systemkrav ställda på slutprodukten från biologiska 

behandlingsanläggningar omfattar idag utöver smittskydd bland annat metaller och synliga 

föroreningar. 

Kraven för biogödsel och kompost är i många avseenden lika. Vilka krav som ställs på 

slutprodukten beror på anläggningskategori (A, B eller C), dvs. på vilken typ av material som 

behandlas i anläggningen och på vilket sätt produkten ska användas (enligt nivå 1 eller 2). 

Kraven för smittskydd består i kvalifikationskontroll, löpande driftkontroll och 

slutproduktkontroll, där samtliga kontroller krävs för anläggningskategori A där produkten 

används enligt nivå 1. För anläggningskategori C med användning av produkten enligt nivå 2 

krävs däremot endast löpande driftkontroll. Kategori A anläggningar får behandla animaliska 

biprodukter kategori 2-material och/eller kategori 3-material, medan detta ej är tillåtet i B 

eller C anläggningar. För användning av produkterna (nivå 1 och 2) hänvisar SP till 

Jordbruksverkets regler för stallgödsel. Om animaliska biprodukter ingår får produkterna ej 

användas på betesmark enligt EG-förordningen. För nivå 2 anges att produkterna i första hand 

bör användas på arealer med stråsäd eller tekniska grödor, annan användning kan accepteras 

efter samråd med berörda intressenter. Kompost rekommenderas dock även direkt till 

hemträdgårdar, park- och grönytor samt skogsbruk. För detaljer i uppdelningen och exakta 

formuleringar hänvisas till SPCR 120 respektive SPCR 152. 

Hur ofta dessa kontroller ska utföras beror i sin tur på anläggningens storlek, dvs. hur stor 

mängd material som anläggningen mottar per år. En del innefattar egenkontroll och övrigt den 

opartiska kontrollen. Kvalifikationskontrollerna innefattar bl.a. en hygieniseringskontroll som 

består av en mikrobiologisk undersökning respektive en teknisk besiktning av anläggningen. 

TIllhör anläggningarna kategori A krävs ett godkännande av Jordbruksverket. 

De löpande driftkontrollerna består i att processerna ska drivas enligt angivna parametrar (och 

dokumenteras). För biogasanläggningar kategori A gäller de processparametrar som anges i 

EG-förordningen (70°C, 60 minuter). I B och C anläggningar ska avfallet behandlas vid 55°C 

under minst 6 timmar, med totalomblandade förhållanden, jämn temperaturfördelning och en 

hydraulisk uppehållstid på minst 7 dygn. För kompostering kan nationella regler tillämpas 

även för anläggningar som hanterar kategori 2-material (kategori A anläggningar) om 

råvarorna endast innehåller vissa specificerade animaliska biprodukter (Bilaga 1a i SPCR 

152). SP hänvisar för anläggningskategori A till Naturvårdsverkets allmänna råd, 

säkerhetssklass A, där alternativen är sluten kompostering eller våtkompostering vid minst 

55°C. För anläggningskategori B och C hänvisas till samma råd, säkerhetsklass B, som 

innebär öppen kompostering vid samma tid-och temperaturkombinationer (tabell 6) som 

gäller för sluten kompostering i kategori A/säkerhetsklass A. 

36

Slutproduktkontrollen består för både biogödsel och kompost i att prov från slutprodukt, som 

tagits under lagring på behandlingsanläggningen eller vid den tidpunkt då lagringen i dessa 

anläggningar upphör, ska uppfylla krav avseende Salmonella och Enterobacteriaceae. Fem 

prover analyseras och inga Salmonella får påvisas i proverna om vardera 25 gram. För 

Enterobacteriaceae godtas slutprodukten om antalet bakterier är under 10 cfu/g, med 

undantag för två av proverna som vardera får innehålla upp till 300 cfu/g Kontroll på 

slutprodukten enligt ovan görs enligt aktuella certifieringsregler endast för 

anläggningskategori A, vilket överensstämmer med EG-förordningen. För 

komposteringsanläggningar kategori B och C ska dock förekomsten av grobara frön och 

växtdelar kontrolleras. 

I certifieringsreglerna ingår även åtgärder för att förhindra återinfektion, provtagningsmetoder 

och analysmetoder samt krav på innehållsdeklaration och annan dokumentation. 

9.5 Norska regelverk 

En sammanställning av de norska regelverk som finns för organiskt avfall gjordes av 

Amundsen et al. (2001). Liksom EG-direktivet för animaliska biprodukter syftar en del av 

lagstiftningen till att undvika spridningen av BSE (prioner). Det animaliska avfallet är indelat 

i hög- respektive lågriskavfall och ska behandlas vid höga temperaturer. Det finns också 

definierade krav på dokumentation av transporter. Matrester från eget privathushåll får heller 

inte ges till klövdjur utan att det har steriliserats. 

Amundsen et al. (2001) anger att stickprov för analys av Salmonella, Enterobacteriaceae och 

Clostridium perfringens ska tas i behandlingsanläggningar, förutom i förbrännings- och 

komposteringsanläggningar. För ”avfallsbaserade” produkter anges kvalitetskraven frånvaro 

av salmonellabakterier och parasitägg och halter av termotoleranta koliformer

10. Diskussion 

Smittrisken vid användning av respektive avfallsfraktion kan enligt Ilsöe (1993) hanteras på 

två sätt. Antingen genomgår avfallet en behandling med total hygienisering före avsättning 

eller så läggs restriktioner på hantering och avsättningen av slutprodukten utifrån förväntat 

patogeninnehåll i ingående avfallsfraktioner. I dag tillämpas båda alternativen för att 

minimera smittriskerna med kompost och biogödsel. Även om det inte är uppenbart kan i stort 

sett samtliga ingående fraktioner till biologiska behandlingsanläggningar innehålla patogener 

från människa eller djur som kan spridas vidare i miljön. En rad undersökningar på 

patogenförekomst i organiskt avfall har gjorts med varierande resultat, vilket är naturligt då 

råmaterialet har en heterogen sammansättning och är förorenat i olika grad. Haltbestämningar 

av indikatororganismer har också gjorts men som beskrivits ovan är det svårt att genom dessa 

analyser uppskatta faktiska halter av olika patogener och därigenom göra en riskbedömning. 

