Smittspridning via kompost och biogödsel från ... - Avfall Sverige

Sverige och inrapporteras därför inte till Smittskyddsinstitutet. Hepatit räknas inte till magtarminfektioner
(enligt Smittskyddsinstitutets rapportering) men kan utsöndras via avföringen.
Eftersom många virus är svåra att detektera är deras förekomst i miljön inte utförligt
beskriven. Några av de som kan vara av betydelse i samband med organiskt avfall listas i
tabell 4. Pastörisering betraktas normalt som ett säkert sätt att inaktivera virus, (Remington et
al., 2004). Vissa värmetåliga virus som smittar djur kan dock klara mycket höga temperaturer,
till och med pastörisering vid 70°C i en timme (SVA, 2003a).
Parvovirus utgör inte någon risk för människa i samband med användning av organiska
produkter och parvovirus typ B19 sprids enbart via luftvägarna från människa till människa
(SMI, 2003). De parvovirus som endast sprids mellan djur har däremot uppmärksammats i
samband med kompostering eftersom de anses mycket temperaturtåliga. Överlevnaden av
porcint parvovirus, bovint enterovirus och fekala enterokocker i en biogasanläggning i
laboratorieskala undersöktes av Lund et al. (1996). Porcint parvovirus uppvisade högst
överlevnad och krävde vid 55ºC minst 11-12 timmar för att inaktiveras. Brauniger et al.
(2000) fann dock att vid 60ºC överlevde Hepatit B lika bra som bovint parvovirus. Virus är
mindre än protozoer och bakterier och de kan därför transporteras lättare i miljön.
Infektionsdosen är ofta låg. Tarmvirus anses generellt inte spridas mellan djur och människor.
4.2 Bakterier
Salmonella (undantaget Salmonella typhi och paratyphi) är en av de grupper av bakterier som
uppmärksammats mest i hygiendiskussionerna rörande hantering av organiskt avfall. De flesta
sjukdomsfallen orsakas av livsmedel och ca 85 % smittas utomlands. Vissa stammar
Salmonella är värdspecifika men de flesta serotyperna kan infektera flera olika arter.
Spridningen till människa från hönsägg är väldokumenterad men risken för spridning via
vilda fåglar har också uppmärksammats (Palmgren et al., 1997). En typ av Salmonella som
påvisats hos måsar (S. typhimurium) är också en av de vanligaste hos vilda fåglar och hos
människor i Sverige (Palmgren et al., 1997). I Sverige är mindre än 1 % av alla djur och
livsmedel smittade med Salmonella (SMI, 2003). Smitta i en djurbesättning leder ofta till
beslut om nödslakt, vilket är förknippat med stora ekonomiska förluster. Salmonella är en av
de bakterier som kan tillväxa i miljön om förhållandena för bakterien är gynnsam. Även låga
halter i färdigbehandlat avfall kan därför utgöra en risk för smittspridning (Gibbs et al., 1997;
Sidhu et al., 2001).
EHEC (enterohemorragisk E. coli) kan också tillväxa och utgöra en risk i sammanhang där
organiska avfallsprodukter används. Det vanliga är att människor smittas genom att äta
infekterad mat, men genom förekomsten i gödsel och slakteriavfall utgör bakterien en
potentiell risk i organiskt avfall. Den vid utbrott vanligaste formen, E. coli O157, har
uppmärksammats på senare tid, dels för att den är en relativt nyupptäckt variant av E. coli,
dels för att den kan orsaka allvarlig sjukdom, där dödsfall finns rapporterade från flera utbrott.
Bärarskap med EHEC är vanligt förekommande hos nötkreatur i vissa länder där dessa och får
kan utgöra reservoarer (Kudva et al., 1998; Koch et al., 2001). Enligt undersökningar av
träckprov är prevalensen 1–2 % hos nötboskap i Sverige men varierar både säsongsmässigt
och regionalt (Carlson och Vågsholm, 2001). I en studie rapporterad av SVA hade 9 % av
mjölkgårdarna djur infekterade med E. coli O157 (SVA, 2004a).
Listeria monocytogenes sprids till människa från infekterade djur eller via födan (SMI, 2003).
Utfordring av ensilage av dålig kvalitet har ansetts vara en väsentlig orsak till listerios hos
idisslande djur. Bakterien kan överleva slambehandlingar och förekommer under vissa
förhållanden utan att kunna detekteras (VBNC) (Besnard et al., 2002). L. monocytogenes har
12