Kontroll av Salmonella och Enterobacteriaceae är de parametrar som valts för bedömning av 

slutproduktens kvalitet i gällande lagstiftning och certifiering. Dessa parametrar avspeglar inte 

avdödning av virus eller parasiter. Enterokocker (fekala streptokocker) är enligt flera 

undersökningar mer resistenta och gruppen är eventuellt en mer tillförlitlig representant för 

bakterierna. Ur ett riskperspektiv är dessa kontrollparametrar inte de bästa alternativen för en 

bedömning och skulle behöva kompletteras med indikatorer från andra organismgrupper. 

Liknande svårigheter ligger i bedömning av behandlingens effektivitet. Dels är det praktiskt 

svårt att utsätta patogener för förhållanden motsvarande en faktisk behandling, dels svarar 

indikatororganismernas haltförändringar inte alltid mot patogenernas. Genom utvärdering av 

gjorda undersökningar och kvalitativa bedömningar har dock en rad rekommendationer som 

inkluderar hela hanteringskedjan fastställts. Tyngdpunkten ligger på processparametrarna där 

vissa temperaturer och uppehållstider ska uppnås. Både komposteringen och rötningen ska 

ske vid termofila temperaturer (alternativt innehålla ett separat hygieniseringssteg) där man 

vet att avdödningen av de flesta patogener är god. Undantaget är prioner, sporbildande 

bakterier och eventuellt vissa värmetåliga virus. De enteriska virus som utsöndras av och kan 

infektera människor avdödas dock vid dessa temperaturer. Material som kan innehålla prioner 

(katergori 1-material i EG-förordningen för animaliska biprodukter) måste dock behandlas på 

annat sätt varför de inte ska utgöra ett problem. De sporbildande bakterierna orsakar oftast 

sjukdom genom bildning av toxiner vilket betyder att de först måste växa till i ett livsmedel, 

och direkt smitta via kompost eller biogödsel är därför inte aktuell (se även tabell 4). För djur 

kan riskbilden se annorlunda ut med tanke på bakteriesporer och virus. Riskerna hanteras 

delvis genom restriktioner på användningen av slutprodukterna som begränsar exponeringen 

för djur. 

Efterföljande hantering kan försämra kvaliteten på slutprodukten. För att undvika detta finns 

riktlinjer för hur transportfordon och annan hanteringsutrustning ska skötas. SVA har 

identifierat brister i transportled, vilket i den aktuella undersökningen föranledde 

bedömningen att en fullgod hygienbehandling inte garanterar att acceptabla risker uppnås vid 

hanteringsleden i svenska anläggningar (RVF, 2001). SP har nyligen publicerat en rapport (SP 

Rapport 2005:1) som tar upp svårigheterna med tillräcklig rengöring av transportfordon, där 

en slutsats är att fortsatt utveckling behövs inom området. 

Jordbruksanvändningen utgör hela avsättningen för biogödsel. Rötning sker i slutna system 

och möjlighet till kontroll är bättre än för de öppna system som kan användas för 

kompostering. Användning av färdig kompost varierar enligt diagrammet i figur 1, och 

oavsett användning kan människor och djur exponeras för slutprodukten. Vid användning på 

38

jordbruksmark eller som täckmaterial på deponier är de människor som exponeras 

huvudsakligen yrkesutövare som kan informeras om eventuella risker. Ett större antal 

personer ur allmänheten kan exponeras då komposten används som jordförbättringsmedel, i 

olika jordprodukter eller vid annan extern avsättning. Detta bör tas särskild hänsyn till för 

framtiden med en eventuell ökad mängd organiskt avfall som behandlas och används i olika 

sammanhang. Vilka djur som kan komma i kontakt med slutprodukten varierar med 

omgivningen, men exponeringsrisken kan ej uteslutas. Enligt SPs certifiering rekommenderas 

att en produkt som är mindre kontrollerad helst ska användas till stråsäd och tekniska grödor. 

Detta minimerar exponeringen för privatpersoner, både vid hantering av gödselprodukt och 

via gröda. För viss annan användning av kompost och biogödsel rekommenderas samråd, 

vilket är ett bra sätt att få alla berörda medvetna om riskerna. Kompost rekommenderas dock 

även direkt för odling av exempelvis grönsaker både i plantskolor och i trädgårdar där 

exponeringen kan vara större och fler personer berörs. Det är därför viktigt att informationen 

om produktens ursprung och eventuella risker är rättvisande. Att betesmark ej är tillåten om 

animaliska biprodukter ingår i ursprungsmaterialet begränsar framförallt risken för spridning 

av zootier. 

Hygieniserande behandlingar avser att reducera eventuellt förekommande patogener i 

materialet till i det närmaste obefintliga nivåer eller till nivåer där de inte utgör en förhöjd 

risk, dvs. där användningen av produkterna inte medför en ökad förekomst av sjukdomsfall. 

Naturligtvis kan något i processen gå fel och det är också möjligt att det inte upptäcks genom 

de kontroller som rekommenderas. Att patogener kan hamna i miljön via kompost och 

biogödsel kan alltså inte uteslutas, även om sannolikheten för förekomst av höga halter 

generellt bedöms som låg. Relativa jämförelser rättfärdigar inte nödvändigtvis ett förfarande 

men kan ändå vara av intresse för att sätta riskerna i ett sammanhang. Avloppsslam och 

djurgödsel (som enskild fraktion) kan innehålla högre halter av patogener än organiskt avfall 

som behandlas i komposterings- och biogasanläggningar. För avloppsslam rekommenderas 

kompostering och rötning vid liknande temperaturer (samt andra behandlingar) i förslag till 

ny förordning (NV, 2002), men i dagsläget finns inga definierade behandlingskrav. 

Djurgödsel som sprids på åkermark och naturligt förekommande djurfekalier kan tillföra 

patogener till miljöer liknande de där kompost och biogödsel används i högre utsträckning. En 

skillnad är dock att gödsel ofta används på den egna gården eller på närliggande mark medan 

centralt behandlade avfallsprodukter får en större geografisk spridning. Ett större kretslopp 

kan anses innebära större risker eftersom en vidare spridning av patogener kan ske. 

Smittspridningsrisken via vektorer (exempelvis fåglar) går dock inte att undvika ens i det 

lokala kretsloppet. Ett alternativ för att ytterligare öka säkerheten med komposterat och rötat 

material skulle vara att totalt eliminera mikroorganismer genom sterilisering. Detta är dock 

inte ekonomiskt försvarbart och orealistiskt ur både ett riskperspektiv och ett praktiskt 

perspektiv, vilket också har konstaterats tidigare (Johansson et al., 1997). 

Innehållet av patogener i ursprungsmaterialet som ska behandlas kan variera i stor 

utsträckning. Det finns även möjlighet att en behandling ger varierande resultat avseende 

patogenreduktion beroende på olika faktorer såsom materialets beskaffenhet eller risk för att 

otillräckligt behandlat material passerar genom processen. Överlevnaden av patogener i 

miljön, i jorden och på markytan i detta fall, varierar dock i större utsträckning. 

Exponeringsvägarna kan kartläggas men är komplexa och kan bara i viss mån begränsas med 

hjälp av exempelvis användningsrestriktioner för kompost och biogödsel. Det ses därför som 

rimligt att tyngdpunkten ligger på behandlingssteget och att man genom en hygienisering 

samt riktig hantering i tidigare och efterföljande led minimerar risken för att patogener 

överhuvudtaget hamnar i miljön vid användning av slutprodukterna. En kontroll av 

39

ehandlingsprocessen och hanteringen behövs och vid sidan av välordnad dokumentation 

vore det önskvärt med fortsatt utveckling av bedömningsparametrar för kompost och 

biogödsel. 

Även om det är många steg i hanteringen av organiska slutprodukter som ska fungera för att 

undvika smittrisker, krävs också en kedja av oönskade händelser för att ett sjukdomsutbrott 

ska ske. Det är dosen av en patogen som avgör om en person (eller ett djur) blir infekterad. 

För att uppskatta eller beräkna dosen krävs information om ingående material, behandlingen 

etc. Riskvärderingar kan göras enligt exemplet Laholms biogasanläggning. Då många faktorer 

fortfarande är okända är det dock svårt att få en fullständig bild av riskerna och framförallt att 

göra mer exakta beräkningar. Exemplet som ges för Laholm är i flera avseenden en värsta-fall 

uppskattning av riskerna för några olika patogener. Istället för att använda punktskattningar 

kan mer avancerade riskberäkningar göras genom att använda fördelningsfunktioner för t.ex. 

förekomst och reduktion av patogener, vilket vore värdefullt för ett antal scenarier för 

användning av kompost och biogödsel. Nästa steg kan vara att diskutera vilken risk som är 

acceptabel. Detta kan anses vara en fråga av politisk karaktär och som därför angår flera andra 

grupper i samhället, inte enbart smittskyddsexpertis och verksamhetsutövare. 

11. Referenser 

Albihn, A. & Stenström, T.A. (1998) Systemanalys VA - Hygienstudie. VA-FORSK rapport 

1998:16, VAV AB, Stockholm. 

Amundsen, C., Paulsrud, B., Nedland, K., Högåsen, H., Gjerde, B. & Mohn, H. (2001) 

Miljögifter og smittestoffer i organisk avfall. Status og veien videre, 149 sidor. Jordforsk, 

Senter for jordfaglig miljöforskning, Ås, Norge. 

Angelidaki, I. & Ellegaard, L. (2003) Codigestion of manure and organic wastes in 

centralized biogas plants: status and future trends. Appl Biochem Biotechnol, 109, 95-105. 

Arnbjerg-Nielsen, K., Hansen, N.J., Hansen, L., Kjølholt, J., Stuer-Lauridsen, F., Hasling, 

A.B., Stenström, T.A., Schönning, C., Westrell, T., Carlsen, A. & Halling-Sørensen, B. (i 

tryck) Risikovurdering af anvendelse af helt eller delvist opsamlet komposteret human fæces i 

private havebrug. Miljøstyrelsen, Danmark. 

Avfallsstatistikk (2004) Hushaldsavfall utsortert til gjenvinning, etter materiale og fylke. 

1992-2003. Statistisk sentralbyrå, Norge. 

Beaver, P.C. (1975) Biology of soil-transmitted helminths: the massive infection. Health Lab 

Sci, 12, 116-125. 

Bendixen, H.J. (1995) Smitstofreduktion i biomasse. Bind 1: Hoved-rapport, 115 sidor. 

Landbrugs- og fiskeriministeriet, Veterinaerdirektoratet, Frederiksberg. 

Besnard, V., Federighi, M., Declerq, E., Jugiau, F. & Cappelier, J.M. (2002) Environmental 

and physico-chemical factors induce VBNC state in Listeria monocytogenes. Vet Res, 33, 

359-370. 

40

Blewett, D.A. (1988.) Quantitative techniques in Cryptosporidium research. In: 

Cryptosporidiosis. Proceedings of the First International Workshop Edinburgh, September 7- 

8, 1988, pp. 85-96. (Angus, K.W. & Blewett, D.A. red.). 

Bohnel, H. & Lube, K. (2000) Clostridium botulinum and bio-compost. A contribution to the 

analysis of potential health hazards caused by bio-waste recycling. J Vet Med B Infect Dis Vet 

Public Health, 47, 785-795. 

Brauniger, S., Peters, J., Borchers, U. & Kao, M. (2000) Further studies on thermal resistance 

of bovine parvovirus against moist and dry heat. Int J Hyg Environ Health, 203, 71-75. 

Bugg, R.J., Robertson, I.D., Elliot, A.D. & Thompson, R.C. (1999) Gastrointestinal parasites 

of urban dogs in Perth, Western Australia. Vet J, 157, 295-301. 

Carlson, J. & Vågsholm, I. (2001) EHEC-infektion I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson, 

S.B. red.), sidorna 72-78. Studentlitteratur, Lund. 

Chasseignaux, E., Gerault, P., Toquin, M.T., Salvat, G., Colin, P. & Ermel, G. (2002) 

Ecology of Listeria monocytogenes in the environment of raw poultry meat and raw pork 

meat processing plants. FEMS Microbiol Lett, 210, 271-275. 

Deng, M.Y. & Cliver, D.O. (1992) Inactivation of poliovirus type 1 in mixed human and 

swine wastes and by bacteria from swine manure. Appl Environ Microbiol, 58, 2016-2021. 

Deng, M.Y. & Cliver, D.O. (1995) Persistence of inoculated hepatitis A virus in mixed human 

and animal wastes. Appl Environ Microbiol, 61, 87-91. 

Deportes, I., Benoit-Guyod, J.L., Zmirou, D. & Bouvier, M.C. (1998) Microbial disinfection 

capacity of municipal solid waste (MSW) composting. J Appl Microbiol, 85, 238-246. 

Duffy, G. & Moriarty, E.M. (2003) Cryptosporidium and its potential as a food-borne 

pathogen. Anim Health Res Rev, 4, 95-107. 

Dumontet, S., Dinel, H. & Baloda, S.B. (1999) Pathogen reduction in sewage sludge by 

composting and other biological treatments: a review. Biological Agriculture and 

Horticulture, 16, 409-430. 

Enemark, H.L. (2002) Cryptosporidium. Studies of molecular characteristics and 

pathogenicity Ph.D. thesis, Samfundslitteratur Grafik, Frederiksberg, 170 sidor. Danish 

Veterinary Institute, Copenhagen. 

EPA (1999) Environmental regulations and technology - Control of pathogens and vector 

attraction in sewage sludge. EPA/625/R-92-013. U. S. Environmental Protection Agency, 

Cincinnati, Ohio, USA. 

Epe, C., Coati, N. & Schnieder, T. (2004) Results of parasitological examinations of faecal 

samples from horses, ruminants, pigs, dogs, cats, hedgehogs and rabbits between 1998 and 

2002. Dtsch Tierarztl Wochenschr, 111, 243-247. 

41

EpiNorth (2005) EpiNorth. A Co-operation Project for Communicable Disease Control in 

Northern Europe. http://www.epinorth.org. 

Fayer, R., Morgan, U. & Upton, S.J. (2000) Epidemiology of Cryptosporidium: transmission, 

detection and identification. Int J Parasitol, 30, 1305-1322. 

Feachem, R., Bradley, D., Garelick, H. & Mara, D. (1983) Health aspects of excreta and 

wastewater management - chap 5 Health aspects of excreta and nigth soil systems, John 

Wiley & Sons, The Pitman Press, Bath, Great Britain. 

Gaasenbeek, C.P. & Borgsteede, F.H. (1998) Studies on the survival of Ascaris suum eggs 

under laboratory and simulated field conditions. Vet Parasitol, 75, 227-234. 

Gale, P. (2004) Risks to farm animals from pathogens in composted catering waste containing 

meat. Veterinary Record, 155, 77-82. 

Gale, P. & Stanfield, G. (2001) Towards a quantitative risk assessment for BSE in sewage 

sludge. J Appl Microbiol, 91, 563-569. 

Genchi, C., Di Sacco, B., Gatti, S., Sangalli, G. & Scaglia, M. (1990) Epidemiology of human 

toxocariasis in northern Italy. Parassitologia, 32, 313-319. 

Gerba, C.P., Huber, M.S., Naranjo, J., Rose, J.B. & Bradford, S. (1995) Occurrence of enteric 

pathogens in composted domestic solid waste containing disposable diapers. Waste 

Management and Research, 13, 315-324. 

Gibbs, R.A., Hu, C.J., Ho, G.E. & Unkovich, I. (1997) Regrowth of faecal coliforms and 

salmonellae in stored biosolids and soil amended with biosolids. Water Science and 

Technology, 35, 269-275. 

Haug, R. (1993) The practical handbook of compost engineering, Lewis publishers, Boca 

Raton, Florida. 

Henriksen, S.A. & Krogh, H.V. (1985) Bovine cryptosporidiosis in Denmark. 1. Prevalence, 

age distribution, and seasonal variation. Nord Vet Med, 37, 34-41. 

Holland, C., O'Connor, P., Taylor, M.R., Hughes, G., Girdwood, R.W. & Smith, H. (1991) 

Families, parks, gardens and toxocariasis. Scand J Infect Dis, 23, 225-231. 

Holmqvist, A., Möller, J, Dahlsgård, A (2004) Thermophilic composting - a hygienisation 

method of source-separated faecal toilet waste. Inlämnad för publicering. 

Hutchison, M.L., Walters, L.D., Avery, S.M., Synge, B.A. & Moore, A. (2004) Levels of 

zoonotic agents in British livestock manures. Lett Appl Microbiol, 39, 207-214. 

Iburg, T., Gasser, R.B. & Henriksen, S.A. (1996) First record of Giardia in cattle in Denmark. 

Acta Vet Scand, 37, 337-341. 

Ilsöe, B. (1993) Smitstofreduktion ved affaldsbehandling Arbejdsrapport fra Miljöstyrelsen, 

Vol. 43, 153 sidor. Köpenhamn. 

42

Inger, M., Norin, E. & Mathisen, B. (1997) Hygienisering av biologiskt avfall, 122 sidor. 

Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. 

Islam, M., Doyle, M.P., Phatak, S.C., Millner, P. & Jiang, X. (2004) Persistence of 

enterohemorrhagic Escherichia coli O157:H7 in soil and on leaf lettuce and parsley grown in 

fields treated with contaminated manure composts or irrigation water. J Food Prot, 67, 1365- 

1370. 

Jenkins, M., Bowman, D., Fogarty, E. & Ghiorse, W. (2002) Cryptosporidium parvum oocyst 

inactivation in three soil types at various temperatures and water potentials. Soil Biology & 

Biochemistry, 34, 1101-1109. 

Jiang, X., Morgan, J. & Doyle, M.P. (2003) Thermal inactivation of Escherichia coli O157:H7 

in cow manure compost. J Food Prot, 66, 1771-1777. 

Johansson, C., Kron, E. & Svensson, S.E. (1997) Compost quality and potential for use 

Literature review and final report. AFR, Naturvårdsverket, Stockholm. 

Kaijser, B. & Berndtson, E. (2001) Campylobacterios I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson, 

S.B. red.), sidorna 67-71. Studentlitteratur, Lund. 

Kearney, T.E., Larkin, M.J. & Levett, P.N. (1993) The effect of slurry storage and anaerobic 

digestion on survival of pathogenic bacteria. J Appl Bacteriol, 74, 86-93. 

Koch, C., Hertwig, S., Lurz, R., Appel, B. & Beutin, L. (2001) Isolation of a lysogenic 

bacteriophage carrying the stx(1(OX3)) gene, which is closely associated with Shiga toxinproducing 

Escherichia coli strains from sheep and humans. J Clin Microbiol, 39, 3992-3998. 

Kudva, I.T., Blanch, K. & Hovde, C.J. (1998) Analysis of Escherichia coli O157:H7 survival 

in ovine or bovine manure and manure slurry. Appl Environ Microbiol, 64, 3166-3174. 

Larsen, H.E., Munch, B. & Schlundt, J. (1994) Use of indicators for monitoring the reduction 

of pathogens in animal waste treated in biogas plants. Zentralbl Hyg Umweltmed, 195, 544- 

555. 

Lawrence, L.M. & Gilmour, A. (1994) Incidence of Listeria spp. and Listeria monocytogenes 

in a poultry processing environment and in poultry products and their rapid confirmation by 

multiplex PCR. Appl Environ Microbiol, 60, 4600-4604. 

Le Chevallier, M.W. (1999) Emerging pathogens - bacteria. Journal of the American Water 

Works Association, 91, 101-109. 

Lewis-Jones, R. & Winkler, M. (1991) Sludge parasites and other pathogens, Ellis Horwood 

Limited, Chichester, UK. 

Lindqvist, R., Andersson, Y., de Jong, B. & Norberg, P. (2000) A summary of reported 

foodborne disease incidents in Sweden, 1992 to 1997. J Food Prot, 63, 1315-1320. 

43

Lindqvist, R., Andersson, Y., Lindback, J., Wegscheider, M., Eriksson, Y., Tideström, L., 

Lagerqvist-Widh, A., Hedlund, K.O., Löfdahl, S., Svensson, L. & Norinder, A. (2001) A oneyear 

study of foodborne illnesses in the municipality of Uppsala, Sweden. Emerg Infect Dis, 

7, 588-592. 

Lindqvist, R., Westöö, A., Hjertqvist, M. & Andersson, Y. (2004) Rapporterade misstänkta 

matförgiftningar 2003, 6 sidor. Livsmedelsverket och Smittskyddsinstitutet. 

Ludlam, K.E. & Platt, T.R. (1989) The relationship of park maintenance and accessibility to 

dogs to the presence of Toxocara spp. ova in the soil. Am J Public Health, 79, 633-634. 

Lund, B., Jensen, V.F., Have, P. & Ahring, B. (1996) Inactivation of virus during anaerobic 

digestion of manure in laboratory scale biogas reactors. Antonie Van Leeuwenhoek, 69, 25-31. 

Löfgren, I., V., T. & Hovsenius, G. (1978) Rapport no. SNV PM 1077. Naturvårdsverket, 

Stockholm. 

MacKenzie, W.R., Hoxie, N.J., Proctor, M.E., Gradus, M.S., Blair, K.A., Peterson, D.E., 

Kazmierczak, J.J., Addiss, D.G., Fox, K.R., Rose, J.B. (1994) A massive outbreak in 

Milwaukee of cryptosporidium infection transmitted through the public water supply. N Engl 

J Med, 331, 161-167. 

Mead, P.S., Slutsker, L., Dietz, V., McCaig, L.F., Bresee, J.S., Shapiro, C., Griffin, P.M. & 

Tauxe, R.V. (1999) Food-related illness and death in the United States. Emerg Infect Dis, 5, 

607-625. 

Millner, P.D., Marsh, P.B., Snowden, R.B. & Parr, J.F. (1977) Occurrence of Aspergillus 

fumigatus during composting of sewage sludge. Appl Environ Microbiol, 34, 765-772. 

Munch, B. & Bonde Larsen, A. (1990) Delprojekt 2 (VET-BIO-2): Forsknings- og 

overvågningsprogram vedrørende bakterier og parasitter med henblik på opstilling af et 

driftsovervågningsprogram for biogasfællesanlæg, 187 sidor. SVS og KVL. 

NMR (2000) Sanitary aspects of composting biodegradable waste. Towards a nordic 

evaluation model, 73 sidor. Nordic Council of Ministers, Copenhagen. 

NMR (2002) Supervision of the sanitary quality of composting in the Nordic countries. 

Evaluation of 16 full-scale facilities, 73 sidor. Nordic Council of Ministers, Copenhagen. 

NV (2002). Aktionsplan för återföring av fosfor ur avlopp. Rapport 5214, Naturvårdsverket, 

Stockholm. 

NV (2003) Risker för smittspridning via avloppsslam. Redovisning av behandlingsmetoder 

och föreskrifter. Rapport 5215, 65 sidor. Naturvårdsverket, Stockholm. 

O'Handley RM, Olson ME & Fraser, D. (2000.) Prevalence and genotypic characterisation of 

Giardia in dairy calves from Western Australia and Western Canada. Vet Parasitol, 90, 193– 

200. 

44

Olson, M.E., O'Handley, R.M., Ralston, B.J., McAllister, T.A. & Thompson, R.C. (2004) 

Update on Cryptosporidium and Giardia infections in cattle. Trends Parasitol, 20, 185-191. 

Pahren, H.R. (1987) Microorganisms in Municipal Solid-Waste and Public-Health 

Implications. Crc Critical Reviews in Environmental Control, 17, 187-228. 

Palmgren, H., Sellin, M., Bergstrom, S. & Olsen, B. (1997) Enteropathogenic bacteria in 

migrating birds arriving in Sweden. Scand J Infect Dis, 29, 565-568. 

Pell, A.N. (1997) Manure and microbes: public and animal health problem? J Dairy Sci, 80, 

2673-2681. 

Peterson, M.L. (1974) Soiled disposable diapers: a potential source of viruses. Am J Public 

Health, 64, 912-914. 

Pietronave, S., Fracchia, L., Rinaldi, M. & Martinotti, M.G. (2004) Influence of biotic and 

abiotic factors on human pathogens in a finished compost. Water Res, 38, 1963-1970. 

Quilez, J., Sanchez-Acedo, C., del Cacho, E., Clavel, A. & Causape, A.C. (1996) Prevalence 

of Cryptosporidium and Giardia infections in cattle in Aragon (northeastern Spain). Vet 

Parasitol, 66, 139-146. 

Rahman, I., Shahamat, M., Chowdhury, M.A. & Colwell, R.R. (1996) Potential virulence of 

viable but nonculturable Shigella dysenteriae type 1. Appl Environ Microbiol, 62, 115-120. 

Redlinger, T., Graham, J., Corella-Barud, V. & Avitia, R. (2001) Survival of fecal coliforms 

in dry-composting toilets. Appl Environ Microbiol, 67, 4036-4040. 

Rehbinder, C.-H. & Bierke, P. (2001) Zoonoser och deras kontroll hos svenska laboratoriedjur 

I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson, S.B. red.), sidorna 67-71. Studentlitteratur, Lund. 

Remington, K.M., Trejo, S.R., Buczynski, G., Li, H., Osheroff, W.P., Brown, J.P., Renfrow, 

H., Reynolds, R. & Pifat, D.Y. (2004) Inactivation of West Nile virus, vaccinia virus and viral 

surrogates for relevant and emergent viral pathogens in plasma-derived products. Vox Sang, 

87, 10-18. 

RVF (1999) Sjösättning av certifieringssystem för kompost och rötrest. Slutrapport, 39 sidor. 

Renhållningsverksföreningen, Malmö. 

RVF (2001) Hygienisering vid biogasanläggningar, 66 sidor. Renhållningsverksföreningen, 

Malmö. 

RVF (2004) Svensk avfallshantering 2004. Renhållningsverksföreningen, Malmö. 

Rylander, R. (2001) Kompostering och hälsorisker. Litteratursammanställning och riskanalys, 

18 sidor sidor. Avdelningen för Miljömedicin, Göteborgs universitet. 

Sahlström, L. (2003) A review of survival of pathogenic bacteria in organic waste used in 

biogas plants. Bioresour Technol, 87, 161-166. 

45

Santarem, V.A., Sartor, I.F. & Bergamo, F.M. (1998) Contamination, by Toxocara spp eggs, 

in public parks and squares in Botucatu, Sao Paulo, Brazil. Rev Soc Bras Med Trop, 31, 529- 

532. 

Schönning, C. & Stenström, T.A. (2004) Guidelines for the safe use of urine and faeces in 

ecological sanitation systems, 38 sidor. Stockholm Environment Institute, Stockholm. 

Sidhu, J., Gibbs, R.A., Ho, G.E. & Unkovich, I. (1999) Selection of Salmonella typhimurium 

as an indicator for pathogen regrowth potential in composted biosolids. Lett Appl Microbiol, 

29, 303-307. 

Sidhu, J., Gibbs, R.A., Ho, G.E. & Unkovich, I. (2001) The role of indigenous 

microorganisms in suppression of Salmonella regrowth in composted biosolids. Water Res, 

35, 913-920. 

SJV (2002) BSE & TSE, 

http://www.sjv.se/startsida/amnesomraden/djurveterinar/smittsammadjursjukdomar/bsetse.4.7 

502f61001ea08a0c7fff55077.html. Jordbruksverket, Jönköping. 

SLV (2004) Vägledning till Livsmedelsverkets föreskrifter om provtagning och undersökning 

av prov mm i den offentliga kontrollen (LIVSFS 2003:26) samt Vägledning till 

mikrobiologisk bedömning av livsmedelsprov. http://www.slv.se. Livsmedelsverket, Uppsala. 

SMI (2003) Fakta om smittsamma sjukdomar, http://www.smittskyddsinstitutet.se. 

Smittskyddsinstitutet, Stockholm. 

Smith, P.G. & Bradley, R. (2003) Bovine spongiform encephalopathy (BSE) and its 

epidemiology. Br Med Bull, 66, 185-198. 

SP (2004). Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, Borås, http://www.sp.se. 

Stampi, S., De Luca, G., Varoli, O. & Zanetti, F. (1999) Occurrence, removal and seasonal 

variation of thermophilic campylobacters and Arcobacter in sewage sludge. Zentralbl Hyg 

Umweltmed, 202, 19-27. 

Steineck, S., Gustafson, A., Stintzing, A.R., Salomon, E., Myrbeck, Å., Albihn, A. & 

Sundberg, M. (2000) Hygieniska aspekter på användningen av organiska restprodukter i 

jordbruket I Växtnäring i kretslopp, sidorna 86-90. SLU, Uppsala. 

Stenström, T.A. (1996) Sjukdomsframkallande mikroorganismer i avloppssystem - 

riskvärdering av traditionella och alternativa avloppslösningar, 187 sidor. Naturvårdsverket 

och Socialstyrelsen, Stockholm. 

Stenström, T.A. & Carlander, A. (1999) Mikrobiella risker för smittspridning och 

sjukdomsfall - slamspridning och behandling. Naturvårdsverket, Stockholm, Rapport 5039. 

Straub, T.M., Pepper, I.L. & Gerba, C.P. (1993) Hazards from pathogenic microorganisms in 

land-disposed sewage sludge. Reviews of environmental contamination and Toxicology, 132, 

55-91. 

46

Sulaiman, I.M., Xiao, L., Yang, C., Escalante, L., Moore, A., Beard, C.B., Arrowood, M.J. & 

Lal, A.A. (1998) Differentiating human from animal isolates of Cryptosporidium parvum. 

Emerg Infect Dis, 4, 681-685. 

SVA (2003) Vanliga frågor - Biologiskt avfall som gödning. 

http://www.sva.se/dok/456.html?searchstring=värmetåliga&visaarkiv=1. Statens 

veterinärmedicinska anstalt, Uppsala. 

SVA (2004a) Vad är EHEC? 

http://www.sva.se/dok/199.html?searchstring=EHEC&visaarkiv=1. Statens 


SVA (2004b) Protozoinfektioner hos hund. 

http://www.sva.se/dok/307.html?searchstring=Giardia&visaarkiv=1. Statens 


SVA (2004c) Diarré hos småkalvar. 

http://www.sva.se/dok/344.html?searchstring=cryptosporidium&visaarkiv=1. Statens 


SVA (2004d) Salmonella som virusindikator. 

http://www.sva.se/dok/899.html?searchstring=bakteriofag&visaarkiv=1. Statens 


SVA (2004e) Hygien i rötrest från biogasanläggningar och i slam från reningsverk. 

http://www.sva.se/dokument/stdmall.html?id=932. Statens veterinärmedicinska anstalt, 

Uppsala. 

TemaNord (1994) Vattenburna infektioner i Norden. TemaNord 1994:585, Nordiska 

Ministerrådet, Köpenhamn. 

Thorns, C.J. (2000) Bacterial food-borne zoonoses. Rev Sci Tech, 19, 226-239. 

Traub, F., Spillmann, S.K. & Wyler, R. (1986) Method for determining virus inactivation 

during sludge treatment processes. Appl Environ Microbiol, 52, 498-503. 

Tyrrel, S.F. & Quinton, J.N. (2003) Overland flow transport of pathogens from agricultural 

land receiving faecal wastes. J Appl Microbiol, 94 Suppl, 87-93. 

Uggla, A. & Evengård, B. (2001) Kryptosporidios I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson, S.B. 

red.), sidorna 300-304. Studentlitteratur, Lund. 

Waldman, E.A., Moreira, R.C., Saez, S.G., Souza, D.F., Carmona Rde, C., Takimoto, S. & 

Cortes Vde, A. (1996) Human enterovirus infection in stray dogs. Some aspects of interest to 

public health. Rev Inst Med Trop Sao Paulo, 38, 157-161. 

Wang, G., Zhao, T. & Doyle, M.P. (1996) Fate of enterohemorrhagic Escherichia coli 

O157:H7 in bovine feces. Appl Environ Microbiol, 62, 2567-2570. 

47

Ward, A., Stensel, H.D., Ferguson, J.F., Ma, G. & Hummel, S. (1999) Preventing growth of 

pathogens in pasteurized digester solids. 

Warfvinge, P. (1999) Miljökemi. Miljövetenskap i biogeokemiskt perspektiv, KFS i Lund AB. 

WHO (1989) Guidelines for the safe use of wastewater and excreta in agriculture and 

aquaculture, World Health Organisation, Genéve, Schweiz. 

WHO (2004). World Health Organisation, Genéve, Schweiz, www.who.int. 

Vinnerås, B., Björklund, A. & Jönsson, H. (2003) Thermal composting of faecal matter as 

treatment and possible disinfection method--laboratory-scale and pilot-scale studies. 

Bioresour Technol, 88, 47-54. 

von Reyn, C.F., Maslow, J.N., Barber, T.W., Falkinham, J.O., 3rd & Arbeit, R.D. (1994) 

Persistent colonisation of potable water as a source of Mycobacterium avium infection in 

AIDS. Lancet, 343, 1137-1141. 

Xiao, L. & Herd, R.P. (1994) Infection pattern of Cryptosporidium and Giardia in calves. Vet 

Parasitol, 55, 257-262. 

11.1 Personliga meddelanden 

Hellström, Hanna Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF) 

Liljenström, Susanne Jordbruksverket (SJV) 

Lystad, Henrik Norsk Renholdsverksforening (NRV) 

48

Ordlista 

Actinomyceter (strålsvampar) – en grupp av bakterier, vanligt förekommande i mark och 

vatten, vissa är patogena 

Aflatoxiner – en grupp av mykotoxiner som produceras av Aspergillus flavus och Aspergillus 

parasiticus 

*ascaris 

aspergillussvampar – mögelsvamp ur släktet Aspergillus, vanligt förekomande i naturen 

asymptomatisk – utan symptom (person eller djur kan vara infekterad av en patogen men 

uppvisar inga sjukdomssymptom) 

bakteriofager – virus som infekterar bakterier (har bakterien som värdcell) 

botulism – sjukdom hos djur och människa som orsakas av toxinproducerande Clostridium 

botulinum (en bakterie) 

bovint enterovirus – enterovirus som infekterar nötkreatur 

cfu/g – koloniformande enheter per gram (colony-forming units per gram) 

clostridiesporer – sporer från clostridiebakterier 

cryptosporidios – sjukdom som orsakas av Cryptosporidium 

*cryptosporidium 

cystor – en specialiserad mikrobiell cell som bildas antingen pga ogynnsamma förhållanden 

eller som en naturlig form i livscykeln 

denaturering av proteinerna - proteinet blir svårlösligt och de biologiska egenskaperna går 

förlorade, de svaga bindningar som stabiliserar sekundär- och tertiärstrukturen bryts 

EHEC – enterohemorragisk E. coli infektion, i många länder används en annan klassifikation, 

som t.ex. verotoxinproducerande E. coli (VTEC) eller shigatoxinproducerande E. coli 

(STEC), många av sjukdomssymptomen orsakas av det toxin som bakterierna bildar 

enterisk (t.ex. enteriska virus) – relaterat till tarmen (särskilt tunntarmen), enteriska virus 

hänvisar till samtliga virus som kan finnas i tarmen (vid infektion) 

enterohemorragisk – syftar på blodig diarré, blödande grovtarmsinflammation (hemorragisk 

kolit) 

enterokocker – bakterier tillhörande släktet Enterococcus, se även fekala streptokocker 

*enterovirus 

fekala koliformer – undergrupp till koliforma bakterier som är värmetåligare och härstammar 

från tarmen, används som indikator för fekal förorening 

fekala streptokocker – bakteriegrupp som innehåller hela släktet Enterococcus och några arter 

av Streptococcus, används som indikator för fekal förorening 

fekalt – syftar på avföring, fekalier 

genotypning - att på gennivå typa (klassificera) mikroorganismer 

*giardia 

giardiasis – benämning på den sjukdom/infektion som orsakas av Giardia 

humanpatogena – sjukdomsframkallande hos människa 

icke-virulent – virulens är kapaciteten hos en patogen att orsaka sjukdom, en icke-virulent 

stam orsakar ej sjukdom 

infektion – etableringen av en patogen i värdorganismens celler eller vävnader 

infektionsdos – det antal (den dos) patogener som krävs för att orsaka infektion 

koliformer – en grupp av bakterier med specifika egenskaper; gram-negativa, fakultativt 

anaeroba, stavformade, kan fermentera laktos under syra- och gasbildning vid 35-37°C; 

används som indikatorer på exempelvis vattenkvalitet. 

metaboliska processer – metabolismen = ämnesomsättningen 

nematod – rundmaskar

oocystform – benämningen på ett livsstadium hos bl a cryptosporidier, sporozoiter bildas i 

denna struktur 

parasit – en organism som drar fördel på en annan organisms bekostnad, exempelvis får sin 

näring från värden medan associationen är skadlig för värden 

parasitära protozer – de protozoer som är parasiter och patogena om de orsakar betydande 

skada hos den humana eller animala värden 

*parvovirus 

patogener – sjukdomsframkallande mikroorganismer 

porcint parvovirus – parvovirus som infekterar svin 

prevalens – förekomsten av en infektion eller sjukdom i befolkningen vid en given tidpunkt 

protozoer – en diversifierad grupp eukaryota, vanligtvis encelliga mikroorganismer 

*rotavirus 

seroprevalens – förekomst av antikroppar i blodserum som mått på andel av en population 

som har haft en viss infektion 

serotyper – indelning av bakterier beroende på ytantigen (antigen är det som ger upphov till 

antikroppssvar hos värden) 

sporbildande bakterier – bakterier som kan bilda sporer vid ogynnsamma miljöförhållanden, 

sporerna är mycket resistenta (tåliga) 

sporform – en differentierad form av en mikroorganism som kan vara a) specialiserad för 

spridning, b) bildad som svar på, och är resistent mot, ogynnsamma förhållanden och/eller c) 

bildas under eller som ett resultat av en sexuell eller asexuell reproduktionsprocess 

toxin - gift 

viabla - levande 

zoonoser – sjukdomar som kan spridas mellan djur och människor 

zoonotiska agens – de patogener som orsakar zoonoser

Rapporter från RVF 2005 

2005:01 Vägledning för klassificering av förbränningsrester enligt Avfallsförordningen 

2005:02 Avfall blir värme och el. En rapport om avfallsförbränning 

2005:03 IT-verktyg för kundservice, entreprenörsuppföljning och fakturering 

2005:04 Effektivitet av fordonsdesinfektion för transport av biogödsel 

2005:05 Trender och variationer i hushållsavfallets sammansättning 

Plockanalys av hushållens säck- och kärlavfall i sju svenska kommuner 

2005:06 Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall 


2005:07 Metoder att mäta och reducera emissioner från 

system med rötning och uppgradering av biogas 


2005:08 Innsamling av bioavfall fra flerfamiliehus 

– løsninger og virkemidler for store fellesløsninger 


2005:09 Tips och råd med kvalitetsarbetet vid insamling av källsorterat bioavfall 


2005:10 Användning av biogödsel 


2005:11 Smittspridning via kompost och biogödsel från behandling av organiskt avfall 

– litteratursammanställning och riskhantering 


RVF – Svenska Renhållningsverksföreningen 

Prostgatan 2 

211 25 Malmö 

Tel. 040-35 66 00 

Fax. 040-35 66 26 

www.rvf.se

Smittspridning via kompost och biogödsel från ... - Avfall Sverige

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?